Apflickorna (2011). Tonårsduell på den känslomässiga prärien.

Vi börjar från början, med det som på manusspråk kallas anslaget, Anslaget är den första scenen i filmen, där skaparna ofta försöker sammanfatta filmens handling och känsloläge i komprimerad form. I Apflickornas inledning går en av huvudpersonerna, tonårstjejen Emma, med sin hund i skogen och övar dressyr. Först genom att ömsom gå, ömsom stanna till för att testa hundens följsamhet. Och till slut genom att gå ifrån hunden, som på avstånd börjar morra och skälla till synes ganska aggressivt, innan den undergivet skyndar fram till henne igen på en given signal. En bit därifrån står en betydligt yngre flicka, kanske sex år, som besvärad håller för öronen när hunden skäller.

Som anslag till filmen är scenen förträfflig. Apflickorna är nämligen i första hand en berättelse om maktkamp, om att kontrollera och hantera något potentiellt farligt: sin gryende sexualitet, sina hormonstormar, en utsatt social position, nederlag, makten över andra, att släppa kontrollen, insikten om sina mörka sidor - ja, det jobbiga livet helt enkelt. Hela filmen är något av en prövning, för huvudkaraktären och för åskådarna. Jag vill dock påstå att den slutar lyckligt - men det återkommer jag till på slutet.

Konsekvent hantverk med mörk underton

Det mest utmärkande för Apflickorna som filmupplevelse är förmodligen den obehagliga underton som vibrerar strax under ytan filmen igenom. Den är skickligt frammanad och underhållen och förmodligen en av anledningarna till de lovord som östs över detta debutverk av Lisa Aschan. Konsekvens i hantverket uppskattas av recensenter, och konsekvens finns verkligen på de väsentliga punkterna. Det är också genom att hålla sig på spåret som Aschan lyckas bibehålla denna spänning genom hela berättelsen. Jag har funderat lite på vad det är som ger denna upplevelse, och kommit fram till några element som jag tror är avgörande.

De båda flickornas relation är från första början präglad av dominans, kontroll och underkastelse. Cassandra är från början mycket medveten om detta medan nyinflyttade Emma, som just blivit lagkamrat med Cassandra i ortens voltige-klubb, nyfiket och prövande låter sig föras med in i relationen. Ingen av dem är ett offer mer än den andre, även om Cassandra oftast går före i de utmanande lekar som ibland får publiken att sitta på helspänn. Hur långt kan de gå? Ska de verkligen..? Denna spänning mellan dem bibehålls ända fram till filmens vändpunkt, som vi återkommer till.

Den underliggande spänningen uppstår också i den säkert mycket medvetna kombinationen av personregi, dialog och många och långa närbilder på flickornas ansikten. När Emma och Cassandra interagerar, genom tal och rörelse, är allting mycket återhållet. Repliker känns ofta halvt oavslutade med oklar syftning, kroppsspråket är långsamt och sällan yvigt. Eventuella leenden - framför allt från Emma är de inte många - är mest antydda och aldrig hjärtliga. Tystnaderna är ibland långa och gåtfulla i de långa närbilderna.

Med andra ord blir publiken gång på gång snuvad på den förlösande effekt man är van att få genom en klart uttalad önskan, ett ansikte som spricker upp i ett smittande leende, två blickar som faktiskt möts i en vilja att faktiskt se varandra. Men inget sånt. Ingen förlösning alls. Någonsin, i hela filmen, vad jag kan minnas. Man känner några gånger att nu, kanske... Men nej. Det är skickligt gjort, men samtidigt - tror jag - den främsta anledningen till att många upplever filmen som jobbig att se, lite arbetsam liksom.

Den "manliga blicken" förblir otillfredsställd

Det känns som att regissör Lisa Aschan är mycket medveten om att tonårstjejer på film oftast blir sexualiserade, även i filmer som säger sig betona vikten av deras självständighet och vill kritisera rådande kvinnoideal. Det lyckas Apflickorna dock undvika på ett mycket stilsäkert sätt. Sexualiseringen av flickor på film sitter inte bara i själva handlingen, utan minst lika mycket i de outtalade förutsättningar som de flesta filmer jobbar med: skådespelarnas utseende, deras sminkning, ljussättningen av kvinnokroppen, valet av vilka kroppsdelar som visas i bild, och så vidare. Jag gissar också att man valt skådespelare till Apflickorna bland annat utifrån kriteriet att de inte får vara modellsnygga bombnedslag med putmun, framskjutet bröstparti och midjelångt hår - det här handlar om vanliga tjejer.

Som man är jag mycket medveten om att jag besitter den "manliga blicken". Som analytiskt lagd filmnörd och medieintresserad är jag också mycket uppmärksam på när vi karlar förväntas styras av denna blick i vår tolkning av en berättelse. Och en av Apflickornas bästa sidor är just hur effektivt den retas med den manliga blicken. För att exempelvis återgå till de många och långa närbilderna på tjejernas ansikten, så noterar man snabbt att inga förskönande knep används för att framhäva deras spänstiga persikohy, oskuldsfulla blickar eller mjuka läppar. Nej då. Ljuset är "vanligt", man är svettig efter träningen, man har finnar som tonåring, orkar inte alltid tvätta håret, och man har tydliga mörka ringar under ögonen efter en sömnlös natt - punkt slut. Och bara det kan vara provocerande för många.

