Skarpa kontraster från skräckfilmens barndom

Året var 1931 och skräckfilmen som vi känner den var inte riktigt uppfunnen ännu. Några första tendenser hade börjat dyka upp, med Körkarlen och Nosferatu som välkända exempel, men någon egen genre kan skräckfilmen knappast sägas ha utgjort under 10- och 20-talet. Utan att vara någon expert vågar jag påstå att det var först 1931 som den "riktiga" skräckfilmen kom till biograferna.

Fanbärare för denna genre blev såklart Tod Brownings Dracula och James Whales Frankenstein som båda kom detta filmens märkesår. Båda dessa visades på den halloween-special som Filmstadens kultur ordnade ikväll, och det är ju alltid något visst med att se även gamla filmer på bio. Man liksom ser filmerna på ett annat sätt, tar dem på allvar på ett annat sätt - och vips har man fått sig en oväntat givande upplevelse och hör sig själv upprepa den gamla klyschan: Film är bäst på bio!

En Dracula som släpar sig fram

Kvällen började med Dracula i form av en Bela Lugosi som stakade sig igenom sina få repliker med sin berömda diktion beroende på kraftig ungersk brytning samt - enligt en i publiken - att han vid denna tidpunkt knappt förstod ett ord engelska utan fick mer eller mindre ljudhärma sig igenom inspelningen. Det blir emellertid knappast en nackdel för just den här rollen, det gör knappast något att den transsylvanske greven uttrycker sig lite... eget.

Det gör desto mer att filmen som helhet blir ett timslångt exempel på hur hantverkskunnandet i filmfabriken inte kommit särskilt långt vid det här laget. Ljudfilmen hade kanske inte så många år på nacken, men nog är det lite väl tyst under lite väl stor del av filmen? Lite Svansjön under förtexterna och några ytterligare takter Tjajkovskij (?) under scenen på operan - frågan är om det inte var allt i musikväg..? Och atmosfärljud ska vi inte tala om - när jag säger tyst så menar jag verkligen knäpptyst under långa delar av filmen.

Denna (som vi upplever det idag) onaturliga tystnad ingår tyvärr också ett oheligt äktenskap med filmens tempo. Det går inte fort framåt, om man säger så, vilket delvis såklart är ett medvetet val. Att Dracula skrider fram i en kombination av grevlig värdighet och hypnotisk annalkande fara är ju liksom en del av grejen, men det greppet blir lite uttjatat till slut. Hur många gånger orkar man bli rädd för en fastfrusen Lugosi med belysta ögonhålor, liksom...

Lägg därtill att klippningen håller samma jämna tempo från filmens början till dess slut. När den dramatiska upplösningen kommer så märker man det liksom inte, bortskämd som man är att både musik, klipphastighet och agerande faktiskt brukar tala om sånt för oss i publiken. När "The End" plötsligt lyser från duken så blir man liksom: "Va? Jaha..? Jo men just det, han dog ju faktiskt där, det är sant..."

Nå, efter allt detta gnäll vill jag säga vad jag tyckte var riktigt ballt med denna Dracula. Och det är vissa scenerier, där man lyckats fånga den gotiska känslan väl i några stämningsfulla bilder, med källarvalv, lite dimma, etc. Kolla!

"Well - you've been warned..."

Med dessa olycksbådande ord lämnar han scenen, den presentatör som före filmens start talar om för publiken hur ohyggligt läskig Frankenstein verkligen är. Och det tyckte man uppenbarligen då, 1931. Även om man tar vittnesmålen om hur folk svimmade i publiken med en nypa salt, lär folk faktiskt ha blivit osedvanligt livrädda i biosalongerna och denna varning var alltså inte bara ett ironiskt skämt eller ett marknadsföringsknep. Så har i alla fall jag förstått saken utan att ha forskat nämnvärt på området.

Min poäng är att detta faktiskt går att förstå. För en publik ovan vid starka skräckupplevelser, och som heller inte blivit genre-kodade med skräckschabloner sedan barnsben, tror jag mycket väl att Frankenstein kan ha varit riktigt läskig. Den är nämligen så oerhört mycket skickligare gjord än årsfränden Dracula att det nästan är löjligt.

Snart sagt allt är flera snäpp bättre i Whales film: ljussättning, klippning, kameraarbete, specialeffekter, ljudeffekter... Där Dracula är jämngrå, bjuder Frankenstein på skarpa kontraster mellan dag-natt, eld-mörker; där vampyrjaktens dramatik förloras i det sega jämna klipptempot, kan man i Frankenstein hitta flera exempel på genomtänkta korsklippningar, zoomningar genom snabba klipp, med mera; när Brownings kamera står fast som en träkista och registrerar händelserna, skickar Whale ut sin på flera långa kameraåkningar både inomhus och utomhus, till och med en vertikalåkning minsann (när Monstret hissas upp mot åskvädret); Londons märkliga tystnad står i skarp kontrast mot det ljudliga folkliv som befolkar Baron Frankensteins by, det elektriska sprakandet i Henrys labb, och bybornas skränande i jakten på Monstret.

