Mao's last dancer lyckas hålla politiken på det personliga planet

Jag har säkert sett ett dussintal "avhoppar-filmer" genom åren. I skrivande stund har jag tyvärr märkligt svårt att dra mig titlarna till minnes, men ett är jag ändå säker på: de kändes alla som just "avhoppar-filmer", avhoppet är ofta det som filmen kretsar kring, både tematiskt och känslomässigt. Ett av de goda omdömen jag tänker ge Mao's last dancer är just att den inte alls känns som en avhoppar-film, trots att det är just vad den är. Om jag hade "läst på" mer om filmen (kollat trailern, läst recensioner) skulle jag såklart ha vetat det innan jag slog mig ner i biofåtöljen, men jag är glad att jag inte gjorde det. Om jag hade suttit och väntat på själva avhoppet, hade jag kanske inte kunnat uppskatta filmen för det gripande levnadsöde den skildrar.

Ju mer jag tänker på det, desto mer förvånad - och imponerad - blir jag av att den politiska fond som utgör filmens viktigaste premiss, inte alls tillåts dominera upplevelsen av berättelsen. Egentligen är ju ALLT som händer i filmen i högsta grad en funktion av hur det kommunistiska Kina fungerade, samt spänningen mellan Kina och det kapitalistiska USA, som man trots allt hade ett visst kulturellt utbyte med. Ändå blir alla delar av berättelsen personliga snarare än politiska. Här några exempel.

1. När Li blir utvald för att testas som eventuellt förädlingsbar råvara i en statlig balettskola - enligt det helt absurda kinesiska systemet för att vaska fram talanger inom olika områden - så blir det en berättelse mer om hur den strävsamma och Mao-lojala familjen upplever det, än ett exempel på totalitära staters sjuka urvalsmekanismer.


2. När Li efter hårt arbete närmar sig chansen att få dansa i USA en sommar, sitter man som publik och hoppas på HONOM och hans chans att få betalt för sitt slit, snarare än att oja sig över de uniformkläddas tvivel på om han är tillräckligt "politiskt mogen" för att stå emot de kapitalistiska frestelserna.
   
3. När Li gifter sig med sin amerikanska flickvän - och därmed möjliggör ett "lagligt avhopp" för sig själv - tror man verkligen på hans kärlek till henne (i alla fall jag gjorde det, men jag kanske är en hopplös romantiker?); hustruns senare fråga om varför han verkligen gifte sig med henne blir till ett litet tvivel dem emellan som liksom RÅKAR vara politiskt - det görs inte till någon huvudsak.
4. Och slutligen: när Lis föräldrar blir inbjudna att närvara vid en av sonens premiärer - honom ovetande - snuddar man bara vid tanken på att det är lite märkligt (och storsint) av diktaturen att tillåta detta. Mest känner man istället för det oerhörda och djupt mänskliga i deras återförening.

Där har ni några exempel på varför jag tyckte filmen var varm och personlig, SAMTIDIGT som den sa ganska mycket om den lilla människans lott i det stora systemet.

Jag får också lust att nämna några andra filmer som jag kommer att tänka på i efterdyningarna av Mao's last dancer (förutom alla de där avhoppar-filmerna jag inte minns längre, jäkligt irriterande).

• Den första är "Billy Elliott", om en balettintresserad ung pojke i en skotsk (engelsk?) arbetarstad som tar sig en kringelkrokig väg till balettscenen - för Billy är det alltså klasskamp snarare än en politisk dito som krävs för att nå sin livsdröm.
  
• En annan, som jag kan rekommendera, är filmatiseringen av Graham Greenes "Den stillsamme amerikanen", som utspelar sig i Vietnam strax innan USA ger sig in på allvar i konflikten - ett annat exempel på hur varmt skildrade personliga historier vävs samman med storpolitiska skeenden.
  
• På ett sätt är den hyllade (och enligt mig grovt överskattade!)" Lust Caution" också ett exempel på detta tema, fast med Kina - Hong Kong-konflikten som bakgrund.
  