Om det är något som den manliga blicken är speciellt inställd på att sukta efter, så är det att se två unga tjejer hångla med varandra. Ni läsare får tycka eller tro vad ni vill om detta men så är det, orsakerna därtill går jag däremot inte in på här. Hur det är med den kvinnliga publiken kan jag inte svara för, men detta är jag säker på: direkt efter den första scenen där det framgår att Emma och Cassandra nog kommer bli vänner, är den manliga delen av publiken fullt sysselsatt med att leta tecken på att de kommer inleda ett lesbiskt förhållande, eller åtminstone utforska saken i någon lagom avklädd scen. Filmen lyckas dock lura denna längtan gång på gång. Trots att intensiteten i tjejernas relation byggs upp, trots att deras beröringar flera gånger förekommer i närbild, trots att flera scener börjar som om de var ämnade att schablonmässigt tillfredsställa denna blick, så hamnar Apflickorna aldrig i den fällan - inte en enda gång! Det är både imponerande, befriande och mycket stilsäkert.

Men hallå, invänder någon, till slut så gör ju faktiskt en av tjejerna en lesbisk framstöt! Jo visst, men då har den sexuella laddningen redan desarmerats. Tidigare i samma scen har Emma nämligen både kissat på sig och kräkts - utan att varken duscha eller borsta tänderna innan den romantiska inviten kommer. Dessutom blir det nobben efter två obesvarade pussar på munnen, i ytterligare en scen som inte får sin förlösning - tji fick vi!

Nyckelscen, vändpunkt och det lyckliga slutet

Som lite dramaturgiskt intresserad är det tacksamt att ibland få berättelsens grundelement så tydligt presenterade för sig som är fallet i Apflickorna. Jag har redan nämnt det tydliga anslaget, som man förstår vitsen med först efter att ha sett filmen. Nu tänkte jag ta vändpunkt, nyckelscen och slutet.

Första gången Emma och Cassandra träffas och inleder sin vänskap, inleds det med att Cassandra kittlar Emma lätt under foten - i närbild - när hon stöter på henne i badhuset. Denna närbild är en så kallad plantering som återkommer i slutet, vi återkommer till den. Under större delen av filmen är Emma den som blir ledd och Cassandra den som tar initiativet, både till själva vänskapen och de utmaningar och konfrontationer som den innehåller. Inför filmens vändpunkt är Emma på botten - petad ur laget, grälat med pappan, brädad av kompisen. Men just genom sin desperata situation kan hon gå över sina egna gränser och ta över kommandot från Cassandra, och över sitt liv.

Nyckelscenen är den där Emma smyger in i Cassandras hem på natten efter den fest för voltige-laget som Emma inte dyker upp på. Som en riktig stalker glider hon osedd genom huset och sitter till sist på golvet vid den sovande Cassandras säng. Hon för sin hand mycket nära Cassandras fot som sticker fram utanför täcket - i närbild - men drar i sista stund tillbaka den utan att vidröra henne. Eftersom vänskapen inleddes med en liknande beröring, är detta ett tydligt "filmiskt" tecken på att Emma nu väljer bort Cassandra och deras i längden destruktiva förhållande, för att själv ta kommandot över sitt liv och sin utveckling.

Denna förändring i maktbalansen märks redan nästa dag, i nyckelscenen då Cassandra konfronterar Emma i stallet. Hon utmanar Emma att slå henne när hon märker hur arg hon är, oförberedd på att Emma denna gång inte håller tillbaka utan faktiskt slår sönder hennes knä med grepen. När Emma så får ta över Cassandras plats i tävlingen hon tidigare petats till, ser man på henne att hon kommit ut på andra sidan som en starkare och mer jag-säker person, med en ny utstrålning även på hästryggen. Och minsann, anar man inte ett leende även på den gipsade Cassandra där hon står och betraktar sin gunstling..?

Några avslutande anmärkningar...

Kanske har ni noterat att jag inte med ett ord nämnt den parallellhandling som följer Emmas lillasyster och hennes brottning med de motsägelsefulla normer, ideal och värderingar som vuxenvärlden förser henne med, dock utan att tillhandahålla några nycklar för att hantera de inre konflikter som följer. Det är fruktansvärt bra gjort, och hon spelar gudomligt den lilla tösen - i samma återhållna och anspända stil som resten av filmen vilar på. Emellertid kände jag att denna del av historien ibland kom snubblande nära att bli en samling "feministiska plakat-tablåer" eller vad jag ska kalla det. Mycket bra genomfört som sagt, men jag kände hela tiden att denna del av filmen var lite onödig, åtminstone för min upplevelse av den. Man kanske är det som någon av mina kamrater i bioklubben sa, att utan den lilla tjejen hade historien blivit alldeles för mastig från början till slut.

Värt att notera är också att alla män i filmen har enbart mindre biroller, samt att de två viktigaste mansfigurerna faktiskt är två goda män. Vi karlar får ju ofta vara hjältar på film och sno åt oss rampljuset, men å andra sidan är vi ju ofta också de mest elaka, våldsamma och eländiga typer när sådana behövs för dramatikens skull. Här är två mogna, ansvarstagande, hederliga män - varav en bara tonåring - som utgör nödvändiga förutsättningar för två av filmens kvinnliga huvudpersoner att genomgå den utvecklingsfas som berättelsen beskriver.