Dessutom har ju Frankenstein (och här kommer min kanske främsta käpphäst igen, som självklart behöver ett eget stycke text) en bättre manusstruktur, som gör att man vid The End faktiskt känner att man har fått sig en fullödig berättelse till livs. I matchen Browning/Lugosi vs Whale/Karloff blir det med andra ord typ 10-1 som slutresultat.

Och vi avslutar väl med den kanske mest klassiska repliken från Frankenstein...

Lite som på morfars tid

Som medlem i Filmstadens vänner, genom stiftelsen Filmstadens kultur på gamla Filmstaden i Råsunda, blir man bland annat inbjuden till så kallade Vänner-visningar. I familjär anda ser man en film tillsammans, gärna ur svensk filmhistoria. Min första vänner-visning skedde ikväll, och filmen var Fröken Chic från 1959 i regi av Hasse Ekman.

Före filmen visade en av medlemmarna, Peter Olofsson, foton och illustrationer från senare hälften av 50-talet, då han jobbade där som kontorsbud och hantlangare på filminspelningarna som utgick från Filmstaden Råsunda. Det blev en uppvisning i nostalgi och filmhistoria med lokalfärg, precis som sig bör på en dylik tillställning. Personligt och charmigt, med andra ord precis som den följande filmen.

Jag hade inga större förhoppningar på själva filmupplevelsen, utan den kulturhistoriska inramningen skulle jag väl aldrig ha sett den. Men det fanns också en speciell anledning till att jag ville se en svensk film från 1959 på bio, nämligen arvet från min morfar. Det var ju han som inspirerade mig till regelbundet biogående när mitt filmintresse vaknade i tolvårsåldern. Själv gick han på bio varje vecka på måndag, från 15 års ålder till sin död. Därför är det lite pikant att vännervisningen var just på en måndag. I gästboken skrev jag också efter filmen: "Så det var så här morfar Runes biokvällar tedde sig", ungefär.

Fröken Chic är filmad i färg, i ett format som angavs som Agascope, vilket motsvarar det mer kända Cinemascope - ganska bred bild med andra ord, och på TV skärs en duktig del av bilden bort. Det är en komedi med regissören själv i en huvudroll och Sickan Karlsson i den andra. I biroller ser vi bland andra Sif Ruud, Meg Westergren, Sigge Fürst, Sune Mangs och - min favorit här - Stig Järrel. Samtidigt med Fröken Chic fanns i biotablån Ingmar Bergmans Ansiktet, De levande och de döda, samt Hasse Ekmans tidigare film Jazzgossen som haft premiär något halvår tidigare.

Det blir lite komiska poänger, några sång- och dansnummer av Sickan (inte sjunger hon väl något vidare?) och en hel del repliker som jag hoppas bara yttrades framför filmkameror. Eller vad sägs om "Nej men snälla söta lilla fröken!" eller "Om han öppnar munnen en gång till, så får han med mig att göra!", med flera... Överspel och inte så imponerande, med andra ord, och sällan roligt. Ett skratt kräver nämligen ett visst mått av överraskning, och förutsägbarheten i detta manus är tämligen monumental, inte minst inom ramen för varje enskild scen och dialog.

Hasse Ekman är ju Hasse Ekman, och visst har han sina goda stunder med viss tajming och några skickligt droppade repliker. Och att Sickan blev en publikfavorit är lätt att förstå efter att ha sett denna film (den första jag sett från början till slut med henne, tror jag faktiskt). Hon har en sorts naturlig framtoning som gör att man kan förlåta henne de taffliga sångnumren, och hennes öppna vänliga uppsyn gjorde säkert att månge kände att man skulle vilja vara hennes vän. Det vore kul att se henne i en film där hon får ett vettigt manus att jobba med - tips, någon? Annars får jag väl botanisera lite i Filmdatabasen.se och leta upp några vassare Ekman- och Sickan-prestationer - där finns ju en del att hämta.

Jag kan dock nämna att i en annan av Filmstadens kulturs återkommande evenemang - Bioklubben i Bergmans anda - valde Nils Petter Sundgren i somras att visa Bergmans "Gycklarnas afton", där Ekman spelar en synnerligen obehaglig libertin, vilket tydligen var ett tydligt avsteg från de roller som publiken vant sig vid att se honom i. Men även detta måste jag läsa på lite om, känner jag. En inspirerande kväll på Filmstaden Råsunda, med andra ord.

Arvet efter Alien (6). Alien: Resurrection (1997)

När den franske regissören Jean Pierre Jeunet gjorde den tredje (och sista?) uppföljaren på Alien från 1979, var det dags för en nystart. Den tunna Alien 3 gav inte direkt mersmak, och dessutom dog huvudpersonen Ellen Ripley i slutet, så ett nytt upplägg var helt nödvändigt. Turligt nog förvaltar Jeunet förtroendet oväntat väl, och håller igen sitt egensinniga formspråk tillräckligt för att inte göra det hela till en cirkus à la Delikatessen eller De förlorade barnens stad.