• Nej, i så fall föredrar jag den lite mer kontroversiella kärleksstoryn i "Älskaren" efter Marguerite Duras bok - oväntat bra filmatisering av en sådan egensinnig författare, eller densammes "Hiroshima min älskade" för den delen.
  

"The Road". Världsrekord i dystopi..?

"Vägen" är en sån där film som jag är glad över att den blivit gjord, och som jag alltid kommer tänka tillbaka på med viss respekt - men som jag kommer att tänka på väldigt sällan. Den fastnar liksom inte riktigt, och har också ett slut som i ett slag raderar ut den kompromisslöshet jag dittills uppskattat mest i filmen. För att ge mina reflektioner en vettig bakgrund vill jag dock börja med några tankar om olika sorters dystopier.

Det finns dystopier av olika slag. Utan att ha tänkt igenom det hela speciellt noga, skulle jag vilja dela upp dem i tre typer: teoretiska, romantiska och existentiella dystopier. De teoretiska (som ofta är de mest uttalat politiska) betonar samhällsskick och organisatoriska egenskaper hos framtiden, och flera av de mest kända varnar för vänsterpolitikens extrema avarter. Orwells "1984" i litteraturen och Gilliams "Brazil" inom filmen kan tjäna som goda exempel.

De romantiska dystopierna kan i och för sig också ha politisk udd, men utgår mer från hur den privata, business-mässiga delen av samhället utvecklats och brett ut sig. Även om de är pessimistiska så tycker jag dessa berättelser ändå är mindre skarpa i sin direkta kritik av hur framtiden utvecklats, de drar mer ut spåren av det som kan uppfattas som en skenande utveckling åt det "kapitalistiska" hållet. Det framtida samhälle som målas upp tjänar också oftare som en mörk fond framför vilken en spännande historia gärna utspelar sig, snarare än att vara huvudnummer i berättelsen. Bra bokexempel är Gibsons roman "Neuromancer" med uppföljare, och Ridley Scotts "Blade Runner" står såklart ut som den klarast lysande stjärnan på filmens område.

Och vad är då en existentiell dystopi? Tja, det är väl det man får om man skalar bort både de teoretiskt-politiska och de romantiskt-politiska inslagen, och helt enkelt gör en dyster skildring av framtiden utan att försöka göra någon samhällsanalys, eller ens försöka skissera någon orsakskedja eller "förklaring" till den framtid som visas upp. Kvar att behandla blir människorna - eller Människan - och hur de/Hon förhåller sig till sakernas tillstånd. Genom att göra dessa avsevärt värre än fallet är idag, kan mycket ställas på sin spets inte minst om människornas moral och humanitetens (humanismens?) bristningspunkter. Det är här vi hittar en film som "Vägen", och det är den främsta anledningen till att jag ändå verkligen gillar den.

I "Vägen" råder en sorts atomvinter i hela världen, men orsaken till denna är uppenbarligen inte viktig. Förmodligen ett atomkrig, men kanske någon klimatkatastrof..? Mulet och regnigt är det konstant i alla fall, och knappt några djur eller växter finns kvar tio-tolv år efter katastrofen. Den far som rör sig söderut med sin son (för att undkomma nästa vinter) har fullt sjå med att hålla sig och sonen levande; svälten är konstant, och kannibalistiska banditgäng utgör ett konkret och ständigt hot på vägen. Själva talar de om att de inte själva vill bli "the bad guys" och att de måste hålla "elden" brinnande inombords. Denna "eld" är den rest av mänsklighet och värdighet de vill behålla trots omständigheterna, och som skulle tillintetgöras om de själva hemföll till kannibalism, vilket de heller inte gör. Att fadern, till sonens förtvivlan, ser sig tvungen att låta ändamålen helga medlen på andra sätt blir dock en delikat moralisk balansgång, och denna grundkonflikt i berättelsen utgör också det främsta spänningsmomentet i filmen - detta är som sagt en existentiell dystopi.