Är Apflickorna en westernfilm?

Vid två eller tre tillfällen reagerade jag på att såna där lätta bollar av torrt hoprullat gräs blåste omkring på de öppna ytorna vid ridhuset där flickorna tränar. Enligt en bekant som ridit i sin ungdom finns denna sorts "bollar" inte här i Sverige, däremot är de ju vanliga just i westernfilmer, där de ofta förekommer som en symbol för hur kargt och ensamt och ödsligt det är för vår hjälte när han ska ut på sina äventyr. Kanske är det en blinkning till westerngenren, ett kärleksfullt lån för att här påtala våra kvinnliga hjältars ensamhet i kampen för en vettig vuxentillvaro i slutet av den mörka tunnel som kallas tonårstiden. I samma "bild-genre" placerar jag också inslaget där Emma och Cassandra sitter på samma häst och rider (i slowmotion tror jag) i vattenbrynet - fan vet om det inte var solnedgång också. Vadan dessa western-referenser? Det ska jag fråga regissören om jag träffar henne.

Sist några rader om hur den obehagliga undertonen förstärks flera gånger av ljudeffekter och musiksekvenser som får mig att tänka på vissa thrillers och skräckfilmer, och framför allt anar jag att regissören Lisa Aschan inspirerats av David Lynchs användning av musiken som stämningsskapare, exempelvis i Twin Peaks och Mulholland Drive.

Arvet efter Alien (6). Alien: Resurrection (1997)

När den franske regissören Jean Pierre Jeunet gjorde den tredje (och sista?) uppföljaren på Alien från 1979, var det dags för en nystart. Den tunna Alien 3 gav inte direkt mersmak, och dessutom dog huvudpersonen Ellen Ripley i slutet, så ett nytt upplägg var helt nödvändigt. Turligt nog förvaltar Jeunet förtroendet oväntat väl, och håller igen sitt egensinniga formspråk tillräckligt för att inte göra det hela till en cirkus à la Delikatessen eller De förlorade barnens stad.

För min del kom misstanken redan under förtexterna, med den mer drömska musiken och de skeva "geggiga" bilderna, som ger ett ganska annorlunda intryck än i föregångarna: tänker regissören avvika helt från Alien-känslan nu eller..? Nästan omedelbart efter förtexterna kommer dock en signal om att så inte är fallet. Den allra första musiksnutten i själva filmen visar sig nämligen vara ett exakt citat från den allra första Alien-filmen, med sin kanske mest typiska ekoeffekt samt en av de mest originella och mystiska ljudeffekterna från orkestern. Båda utgör alltså klockrena referenser till originalet, omedelbart igenkända av oss hardcore-fans, och dessutom en vink om att även skaparna av Alien: Resurrection insett musikens enorma betydelse för Alien-konceptet som helhet.

Efter denna inledning är det emellertid ganska snålt med referenser i atmosfärljud och musik. Det räckte med blinkningen alldeles i början, tycks man ha resonerat. Jag störs dock mindre av det än väntat, jag tycker Jeunet lyckas skapa en egen känsla i den här filmen som gör att den håller streck ändå. Faktum är att Alien: Resurrection är den av uppföljarna som jag tycker allra bäst om - något otippat eftersom jag trots allt upplever den som den mest självständiga gentemot originalet. Eller kanske är det just därför.

Big Corporation och Big Brother - pålitliga skurkar från början till slut

En sak som är uppenbar efter fyra filmer, är att det onda och okontrollerade alltid trivs bäst i periferin. Det är långt ute i rymden eller i skydd av diverse olagliga och ljusskygga aktiviteter som det okända lurar och kan växa till sig, för att inom kort visa sig okontrollerbart och börja röja runt bland både skyldiga och oskyldiga. Och de mänskliga misstagen gör att faran hela tiden kommer närmare och närmare Jorden. Från att i första filmen ha dykt upp på säkert avstånd från mänsklighetens vagga, är den i denna fjärde film obehagligt nära att få fäste på vår egen planet, helt på grund av mänsklig hybris.

I Alien från 1979 är det storföretagens råkapitalism som utgör hotet. Genom att instruera sin android att skydda utomjordingen och till varje pris föra tillbaka den till Jorden för tester och (vapen-)utveckling, visar koncernen Weyland-Yutani sitt fula tryne. Besättningsmedlemmarnas liv är nämligen av underordnad betydelse, liksom människoliven fortsätter vara i både Aliens och Alien 3 när de vägs mot möjligheten att dra nytta av de unika egenskaper som rymdens rovdjur besitter.

I Alien: Resurrection har boven i dramat emellertid ett nytt ansikte. Nu är det inte längre ett storföretag som är ute efter monstren, utan en mycket ljusskygg del av den militära statsapparaten som gått ännu mycket längre i denna moraliska utförsbacke. United Systems Military slinker förbi diverse lagstiftning och insyn genom att hålla sig vid sidan av gängse befälsordningar. Här experimenterar man med mänsklig och utomjordisk DNA, och skyr inga medel för att snabbt få fram resultat. För att få fram en drottning-alien klonar man Ellen Ripley (som ju offrade sitt liv i Alien 3, med en utomjordisk parasit växande i sig) och låter henne leva efter att ha extraherat utomjordingen, som en oväntad "genetisk biprodukt" av experimentet. Snart inser vi att Ripley inte är helt mänsklig längre, utan fått en hel del utomjordiska egenskaper inmixade i generna. Egenskaper som såklart kommer väl till pass när allt, som vanligt, går över styr och rovdjuren börjar härja i skeppets korridorer.