För min del kom misstanken redan under förtexterna, med den mer drömska musiken och de skeva "geggiga" bilderna, som ger ett ganska annorlunda intryck än i föregångarna: tänker regissören avvika helt från Alien-känslan nu eller..? Nästan omedelbart efter förtexterna kommer dock en signal om att så inte är fallet. Den allra första musiksnutten i själva filmen visar sig nämligen vara ett exakt citat från den allra första Alien-filmen, med sin kanske mest typiska ekoeffekt samt en av de mest originella och mystiska ljudeffekterna från orkestern. Båda utgör alltså klockrena referenser till originalet, omedelbart igenkända av oss hardcore-fans, och dessutom en vink om att även skaparna av Alien: Resurrection insett musikens enorma betydelse för Alien-konceptet som helhet.

Efter denna inledning är det emellertid ganska snålt med referenser i atmosfärljud och musik. Det räckte med blinkningen alldeles i början, tycks man ha resonerat. Jag störs dock mindre av det än väntat, jag tycker Jeunet lyckas skapa en egen känsla i den här filmen som gör att den håller streck ändå. Faktum är att Alien: Resurrection är den av uppföljarna som jag tycker allra bäst om - något otippat eftersom jag trots allt upplever den som den mest självständiga gentemot originalet. Eller kanske är det just därför.

Big Corporation och Big Brother - pålitliga skurkar från början till slut

En sak som är uppenbar efter fyra filmer, är att det onda och okontrollerade alltid trivs bäst i periferin. Det är långt ute i rymden eller i skydd av diverse olagliga och ljusskygga aktiviteter som det okända lurar och kan växa till sig, för att inom kort visa sig okontrollerbart och börja röja runt bland både skyldiga och oskyldiga. Och de mänskliga misstagen gör att faran hela tiden kommer närmare och närmare Jorden. Från att i första filmen ha dykt upp på säkert avstånd från mänsklighetens vagga, är den i denna fjärde film obehagligt nära att få fäste på vår egen planet, helt på grund av mänsklig hybris.

I Alien från 1979 är det storföretagens råkapitalism som utgör hotet. Genom att instruera sin android att skydda utomjordingen och till varje pris föra tillbaka den till Jorden för tester och (vapen-)utveckling, visar koncernen Weyland-Yutani sitt fula tryne. Besättningsmedlemmarnas liv är nämligen av underordnad betydelse, liksom människoliven fortsätter vara i både Aliens och Alien 3 när de vägs mot möjligheten att dra nytta av de unika egenskaper som rymdens rovdjur besitter.

I Alien: Resurrection har boven i dramat emellertid ett nytt ansikte. Nu är det inte längre ett storföretag som är ute efter monstren, utan en mycket ljusskygg del av den militära statsapparaten som gått ännu mycket längre i denna moraliska utförsbacke. United Systems Military slinker förbi diverse lagstiftning och insyn genom att hålla sig vid sidan av gängse befälsordningar. Här experimenterar man med mänsklig och utomjordisk DNA, och skyr inga medel för att snabbt få fram resultat. För att få fram en drottning-alien klonar man Ellen Ripley (som ju offrade sitt liv i Alien 3, med en utomjordisk parasit växande i sig) och låter henne leva efter att ha extraherat utomjordingen, som en oväntad "genetisk biprodukt" av experimentet. Snart inser vi att Ripley inte är helt mänsklig längre, utan fått en hel del utomjordiska egenskaper inmixade i generna. Egenskaper som såklart kommer väl till pass när allt, som vanligt, går över styr och rovdjuren börjar härja i skeppets korridorer.

Mer eller mindre mänskliga hjältinnor

Den andra huvudpersonen i filmen vid sidan av Sigourney Weavers Ellen Ripley, är Winona Ryders karaktär, androiden Call. Från början antagonister närmar de sig varandra under filmens gång och visar sig sedan vara de två som faktiskt får utomjordingarna på fall denna gång. Efter att ha räddat jorden från en möjlig alien-invasion är det dessa två "kvinnor" som ser ut över Jorden. "What happens now?", frågar Call och Ripley svarar: "I don't know. I'm a stranger here myself."

På ett sätt fullföljer man alltså det female power-inslag som varit genomgående i filmserien, om än hittills endast genom Ripleys person. På ett annat sätt gör man det inte alls, eftersom ingen av dessa två kvinnor är riktigt mänsklig. Däremot är de båda skapade av människan på olika sätt - en genmanipulerad och klonad, den andra en artificiell intelligens i form av en robot programmerad till en övermänsklig altruism. Båda är också misslyckanden på olika sätt: Ripley som en restprodukt som egentligen inte skulle överlevt experminetet; Call som ett av få exemplar av en androidmodell som fick skrotas på grund av att de inte var så lydiga som man ville.

Och kanske är det den viktigaste sensmoralen man kan utläsa ur filmen: det är människans blinda strävan efter det perfekta som utgör mänsklighetens och humanitetens största fara - oavsett om det gäller att åstadkomma rasens renhet eller att manipulera fram den perfekta människan. Det är de defekta som till slut räddar oss.

Maskiner, människor och allt däremellan

Genom filmserien kan man alltså följa hur robotar, intill förväxling lika människor, är ett naturligt inslag i detta framtida samhälle och kan tjäna det onda likaväl som det goda, precis som människorna. I detta kan man jämföra med t.ex. Terminator-filmerna där robotar pendlar mellan att utgöra hot och räddning. Samtidigt är det uppenbart att det är människan - som programmerare och ofta egennyttig entreprenör - som i sista hand avgör om androiderna är till nytta eller skada. Den oundvikliga parallellen häri är såklart den schizofrena HAL9000 i Kubricks År 2001 - ett rymdäventyr.