För att vara en amerikansk film finns här befriande lite hjältemod av det heroiskt-romantiska slaget. Allt som görs, görs av nödtvång på ett eller annat sätt. Konsekvensen är också imponerande, och räcker faktiskt nääästan hela vägen - endast i de korta tillbakablickarna på livet före katastrofen finns någon färg eller ljus alls, och man känner verkligen in på skinnet hur smutsigt, kallt, blött och skitigt allting är efter flera år i samma kläder och utan tak över huvudet. Till slut händer också det som utgör det största hotet mot den eld som trots allt fortfarande brinner: fadern dör och lämnar sonen ensam i denna skoningslösa värld.

Men då orkar man inte längre som filmmakare, då känner man att "Näe, någon jävla familjelycka måste vi väl ändå bjuda på innan ridån går ner!". Typ så måste snacket ha gått i produktionsledningen, eller har månne någon testpublik tillåtits kladda ner i manuset..? För visst dyker det upp en liten kärnfamilj som den övergivne pojken genast bjuds in till, och plötsligt är dystopin inte lika dystopisk längre. Trots att man helst hade sluppit, tvingas man nu med andra ord att tänka denna tanke: skulle "Vägen" verkligen ha kunnat sluta på det viset om inte filmskrället gjorts just i USA..?

Synd på en annars mycket konsekvent och välgjord existentiell dystopi, alltså. (Och för den som vill ta del av överkursen på området, finns såklart Tarkovskijs "Stalker" att få tag på på DVD, liksom också den mycket originella franska "Ascension".)

Kvinnor utan män (Iran, 2009)

Kvinnor utan män utspelar sig i och strax utanför Teheran, där fyra kvinnoöden korsar varandra. De politiska oroligheterna 1953 fungerar som fond, och en speciell fruktträdgård utanför staden blir en oavsiktlig samlingspunkt. Kvinnorna befinner sig alla i vändpunkter i sina liv. Zarin har just flytt från sin tillvaro som prostituerad; Faezeh försöker återupprätta sig själv efter en våldtäkt; Fakhre har brutit upp från sin man efter många års kärlekslöst äktenskap; och Munis är på väg in i politisk aktivism i strid mot familjetraditionerna.

Jag upplever att filmen försöker vara tre olika filmer på samma gång: en historisk skildring av ett politiskt skeende; en feministisk betraktelse över det iranska samhället på 1950-talet; samt en drömsk, konstnärlig gestaltning av inre och yttre skeenden, med ambitioner att symboliskt knyta ihop berättelsens olika nivåer och de fyra kvinnornas reaktioner och erfarenheter.

Detta blir filmens styrka likaväl som dess svaghet, tycker jag. Förvisso är det charmigt med de ständiga växlingarna i tempo och stil - ibland realistiskt och historiskt korrekt, ibland magiskt och symboliskt. Men flera gånger känns det som om historien inte riktigt hänger ihop, en vända till hade behövts med manuset för att filmen inte ska falla isär lite grann...

Det feministiska anslaget är kanske det tydligaste i filmen, och tydliggörs från första början med Munis vägran att underordna sig sin bror och kraven på giftermål, manifesterat i hennes starka vilja att lyssna på radiorapporterna om oroligheterna i samhället. Att det är en hållning som har sitt pris för en kvinna i 50-talets Iran blir ju också tydligt genom hennes självmord (eller förblir det ett försök?) i inledningen. Det är dock glädjande, tycker jag, att kvinnornas underordning inte skildras på ett onödigt extremt sätt, vilket man kanske skulle kunnat vänta sig. Genusproblematiken går ju inte att missa, men fruar kan trots allt säga emot sina män, tacka nej till äktenskap, gå in på ett café, gå utan slöja, tala med män offentligt... Förvisso kostar det på, som sagt, men ändå. (Och efter 70-talets revolution blev det såklart andra bullar, det vet vi ju...).