Mer eller mindre mänskliga hjältinnor

Den andra huvudpersonen i filmen vid sidan av Sigourney Weavers Ellen Ripley, är Winona Ryders karaktär, androiden Call. Från början antagonister närmar de sig varandra under filmens gång och visar sig sedan vara de två som faktiskt får utomjordingarna på fall denna gång. Efter att ha räddat jorden från en möjlig alien-invasion är det dessa två "kvinnor" som ser ut över Jorden. "What happens now?", frågar Call och Ripley svarar: "I don't know. I'm a stranger here myself."

På ett sätt fullföljer man alltså det female power-inslag som varit genomgående i filmserien, om än hittills endast genom Ripleys person. På ett annat sätt gör man det inte alls, eftersom ingen av dessa två kvinnor är riktigt mänsklig. Däremot är de båda skapade av människan på olika sätt - en genmanipulerad och klonad, den andra en artificiell intelligens i form av en robot programmerad till en övermänsklig altruism. Båda är också misslyckanden på olika sätt: Ripley som en restprodukt som egentligen inte skulle överlevt experminetet; Call som ett av få exemplar av en androidmodell som fick skrotas på grund av att de inte var så lydiga som man ville.

Och kanske är det den viktigaste sensmoralen man kan utläsa ur filmen: det är människans blinda strävan efter det perfekta som utgör mänsklighetens och humanitetens största fara - oavsett om det gäller att åstadkomma rasens renhet eller att manipulera fram den perfekta människan. Det är de defekta som till slut räddar oss.

Maskiner, människor och allt däremellan

Genom filmserien kan man alltså följa hur robotar, intill förväxling lika människor, är ett naturligt inslag i detta framtida samhälle och kan tjäna det onda likaväl som det goda, precis som människorna. I detta kan man jämföra med t.ex. Terminator-filmerna där robotar pendlar mellan att utgöra hot och räddning. Samtidigt är det uppenbart att det är människan - som programmerare och ofta egennyttig entreprenör - som i sista hand avgör om androiderna är till nytta eller skada. Den oundvikliga parallellen häri är såklart den schizofrena HAL9000 i Kubricks År 2001 - ett rymdäventyr.

Den mest relevanta jämförelsen med annan media när det gäller inslaget av artificiell intelligens i Alien-filmerna, är emellertid William Gibsons romansvit som inleds med Neuromancer. Där är robotarna och det nutidsliknande framtidssamhället naturligt integrerade i det allmänna medvetandet på samma sätt som i filmerna, och svårigheten att dra gränsen mellan människa och maskin minst lika svår som den blir i Alien: Resurrection. Ripley är ju själv en laboratorieprodukt, om än inte mekanisk, och hon kallar androiden Call för "more humane than any human" när denne avslöjas som icke mänsklig. Calls irriterade anmärkning mot den okänslige Johner - "Like you never fucked a robot" - får mig också att tänka både på vissa passager hos Gibson och, inte minst, förekomsten av "entertainment models" i robotsortimentet, som nämns i Ridley Scotts andra science fiction-klassiker Blade Runner.

Jag har hur som helst lite svårt att bestämma mig för om Alien-filmerna sammantagna är negativa gentemot teknikutvecklingen - egentligen alltså mot människan som förvaltare av sin egen skaparkraft - eller neutrala och ser det som en naturlig utveckling för att klara mänsklighetens överlevnad, utan att människan därför blir varken godare eller ondare i sig själv.

Är det slut nu?

Efter slutscenen i Alien: Resurrection känns det faktiskt som om detta verkligen var den sista Alien-filmen. Förmodligen beror det på att de överlevande hamnar på jorden till slut, en planet som inte varit i bild en enda gång hittills i serien. Cirkeln blir sluten så att säga.

Vad var då cirkelns början? Man måste nästan gå till de filmer som utgör en sorts prequels (föregångare) till Alien-serien, nämligen hopslagningen av Rovdjuret-filmerna med Alien-konceptet: Alien vs Predators. Räkna dock inte med att jag tar upp dem här, de känns lite off topic och ganska onödiga, även om de säkert kan ha sina goda sidor.

Mer intressant blir det såklart med den nya film från den ursprunglige Alien-regissören Ridley Scott - en film som från början skulle bli en ny del i Alien-serien, men som sedermera utvecklats till en annan berättelse, om än med drag från Alien-världen. Hur som helst, den kommer jag inte att missa.

Till dess lägger jag dock ner mina funderingar på Alien för den här gången, och funderar på vilket nästa tema blir i bloggen. Det lär ligga ganska långt ifrån rymden och monster i alla fall. Omväxling förnöjer.

Arvet efter Alien (5). Alien 3 (1992).

1992 var det dags för uppföljare nummer två till Ridley Scotts stilbildande rymdskräckis Alien från 1979. Detta femte inlägg om Alien-filmerna handlar alltså om Alien 3, där vår hjältinna och Alien-dräpare Ellen Ripley återigen ställs mot den utomjordiska arten och till slut själv dör på kuppen. Eller..?