Den mest relevanta jämförelsen med annan media när det gäller inslaget av artificiell intelligens i Alien-filmerna, är emellertid William Gibsons romansvit som inleds med Neuromancer. Där är robotarna och det nutidsliknande framtidssamhället naturligt integrerade i det allmänna medvetandet på samma sätt som i filmerna, och svårigheten att dra gränsen mellan människa och maskin minst lika svår som den blir i Alien: Resurrection. Ripley är ju själv en laboratorieprodukt, om än inte mekanisk, och hon kallar androiden Call för "more humane than any human" när denne avslöjas som icke mänsklig. Calls irriterade anmärkning mot den okänslige Johner - "Like you never fucked a robot" - får mig också att tänka både på vissa passager hos Gibson och, inte minst, förekomsten av "entertainment models" i robotsortimentet, som nämns i Ridley Scotts andra science fiction-klassiker Blade Runner.

Jag har hur som helst lite svårt att bestämma mig för om Alien-filmerna sammantagna är negativa gentemot teknikutvecklingen - egentligen alltså mot människan som förvaltare av sin egen skaparkraft - eller neutrala och ser det som en naturlig utveckling för att klara mänsklighetens överlevnad, utan att människan därför blir varken godare eller ondare i sig själv.

Är det slut nu?

Efter slutscenen i Alien: Resurrection känns det faktiskt som om detta verkligen var den sista Alien-filmen. Förmodligen beror det på att de överlevande hamnar på jorden till slut, en planet som inte varit i bild en enda gång hittills i serien. Cirkeln blir sluten så att säga.

Vad var då cirkelns början? Man måste nästan gå till de filmer som utgör en sorts prequels (föregångare) till Alien-serien, nämligen hopslagningen av Rovdjuret-filmerna med Alien-konceptet: Alien vs Predators. Räkna dock inte med att jag tar upp dem här, de känns lite off topic och ganska onödiga, även om de säkert kan ha sina goda sidor.

Mer intressant blir det såklart med den nya film från den ursprunglige Alien-regissören Ridley Scott - en film som från början skulle bli en ny del i Alien-serien, men som sedermera utvecklats till en annan berättelse, om än med drag från Alien-världen. Hur som helst, den kommer jag inte att missa.

Till dess lägger jag dock ner mina funderingar på Alien för den här gången, och funderar på vilket nästa tema blir i bloggen. Det lär ligga ganska långt ifrån rymden och monster i alla fall. Omväxling förnöjer.

Arvet efter Alien (5). Alien 3 (1992).

1992 var det dags för uppföljare nummer två till Ridley Scotts stilbildande rymdskräckis Alien från 1979. Detta femte inlägg om Alien-filmerna handlar alltså om Alien 3, där vår hjältinna och Alien-dräpare Ellen Ripley återigen ställs mot den utomjordiska arten och till slut själv dör på kuppen. Eller..?

Bra början som inte håller

Filmens början är ganska suggestiv. Genom korta filmsnuttar insprängda mellan förtexterna förstår man att en alien ("spindel"-varianten, som planterar nya utomjordingar genom människors halsar) kommit med i evakueringskapseln från slutet på den förra filmen. Ripley är den enda överlevande från denna färd, och nu hamnar hon på en planet som är en före detta fångkoloni. Ett antal fångar har dock funnit Gud och därför valt att stanna trots att anläggningen inte underhålls längre. Det är emellertid bara i början som spänningen hålls kvar, snart blir allt mycket tristare.

Jag kan redan nu säga att jag ser Alien 3 som den svagaste av uppföljarna. Den är på något sätt förenklad och övertydlig i sitt sätt att föra berättelsen framåt och bidrar inte till utvecklingen av själva Alien-konceptet. Ett exempel. När hunden ensam står kvar och skäller in i den övergivna räddningskapseln, zoomar kameran långsamt in i kapseln, och där ser man hur den lömska lilla utomjordingen minsann kikar fram bakom en kant. Behövde vi verkligen få se den? Framför allt som man redan under förtexterna blivit onödigt grundligt underrättad om vad som hände under hypersömnen den här gången. Därmed blir också Ripleys sökande efter dessa fakta i filmens början ganska tröttsamma - som publik vet man ju redan! Klantigt manusarbete om ni frågar mig.

Lite onödigt starkt betonat tycker jag också det kvinnliga/feministiska inslaget blir. Alla fångarna är såklart män, liksom den fåtaliga personalstyrkan. Dessutom har fångarna i sitt religiösa nit avlagt ett celibat-löfte "som även inkluderar kvinnor" som en fånge säger i filmens roligaste replik. Givet deras kvarstående tendenser till våld innebär detta såklart en risk för vår kvinnliga hjälte. I själva verket känns det filmen igenom som om fångkolonins mänskliga invånare är betydligt farligare för henne än dess utomjordiska dito. Bara det känns ju rätt fånigt.