Det politiska skeendet är väl det (enda) som skildras helt realistiskt i filmen. Rakt på, inga krusiduller eller konstnärliga utvikningar. Jag noterar också att just Munis, som dras in i aktivismen, är den enda av kvinnorna som aldrig träder in i den magiska trädgården, där de övriga tre kvinnorna får en gemensam punkt - utan män, som titeln anger. Munis är förvisso utan man, men rör sig med stark egen vilja mot en arena som definitivt domineras av män - därigenom skiljer hon sig tydligt från de andra. Könsförtrycket är för henne inget hon personligen "drabbas av" på samma sätt som de andra tre, hon verkar uppleva det mest som ett krångligt hinder för att göra det hon vill. Därför hamnar hon inte i trädgården - hon behöver den inte.

Varför behöver då Faezeh, Fakhre och Zarin den magiska trädgården? Tja, för Fakhre är den kanske inte heller helt avgörande, hon äger den och har sökt sig dit av egen vilja efter att ha lämnat sin man. Det är den våldtagna Faezeh och framför allt den förstörda Zarin som är värst tilltygade av omständigheterna, och båda hamnar de i trädgården utan att själva ha valt det, av slumpen respektive en väns omsorg. Och av dessa två är det Faezeh som repar sig snabbast. Fakhre intar en uttalat moderliknande roll gentemot båda två, och Faezeh - som i grunden ändå kommer från ett tryggt socialt sammanhang och känner sig någorlunda hemma i kulturens normsystem - kan snabbt dra nytta av detta för sitt tillfrisknande.

För Zarin är det däremot för sent. Som en skadskjuten fågel kryper hon in till trädgården genom ett hål i muren, och förefaller sedan använda sig av naturelementen däri för att försöka läka sig. När de två andra kvinnorna hittar henne, ligger hon i dvala nedsänkt i vatten; vid ett annat tillfälle ligger hon på gräset en lång stund. Hennes sätt att plantera pappersblommor vid stäppens rand i en annan scen, blir en metafor för hennes egna fruktlösa försök att rota sig, att hitta ett sammanhang att växa i. Fakhre tror efter en positiv period att Zarin är på bättringsvägen, men redan i samma scen ser man att Zarin inte tror på det själv. Några dagar senare är hon död.


Zarins död sker mitt i det som är filmens nyckelscen: den fest som Fakhre bjuder in till bland annat för att fira - ironiskt nog - Zarins tillfrisknande. I denna scen (som är parallellklippt med det politiska skeendet i Teheran där Munis är inblandad) förs alla delar i berättelsen samman och får sin upplösning. Munis bror kommer och blir avfärdad av Faezeh när han erbjuder henne giftermål; Fakhre har bjudit in sin gamla ungdomskärlek, som dock visar sig ha en ung fästmö redan; och militären dyker upp för att leta efter motståndsmän i omgivningarna, tar först över festen men blir sedan en del av den; och samtidigt ligger Zarin på övervåningen och dör.

Varför dör hon just nu, kan man fråga sig? En av dem jag såg filmen tillsammans med, föreslog att Zarin faktiskt är en symbol för Iran: härjat, skändat och förstört, med militärstyrets ankomst till landet/festen som sista spiken i kistan. Kanske det. I vissa scener uppfattar jag henne också som en (muslimsk) kristusgestalt, som med sitt lidande tar på sig även omgivningens lidande, och på så sätt ökar deras chanser att gå stärkta ur sina kriser. Tydligast i den drömscen där hon uppenbarar sig i ett starkt ljussken för den vilsna och förtvivlade Faezeh, och leder henne tillbaka till huset, ut ur skogen. Men det kanske är en övertolkning..?

Detta blev ett långt inlägg, bland annat på grund av alla tankar som väcktes under samtalet med kamraterna direkt efter filmen. Hoppas att ni ändå känner för att bidra med synpunkter, åsikter eller egna funderingar. / rix