Bra början som inte håller

Filmens början är ganska suggestiv. Genom korta filmsnuttar insprängda mellan förtexterna förstår man att en alien ("spindel"-varianten, som planterar nya utomjordingar genom människors halsar) kommit med i evakueringskapseln från slutet på den förra filmen. Ripley är den enda överlevande från denna färd, och nu hamnar hon på en planet som är en före detta fångkoloni. Ett antal fångar har dock funnit Gud och därför valt att stanna trots att anläggningen inte underhålls längre. Det är emellertid bara i början som spänningen hålls kvar, snart blir allt mycket tristare.

Jag kan redan nu säga att jag ser Alien 3 som den svagaste av uppföljarna. Den är på något sätt förenklad och övertydlig i sitt sätt att föra berättelsen framåt och bidrar inte till utvecklingen av själva Alien-konceptet. Ett exempel. När hunden ensam står kvar och skäller in i den övergivna räddningskapseln, zoomar kameran långsamt in i kapseln, och där ser man hur den lömska lilla utomjordingen minsann kikar fram bakom en kant. Behövde vi verkligen få se den? Framför allt som man redan under förtexterna blivit onödigt grundligt underrättad om vad som hände under hypersömnen den här gången. Därmed blir också Ripleys sökande efter dessa fakta i filmens början ganska tröttsamma - som publik vet man ju redan! Klantigt manusarbete om ni frågar mig.

Lite onödigt starkt betonat tycker jag också det kvinnliga/feministiska inslaget blir. Alla fångarna är såklart män, liksom den fåtaliga personalstyrkan. Dessutom har fångarna i sitt religiösa nit avlagt ett celibat-löfte "som även inkluderar kvinnor" som en fånge säger i filmens roligaste replik. Givet deras kvarstående tendenser till våld innebär detta såklart en risk för vår kvinnliga hjälte. I själva verket känns det filmen igenom som om fångkolonins mänskliga invånare är betydligt farligare för henne än dess utomjordiska dito. Bara det känns ju rätt fånigt.

Musiken av Elliott Goldenthal tycker jag också blir för mycket vid flera tillfällen. I huvudsak är den bra, stundtals mycket stämningsfull och effektiv, inte minst under förtexterna. Flera gånger blir den dock för bombastisk, och jag reagerar med en känsla av obalans: det som sker på duken motsvarar inte riktigt det enorma pådraget i musiken. Tydligast känner jag så under slutscenerna.

Kristna metaforer känns påklistrade

Inslaget av överspänd religiositet bland fångarna har jag också svårt att förstå poängen med. Vad har det med själva Alien-konceptet att göra, och varför får det så mycket utrymme i bild och handling? Parallell-klippningen mellan begravningen av Ripleys medpassagerare och "födelsen" av filmens monster känns till exempel riktigt omotiverad, såvida man inte ser det ur en dualistisk synvinkel: det onda måste döda för att själv leva vidare. Scenen känns hur som helst lite filmskolestudentmässig sådär: snygg men onödig.

Att detta kristna element sedan följs upp på olika sätt ända till slutet är i och för sig konsekvent, men känns hela tiden påklistrat. Emellertid förefaller det vara ett huvudtema för manusförfattarna, eftersom det hänger med filmen igenom och till och med gestaltas extra tydligt i slutscenen. När Ripley offrar sig i det flytande blyhavet intar hon en pose som uppenbarligen ska föra tankarna till Jesus på korset (stora bilden). En liknande ställning intar hon i sitt första försök att offra sig, genom att be om dödshjälp av fångarnas religiösa ledare (lilla bilden). Det är knappast en slump.

Lägg därtill flera små detaljer i dialogen och bilden träder fram av kampen mellan monster och människor som en dualistisk kamp mellan det onda och goda på ett metafysiskt plan. Och den parasit som Ripley själv visar sig bära på, blir sinnebilden för det onda i människan som måste dödas, även till priset av att offra sitt eget liv (Jesus-parallellen igen). Tydligast blir detta när hon går för att själv söka upp monstret och säger: "It's just down there, in the basement." Och när responsen blir "This whole place is a basement", svarar hon: "It's a metaphor."

Lyckade enskildheter i Alien 3

Regissör David Fincher får till stånd flera enskildheter i Alien 3 som jag gillar, även om helheten är en besvikelse. Monstret är till exempel ensamt igen, ett solitärt rovdjur som gör sin grej inom det givna reviret, vari ingår att inte döda Ripley eftersom hon bär en liten alien inom sig som väntar på att "födas". Det känns bättre än det jag kallade "monsterarmén" i inlägget om Aliens - återkomsten nyligen.

Jag gillar också gestaltningen och den sparsmakade visualiseringen av monstret, som mer påminner om den i första filmen. Flera av scenerna när den gör sin entré bland invånarna är också mycket effektfullt genomförda. Den första närkontakten mellan monstret och Ripley i sjukstugan utser jag nog till filmens höjdpunkt.

Musiken har jag klankat ner på en del, men överlag är den faktiskt mer än okey, det vill jag säga igen.

Slutligen vill jag nämna den blinkning till sci-fi-klassikern The Thing som förekommer i början. Den hund som blir infekterad med en alien-parasit dör ju under plågor när utomjordingen spränger sig ut ur kroppen. Scenen påminner mycket om den scen i John Carpenters remake från 1982 där den filmens utomjording gör detsamma. Jag vet i och för sig inte om den scenen är med i originalversionen från 1951, men kanske är den det i den nya remaken från 2011..?