Musiken av Elliott Goldenthal tycker jag också blir för mycket vid flera tillfällen. I huvudsak är den bra, stundtals mycket stämningsfull och effektiv, inte minst under förtexterna. Flera gånger blir den dock för bombastisk, och jag reagerar med en känsla av obalans: det som sker på duken motsvarar inte riktigt det enorma pådraget i musiken. Tydligast känner jag så under slutscenerna.

Kristna metaforer känns påklistrade

Inslaget av överspänd religiositet bland fångarna har jag också svårt att förstå poängen med. Vad har det med själva Alien-konceptet att göra, och varför får det så mycket utrymme i bild och handling? Parallell-klippningen mellan begravningen av Ripleys medpassagerare och "födelsen" av filmens monster känns till exempel riktigt omotiverad, såvida man inte ser det ur en dualistisk synvinkel: det onda måste döda för att själv leva vidare. Scenen känns hur som helst lite filmskolestudentmässig sådär: snygg men onödig.

Att detta kristna element sedan följs upp på olika sätt ända till slutet är i och för sig konsekvent, men känns hela tiden påklistrat. Emellertid förefaller det vara ett huvudtema för manusförfattarna, eftersom det hänger med filmen igenom och till och med gestaltas extra tydligt i slutscenen. När Ripley offrar sig i det flytande blyhavet intar hon en pose som uppenbarligen ska föra tankarna till Jesus på korset (stora bilden). En liknande ställning intar hon i sitt första försök att offra sig, genom att be om dödshjälp av fångarnas religiösa ledare (lilla bilden). Det är knappast en slump.

Lägg därtill flera små detaljer i dialogen och bilden träder fram av kampen mellan monster och människor som en dualistisk kamp mellan det onda och goda på ett metafysiskt plan. Och den parasit som Ripley själv visar sig bära på, blir sinnebilden för det onda i människan som måste dödas, även till priset av att offra sitt eget liv (Jesus-parallellen igen). Tydligast blir detta när hon går för att själv söka upp monstret och säger: "It's just down there, in the basement." Och när responsen blir "This whole place is a basement", svarar hon: "It's a metaphor."

Lyckade enskildheter i Alien 3

Regissör David Fincher får till stånd flera enskildheter i Alien 3 som jag gillar, även om helheten är en besvikelse. Monstret är till exempel ensamt igen, ett solitärt rovdjur som gör sin grej inom det givna reviret, vari ingår att inte döda Ripley eftersom hon bär en liten alien inom sig som väntar på att "födas". Det känns bättre än det jag kallade "monsterarmén" i inlägget om Aliens - återkomsten nyligen.

Jag gillar också gestaltningen och den sparsmakade visualiseringen av monstret, som mer påminner om den i första filmen. Flera av scenerna när den gör sin entré bland invånarna är också mycket effektfullt genomförda. Den första närkontakten mellan monstret och Ripley i sjukstugan utser jag nog till filmens höjdpunkt.

Musiken har jag klankat ner på en del, men överlag är den faktiskt mer än okey, det vill jag säga igen.

Slutligen vill jag nämna den blinkning till sci-fi-klassikern The Thing som förekommer i början. Den hund som blir infekterad med en alien-parasit dör ju under plågor när utomjordingen spränger sig ut ur kroppen. Scenen påminner mycket om den scen i John Carpenters remake från 1982 där den filmens utomjording gör detsamma. Jag vet i och för sig inte om den scenen är med i originalversionen från 1951, men kanske är den det i den nya remaken från 2011..?

Döden är inte slutet

Det faktum att Ellen Ripley dör i slutet av Alien 3 hindrade såklart inte filmbolaget från att göra en uppföljare till, Alien Resurrection. Återkommer inom kort om den...

Arvet efter Alien (4). Aliens - återkomsten (1986).

Efter tre inlägg om sci-fi-klassikern Alien från 1979, är det dags att ge sig på uppföljarna, tre till antalet och producerade 1986, 1992 och 1997. Att det har gjorts så många efterföljare på Alien är i sig ett tecken på ursprungsidéns hållbarhet. Utan att avvika alltför mycket från känslan, stilen etc från den första filmen, har det faktiskt producerats ett antal efterföljare som inte behöver skämmas för sig, även om långt ifrån alla är några mästerverk.

Aliens - återkomsten (1986)

Den första av dem anses emellertid av många vara det, nämligen Aliens - återkomsten. Det tog alltså sju år innan Alien fick en fortsättning. Den regissör och manusförfattare som fick förtroendet var James Cameron, som redan gjort sig ett namn främst med Terminator från 1984. Med sitt manus till Aliens fortsatte han i samma stil, med en blandning av science fiction och action. Om många anser att den första Alien egentligen är en skräckfilm i rymdmiljö, kan man säga att Aliens - återkomsten egentligen är en actionfilm i rymdmiljö.

Genom denna lilla vridning av genretillhörigheten förde Cameron in Alien-konceptet i ett nytt och bredare publiksegment - många av de jag pratat med tycker att det långsamma sugande tempot i originalet kan bli lite tålamodsprövande, och har därför Camerons film som favorit i serien. Jag är rätt säker på att en ordentlig undersökning skulle ge samma resultat - Aliens - återkomsten är de flestas favorit. Jag tror jag vet varför.