Döden är inte slutet

Det faktum att Ellen Ripley dör i slutet av Alien 3 hindrade såklart inte filmbolaget från att göra en uppföljare till, Alien Resurrection. Återkommer inom kort om den...

Arvet efter Alien (4). Aliens - återkomsten (1986).

Efter tre inlägg om sci-fi-klassikern Alien från 1979, är det dags att ge sig på uppföljarna, tre till antalet och producerade 1986, 1992 och 1997. Att det har gjorts så många efterföljare på Alien är i sig ett tecken på ursprungsidéns hållbarhet. Utan att avvika alltför mycket från känslan, stilen etc från den första filmen, har det faktiskt producerats ett antal efterföljare som inte behöver skämmas för sig, även om långt ifrån alla är några mästerverk.

Aliens - återkomsten (1986)

Den första av dem anses emellertid av många vara det, nämligen Aliens - återkomsten. Det tog alltså sju år innan Alien fick en fortsättning. Den regissör och manusförfattare som fick förtroendet var James Cameron, som redan gjort sig ett namn främst med Terminator från 1984. Med sitt manus till Aliens fortsatte han i samma stil, med en blandning av science fiction och action. Om många anser att den första Alien egentligen är en skräckfilm i rymdmiljö, kan man säga att Aliens - återkomsten egentligen är en actionfilm i rymdmiljö.

Genom denna lilla vridning av genretillhörigheten förde Cameron in Alien-konceptet i ett nytt och bredare publiksegment - många av de jag pratat med tycker att det långsamma sugande tempot i originalet kan bli lite tålamodsprövande, och har därför Camerons film som favorit i serien. Jag är rätt säker på att en ordentlig undersökning skulle ge samma resultat - Aliens - återkomsten är de flestas favorit. Jag tror jag vet varför.

Dels är action-upplägget såklart mer mainstream och "publikfriande" om man vill säga så. Det tilltalar också generellt en yngre publik och får därmed en längre livslängd. (I dessa tider, med DVD-släpp, TV-visningar i flera omgångar och TV-/datorspel i flera versioner, är det en inte oviktig faktor. Till det publikfriande räknar jag också den "volymökning" som Cameron för in. Här är det inte bara ett monster, det är hundratals; drabbningarna är flera med enormt många fler explosioner, skott och granater avfyrade, eldkastarna kastar, monstrens blod och syra stänker... Action, som sagt.

Dessutom levde Aliens, när den var ny, på de frågetecken som återstod efter originalets mystifierande och sparsmakade manus. Det fanns många saker som en Alien-älskare ville ha svar på, och vissa svar får man också. Vem lägger de läderartade äggen? Hur ser de utomjordiska rovdjurens "samlevnadsformer" ut? Vad hände med Ripley, den ende överlevande från första filmen, efter evakueringen i rymdskytteln? Hur svårdödade är monstren egentligen?

Likheter och olikheter

Aliens - återkomsten är en genrefilm (action) medan Alien från 1979 snarare skapade en genre. Med den formuleringen tror jag mig sammanfatta dels skillnaden i filmernas betydelse rent filmhistoriskt, dels den främsta anledningen till att jag tycker Ridley Scotts original är så mycket bättre än uppföljaren.

Aliens är en mycket välgjord actionfilm, en rak och effektiv historia om hur de utomjordiska rovdjuren håller stånd mot en grupp elitsoldater, innan det till slut är Ripley - återigen - som blir deras överkvinna. Med andra ord lever den på idéer från den första filmen och tillför endast ett fåtal nya detaljer till originalkonceptet (jag återkommer till dessa). Istället bygger den mycket på vedertagna schabloner och blir därför ganska förutsägbar och enkel. Den opålitliga representanten för Det Stora Företaget som bara tänker på pengar och vapenutveckling; de grovt tillyxade karaktärerna som utgör gruppen elitsoldater; den väntade utvecklingen av styrkeförhållandet mellan respektive soldaterna, Ripley och monstren; med flera. Man blir aldrig direkt överraskad, även om det är riktigt spännande ibland.

Ett nytt element är dock den starkare betoningen av modersaspekten, och av Ellen Ripley som en kvinnlig hjältinna. Dels får vi här veta att hon haft en dotter, som emellertid har hunnit åldras och dö under hennes extremt långa hypersömn mellan första filmen och andra. Dels får hon hand om en "ny dotter", den föräldralösa Newt som till och med kallar Ripley för "Mamma" på slutet. Och slutstriden i Aliens står dessutom mellan Ripley och den drottning-alien som visat sig lägga äggen i utomjordingarnas bi- eller myrliknande samhälle. Den goda modern mot den onda modern alltså - gissa vem som vinner. (Och om repliken "Kitty kitty... Kitty crap!" är mest känd från första filmen, är väl Ripleys "Get away from her, you bitch!" den som överlevt från uppföljaren.)

Jag tycker också att Cameron lyckas bra med själva inledningen i sin film, om man med "bra" menar att bevara känslan och mystiken från originalet. Inte bara under main titles, utan även en bit in i filmen tycker jag att känslan är helt rätt. Det är egentligen först när marinsoldaterna träder in i handlingen som jag blir lite trött och historien utvecklas till något helt annat. Det är då man förstår den tag line som valts till uppföljaren: "This time it's war."