Dels är action-upplägget såklart mer mainstream och "publikfriande" om man vill säga så. Det tilltalar också generellt en yngre publik och får därmed en längre livslängd. (I dessa tider, med DVD-släpp, TV-visningar i flera omgångar och TV-/datorspel i flera versioner, är det en inte oviktig faktor. Till det publikfriande räknar jag också den "volymökning" som Cameron för in. Här är det inte bara ett monster, det är hundratals; drabbningarna är flera med enormt många fler explosioner, skott och granater avfyrade, eldkastarna kastar, monstrens blod och syra stänker... Action, som sagt.

Dessutom levde Aliens, när den var ny, på de frågetecken som återstod efter originalets mystifierande och sparsmakade manus. Det fanns många saker som en Alien-älskare ville ha svar på, och vissa svar får man också. Vem lägger de läderartade äggen? Hur ser de utomjordiska rovdjurens "samlevnadsformer" ut? Vad hände med Ripley, den ende överlevande från första filmen, efter evakueringen i rymdskytteln? Hur svårdödade är monstren egentligen?

Likheter och olikheter

Aliens - återkomsten är en genrefilm (action) medan Alien från 1979 snarare skapade en genre. Med den formuleringen tror jag mig sammanfatta dels skillnaden i filmernas betydelse rent filmhistoriskt, dels den främsta anledningen till att jag tycker Ridley Scotts original är så mycket bättre än uppföljaren.

Aliens är en mycket välgjord actionfilm, en rak och effektiv historia om hur de utomjordiska rovdjuren håller stånd mot en grupp elitsoldater, innan det till slut är Ripley - återigen - som blir deras överkvinna. Med andra ord lever den på idéer från den första filmen och tillför endast ett fåtal nya detaljer till originalkonceptet (jag återkommer till dessa). Istället bygger den mycket på vedertagna schabloner och blir därför ganska förutsägbar och enkel. Den opålitliga representanten för Det Stora Företaget som bara tänker på pengar och vapenutveckling; de grovt tillyxade karaktärerna som utgör gruppen elitsoldater; den väntade utvecklingen av styrkeförhållandet mellan respektive soldaterna, Ripley och monstren; med flera. Man blir aldrig direkt överraskad, även om det är riktigt spännande ibland.

Ett nytt element är dock den starkare betoningen av modersaspekten, och av Ellen Ripley som en kvinnlig hjältinna. Dels får vi här veta att hon haft en dotter, som emellertid har hunnit åldras och dö under hennes extremt långa hypersömn mellan första filmen och andra. Dels får hon hand om en "ny dotter", den föräldralösa Newt som till och med kallar Ripley för "Mamma" på slutet. Och slutstriden i Aliens står dessutom mellan Ripley och den drottning-alien som visat sig lägga äggen i utomjordingarnas bi- eller myrliknande samhälle. Den goda modern mot den onda modern alltså - gissa vem som vinner. (Och om repliken "Kitty kitty... Kitty crap!" är mest känd från första filmen, är väl Ripleys "Get away from her, you bitch!" den som överlevt från uppföljaren.)

Jag tycker också att Cameron lyckas bra med själva inledningen i sin film, om man med "bra" menar att bevara känslan och mystiken från originalet. Inte bara under main titles, utan även en bit in i filmen tycker jag att känslan är helt rätt. Det är egentligen först när marinsoldaterna träder in i handlingen som jag blir lite trött och historien utvecklas till något helt annat. Det är då man förstår den tag line som valts till uppföljaren: "This time it's war."

Från mystik till överflöd

Jag hoppas det ändå framgår att jag tycker Aliens - återkomsten är en väldigt bra film. Däremot ger det mig inget att se om den efter ett par gånger, medan jag fortfarande idag kan se Alien för femtioelfte gången utan att bli uttråkad. Detta beror på den brist som Camerons film har gemensamt med alla uppföljarna vid en jämförelse med originalet: frånvaron av mystik.

Med risk för att bli tjatig återkommer jag till det mästerliga sätt som Ridley Scott undanhåller information från publiken i precis lagom dos. Dels rent informationsmässigt: vi får bara veta precis så mycket som vi behöver om karaktärerna, omgivningen, arbetsgivaren med mera för att hänga med i handlingen och bli intresserade - övrigt lämnas åt fantasin medan regissören kan koncentrera sig på att bygga sin skräckhistoria vidare. Dels rent visuellt: både specialeffekter och själva monstret visas väldigt sparsamt i originalet, däremot minns jag tydligt hur irriterad jag blev när jag första gången såg uppföljaren Aliens och det bara kryllade av utomjordingar överallt helt plötsligt. Denna monsterarmé ligger mycket långt från den dunkla existens som nästan osedd smög omkring i Nostromos innandöme och spred skräck genom att vara just fullkomligt alien (=främmande).

Framgången för Aliens - återkomsten bidrog också till att man vågade göra fler satsningar på idén, så att begreppet Alien idag närmast står för en helt egen sub-genre i science fiction-sfären. Bland de andra uppföljarna finns också filmer som jag själv uppskattar mer än James Camerons första. Jag återkommer till dessa...

Arvet efter Alien (1). Rymden som arbetsplats.

Detta är det första av flera inlägg om science-fiction-skräckisen Alien (1979). De två första fokuserar på filmen som stilbildande för science fictiongenren sedan dess. Det tredje sammanfattar filmens kvaliteter som helhetsupplevelse, och den fjärde försöker fånga det som gör att jag själv anser den vara en av mina favoritfilmer alla kategorier även idag, 32 år senare. Med utgångspunkt från scenografin kommer här några reflektioner kring den visuella gestaltningen av filmen.

Rymden - en arbetsplats som andra

I science fictionfilmerna var bilden av rymdfärder - och de personer som deltog i dem - länge färgad av den syn på tekniken och moderniteten som vuxit fram under industrialismen och som fick sitt mest kliniska uttryck under 50- och 60-talen. Det var rent, enfärgat, plastiskt och - för en nutida betraktare - ganska sterilt och könlöst. Ett återseende av någon tidigt Star Trek-episod kan tjäna som tydligt exempel: stela uniformer, rena ytor, kantiga replikskiften. Den första Alien-filmen bröt med allt detta.

Så vitt jag vet var Alien den första film som på allvar förde in lite svett, smuts och verkstadskänsla i ett rymdskepp, som dessutom befolkades av alldeles vardagliga knegare med ett alldeles vardagligt sätt att prata och umgås med varandra på arbetsplatsen. Film är förvisso ett allkonst-medium, men ska man välja ut en aspekt av detta trendbrott måste det bli scenografin, eller snarare den visuella gestaltningen som helhet.

Redan i den suggestiva inledningsscenen, med långsamma kameraåkningar genom korridorer och arbetsutrymmen i lastrymdskeppet Nostromo, visar scenografin tydligt att vi inte befinner oss i samma typ av farkost som till exempel Star Trek och Månbas Alpha utspelar sig i. Inga skinande välupplysta plastiga ytor i klara färger här, utan mer av en fartygskänsla - kanske ubåt i vissa lägen - uppenbarligen byggt med funktionella utgångspunkter.

Känslan av rymdskeppet som en vanlig arbetsplats förstärks när besättningen väckts ur sin hypersömn och äter middag tillsammans i mässen. Iklädda t-shirts, overaller och kepsar röker de och tuggar på tandpetare medan de kivas inte bara om maten utan också den orättvisa lönesättningen mellan de fem officerarna och de två mekanikerna/teknikerna. Ett klassperspektiv, med andra ord, som visserligen inte får någon stor plats i filmen men som ändå återkommer några gånger och bidrar starkt till berättelsens trovärdighet.

Den informella tonen i samtalen, tillsammans med den underförstådda hierarkin - formell och informell - som undan för undan ger sig tillkänna i dialogen, tror åtminstone jag var något nytt inom science fiction-filmen. Och det är så viktigt för den psykologiska trovärdigheten i det följande skräckscenariot, att gruppdynamiken som etableras innehåller sådana element som publiken kan relatera till - det missade de i Star Trek med sina stärkta uniformer och skyltdocks-skådespeleri på kommandobryggan på U.S.S. Enterprise... Scenografi och manus i samspel, alltså.

Futuristisk industrialism och maskinella organismer

Här måste vi också nämna den schweiziske konstnären H R Gigers roll i det hela. Även om regissören Ridley Scott säkert hade en tydlig visuell idé från början, är jag säker på att Giger - som kontrakterades i första hand för att designa själva monstret - starkt influerade även scenografin. Jag tror att alla som bekantat sig med Gigers övriga produktion håller med mig. Hans "biomekaniska" estetik är svår att ta del av utan att genast associera till olika element i Alien. En replik ur filmen som "It looks like it's grown out of the chair" - "Den verkar ha vuxit fram ur stolen" skulle kunna beskriva någon av Gigers målningar, där människor ofta är organiskt integrerade med diverse mekaniska och arkitektoniska företeelser. I filmen avser repliken ett utomjordiskt fossil på den planet som signalen kommer från (se bild).

När man tittar på ett antal stillbilder ur filmen, med fokus på bakgrunderna, slås man också av hur konsekvent framför allt det industriella elementet hela tiden är närvarande. Rymdskeppet Nostromos innanmäte liknar mer en mekanisk verkstad, eller ett fabriksgolv av något slag, än ett högteknologiskt rymdskepp i en avlägsen framtid. Att Nostromo i inledningen anges vara ett bogserskepp (commercial towing vehicle) som fraktar ett flyttbart raffinaderi med bruten mineral till Jorden, förstärker också det vardagliga och arbetarmässiga med hela det ursprungliga uppdraget.

Genidraget här är ju att man inte genom scenografin och andra detaljer talar om att detta är framtiden, för det vet ju publiken redan innan de köper biobiljetten. Istället kan man utnyttja alla filmiska element till att förstärka det som besättningen - och publiken - ska känna och uppleva. Och mörka ekande industrilokaler har ju alltid lämpat sig väl för spännande jaktscener av olika slag, både före och efter. I Alien sker den förvisso nästan i slow motion, med en trött och grinig mekaniker som letar efter en katt men stöter på ett rovdjur av helt andra dimensioner - men jäkligt spännande är det. (Repliken "kitty-kitty-kitty-kitty... Kitty crap!" är sedan dess svår för alla Alien-fantaster att undvika vid varje möte med en katt som inte kommer när man lockar.)