Från mystik till överflöd

Jag hoppas det ändå framgår att jag tycker Aliens - återkomsten är en väldigt bra film. Däremot ger det mig inget att se om den efter ett par gånger, medan jag fortfarande idag kan se Alien för femtioelfte gången utan att bli uttråkad. Detta beror på den brist som Camerons film har gemensamt med alla uppföljarna vid en jämförelse med originalet: frånvaron av mystik.

Med risk för att bli tjatig återkommer jag till det mästerliga sätt som Ridley Scott undanhåller information från publiken i precis lagom dos. Dels rent informationsmässigt: vi får bara veta precis så mycket som vi behöver om karaktärerna, omgivningen, arbetsgivaren med mera för att hänga med i handlingen och bli intresserade - övrigt lämnas åt fantasin medan regissören kan koncentrera sig på att bygga sin skräckhistoria vidare. Dels rent visuellt: både specialeffekter och själva monstret visas väldigt sparsamt i originalet, däremot minns jag tydligt hur irriterad jag blev när jag första gången såg uppföljaren Aliens och det bara kryllade av utomjordingar överallt helt plötsligt. Denna monsterarmé ligger mycket långt från den dunkla existens som nästan osedd smög omkring i Nostromos innandöme och spred skräck genom att vara just fullkomligt alien (=främmande).

Framgången för Aliens - återkomsten bidrog också till att man vågade göra fler satsningar på idén, så att begreppet Alien idag närmast står för en helt egen sub-genre i science fiction-sfären. Bland de andra uppföljarna finns också filmer som jag själv uppskattar mer än James Camerons första. Jag återkommer till dessa...

"Vanliga" sexscener gör Patrik 1,5 lite banbrytande

Bara några ord om en svensk film som jag tänkte mig skulle vara en liten bagatell att se och sedan glömma: Ella Lemhagens Patrik 1,5. På sätt och vis var den det också, men en omständighet gjorde att jag faktiskt blev alltmer glad i själen ju längre filmen gick.

En av grundbultarna i handlingen är nämligen att två av huvudkaraktärerna är ett manligt homosexuellt par som är nyinflyttade i ett villaområde, samtidigt som de blivit godkända som adoptivfamilj och tillsammans ser fram emot att bli pappor för första gången. Det upplägget gör ju att jag förväntar mig ett antal billiga humorpoänger enligt gay-humorns formulär 1A, parat med ett tolerant budskap som blir lite lagom sliskigt mot slutet av filmen.

Förvisso finns en del av detta i Patrik 1,5 - vissa av sovstadens invånare är svårt homofoba, och några korta scener och replikskiften kan sägas vara typiska "gay-par möter heteronormativ omgivning"-skämt. Men det hålls på en lågmäld nivå, och är inbakat i scener som för övrigt känns tillräckligt "äkta" för att det inte ska störa. Ett fint skådespeleri av framförallt Gustav Skarsgård bidrar i hög grad till detta. Det är också befriande att, i Torkel Pettersons karaktär, se en bög i en svensk film som har både alkoholproblem och fördomar utan att det känns som bara ett alibi för att motverka risken för en överdriven politisk korrekthet.

Så till det som gjorde mig riktigt positivt överraskad: sexscenerna mellan de båda männen. Det är inget speciellt med dem, inte alls, varken särskilt heta eller bra eller dåliga, bara helt liksom... vanliga. Och det är det som är grejen. Jag tror nästan detta är första filmen jag ser, där sexscenerna mellan två män fungerar på precis samma sätt, fyller precis samma funktion, som de typiska sexscener ett heteropar i motsvarande manus skulle förväntas ha i en motsvarande film utan gay-temat. Befriande!

Och detsamma gäller det mesta övrigt i handlingen också. Patrik 1,5 skulle vara samma film - i stort sett - om dessa förvecklingar i samband med adoptionen skulle ha drabbat ett heterosexuellt par. De allra flesta ingredienserna är faktiskt INTE beroende av att de är bögar. Visst blir det en tacksam extra komplikation att hantera utöver de andra, men det är liksom inte det som motiverar filmen, så att säga. Som sagt: befriande.

Kan det kanske vara så att Ella Lemhagen blev den förste i svensk film att på allvar "normalisera" homosexualiteten i svensk film. Och hon gör det just genom att INTE ta gay-temat på större allvar än det förtjänar - och lyckas därför göra just det.

Kvinnor utan män (Iran, 2009)

Kvinnor utan män utspelar sig i och strax utanför Teheran, där fyra kvinnoöden korsar varandra. De politiska oroligheterna 1953 fungerar som fond, och en speciell fruktträdgård utanför staden blir en oavsiktlig samlingspunkt. Kvinnorna befinner sig alla i vändpunkter i sina liv. Zarin har just flytt från sin tillvaro som prostituerad; Faezeh försöker återupprätta sig själv efter en våldtäkt; Fakhre har brutit upp från sin man efter många års kärlekslöst äktenskap; och Munis är på väg in i politisk aktivism i strid mot familjetraditionerna.

Jag upplever att filmen försöker vara tre olika filmer på samma gång: en historisk skildring av ett politiskt skeende; en feministisk betraktelse över det iranska samhället på 1950-talet; samt en drömsk, konstnärlig gestaltning av inre och yttre skeenden, med ambitioner att symboliskt knyta ihop berättelsens olika nivåer och de fyra kvinnornas reaktioner och erfarenheter.

Detta blir filmens styrka likaväl som dess svaghet, tycker jag. Förvisso är det charmigt med de ständiga växlingarna i tempo och stil - ibland realistiskt och historiskt korrekt, ibland magiskt och symboliskt. Men flera gånger känns det som om historien inte riktigt hänger ihop, en vända till hade behövts med manuset för att filmen inte ska falla isär lite grann...

Det feministiska anslaget är kanske det tydligaste i filmen, och tydliggörs från första början med Munis vägran att underordna sig sin bror och kraven på giftermål, manifesterat i hennes starka vilja att lyssna på radiorapporterna om oroligheterna i samhället. Att det är en hållning som har sitt pris för en kvinna i 50-talets Iran blir ju också tydligt genom hennes självmord (eller förblir det ett försök?) i inledningen. Det är dock glädjande, tycker jag, att kvinnornas underordning inte skildras på ett onödigt extremt sätt, vilket man kanske skulle kunnat vänta sig. Genusproblematiken går ju inte att missa, men fruar kan trots allt säga emot sina män, tacka nej till äktenskap, gå in på ett café, gå utan slöja, tala med män offentligt... Förvisso kostar det på, som sagt, men ändå. (Och efter 70-talets revolution blev det såklart andra bullar, det vet vi ju...).

Det politiska skeendet är väl det (enda) som skildras helt realistiskt i filmen. Rakt på, inga krusiduller eller konstnärliga utvikningar. Jag noterar också att just Munis, som dras in i aktivismen, är den enda av kvinnorna som aldrig träder in i den magiska trädgården, där de övriga tre kvinnorna får en gemensam punkt - utan män, som titeln anger. Munis är förvisso utan man, men rör sig med stark egen vilja mot en arena som definitivt domineras av män - därigenom skiljer hon sig tydligt från de andra. Könsförtrycket är för henne inget hon personligen "drabbas av" på samma sätt som de andra tre, hon verkar uppleva det mest som ett krångligt hinder för att göra det hon vill. Därför hamnar hon inte i trädgården - hon behöver den inte.

Varför behöver då Faezeh, Fakhre och Zarin den magiska trädgården? Tja, för Fakhre är den kanske inte heller helt avgörande, hon äger den och har sökt sig dit av egen vilja efter att ha lämnat sin man. Det är den våldtagna Faezeh och framför allt den förstörda Zarin som är värst tilltygade av omständigheterna, och båda hamnar de i trädgården utan att själva ha valt det, av slumpen respektive en väns omsorg. Och av dessa två är det Faezeh som repar sig snabbast. Fakhre intar en uttalat moderliknande roll gentemot båda två, och Faezeh - som i grunden ändå kommer från ett tryggt socialt sammanhang och känner sig någorlunda hemma i kulturens normsystem - kan snabbt dra nytta av detta för sitt tillfrisknande.

För Zarin är det däremot för sent. Som en skadskjuten fågel kryper hon in till trädgården genom ett hål i muren, och förefaller sedan använda sig av naturelementen däri för att försöka läka sig. När de två andra kvinnorna hittar henne, ligger hon i dvala nedsänkt i vatten; vid ett annat tillfälle ligger hon på gräset en lång stund. Hennes sätt att plantera pappersblommor vid stäppens rand i en annan scen, blir en metafor för hennes egna fruktlösa försök att rota sig, att hitta ett sammanhang att växa i. Fakhre tror efter en positiv period att Zarin är på bättringsvägen, men redan i samma scen ser man att Zarin inte tror på det själv. Några dagar senare är hon död.


Zarins död sker mitt i det som är filmens nyckelscen: den fest som Fakhre bjuder in till bland annat för att fira - ironiskt nog - Zarins tillfrisknande. I denna scen (som är parallellklippt med det politiska skeendet i Teheran där Munis är inblandad) förs alla delar i berättelsen samman och får sin upplösning. Munis bror kommer och blir avfärdad av Faezeh när han erbjuder henne giftermål; Fakhre har bjudit in sin gamla ungdomskärlek, som dock visar sig ha en ung fästmö redan; och militären dyker upp för att leta efter motståndsmän i omgivningarna, tar först över festen men blir sedan en del av den; och samtidigt ligger Zarin på övervåningen och dör.

Varför dör hon just nu, kan man fråga sig? En av dem jag såg filmen tillsammans med, föreslog att Zarin faktiskt är en symbol för Iran: härjat, skändat och förstört, med militärstyrets ankomst till landet/festen som sista spiken i kistan. Kanske det. I vissa scener uppfattar jag henne också som en (muslimsk) kristusgestalt, som med sitt lidande tar på sig även omgivningens lidande, och på så sätt ökar deras chanser att gå stärkta ur sina kriser. Tydligast i den drömscen där hon uppenbarar sig i ett starkt ljussken för den vilsna och förtvivlade Faezeh, och leder henne tillbaka till huset, ut ur skogen. Men det kanske är en övertolkning..?

Detta blev ett långt inlägg, bland annat på grund av alla tankar som väcktes under samtalet med kamraterna direkt efter filmen. Hoppas att ni ändå känner för att bidra med synpunkter, åsikter eller egna funderingar. / rix