Och så datorfrågan, då rå...

Till sist frågan om hur IT-integrationen gestaltas, med tanke på att filmen gjordes låååångt innan exempelvis internet blivit var mans egendom. Här måste jag säga att jag är mycket imponerad av hur lite man idag störs av att tekniken som syns ofrånkomligen är antik med nutida ögon sett. Det har nog ingenting att göra med att scenograferna i Alien var speciellt framsynta (det är fortfarande mest grön text mot svart bakgrund som gäller), däremot med att totalintrycket av miljöer, kläder, beteende etc är så oerhört väl integrerat och trovärdigt uppbyggt, att helheten lyfter detaljerna, så att säga.

När Ripley, iklädd någon sorts officersoverall, slappnar av med att sätta upp sin tennissko på instrumentbrädan och drar handen genom håret, eller när underofficeren Lambert puffar på en cigarrett och skannar rymden via en suddig svartvit skärm för att ta reda på var i hela universum de är någonstans - ja, då får väl deras interface se ut som det gör, man köper liksom hela scenen i alla fall. Sen vet jag inte hur medvetet detta är gjort, men det funkar överraskande bra ännu år 2011!

Lite värre kanske det är med Nostromos allra innersta datorrum, som endast befälhavaren har tillgång till. Jag har väldigt svårt att svälja att hela rummet ska vara inklätt i hundratals och åter hundratals blinkande lampor som uppenbarligen helt saknar funktion. Hur tänkte man där, liksom..? Har vi här kanske en rest från tidigare årtiondens visuella visioner om den framtida tekniken? Kanske någon mer påläst än jag har hört något om saken..?

Gudfadern - vad är det jag missar..?

"I'm gonna make him an offer he cannot refuse..." När Coppolas 70-talsklassiker Gudfadern kommer på tal är det alltid någon i sällskapet som bara måste yttra detta klassiska citat, gärna i samma hesa tonläge som Marlon Brando hade i sin lika klassiska rolltolkning.

Nu har jag redan använt ordet "klassiker" tre gånger, och det känns ganska ofarligt att göra det i en text om Gudfadern-filmerna. På i stort sett varje etablerad lista över filmhistoriens 100 bästa filmer, återfinns minst en, ofta båda, av de två som gjordes 1972 respektive 1974 - på flera listor kommer faktiskt tvåan högre än den första, och de uppfattas av många som ett sammanhängande epos snarare än ett original och en uppföljare. (Den tredje, avslutande 90-talsfilmen kan vi förbigå med tystnad, det gör topplistorna också.)

När det gäller många av de övriga filmerna på dessa topplistor som jag har sett, kan jag i så gott som samtliga fall både förstå och uppleva verkens kvaliteter och hålla med om att de hör hemma högt upp på listorna. Med Gudfadern är det inte riktigt så, jag har aldrig riktigt uppfattat vad som är så fantastiskt med dem. Nu var det många år sedan jag såg någon av dem, och när jag nyligen fick låna trean beslöt jag mig för att inleda med att se om de två första.

Jag har förvisso inte svårt att direkt se saker i filmen som jag uppskattar mycket: det fantastiska skådespeleriet, den episka känslan av ett historiskt skeende, en fin rytm i klippning och musikanvändning, två av de bästa filmmelodierna någonsin (huvudtemats trumpetsolo och den sicilianska signaturen)... Men hur jag än försöker kan jag inte uppleva filmernas storhet, vilket stör mig lite - jag vill också bli sådär betagen, vad är det jag missar..?

Nå, jag uppehåller mig inte längre vid det, utan går vidare till en annan aspekt av filmerna som jag inte uppmärksammat tidigare: ljussättningen. Jag har ingen koll på ljussättningens ABC i 70-talets början, men det skulle inte förvåna mig om Coppola gör något nytt här (vilket i så fall säkert bidragit till kritikernas förtjusning). Förutom att det överlag är väldigt mörkt och murrigt i de flesta inomhusscener, gör man nämligen väldigt lite för att "snygga till" tagningarna. För även om det ska vara mörkt - säkert för att förstärka känslan av den instängdhet som maffians livsföring obevekligen för med sig - så behöver man ju inte låta talaren i flera scener vara belyst endast bakifrån av en taklampa, med osynliga ögon och till stor del beskuggat ansikte som följd. (Se bilden överst som ett litet exempel.) Någon slump kan det definitivt inte vara, med tanke på regissörens omsorg om detaljerna i allt övrigt - frågan är som sagt hur pass "nytt" detta grepp var.

Efter att ha noterat denna egenhet i de två första filmerna, var jag såklart mycket nyfiken på hur det skulle se ut i den tredje. Emellertid märktes det att den var gjord i en annan tid, nu var det minsann ljust och fint överallt oavsett stämningsläge kändes det som. Annars kunde man ju tänka sig att hyckleriet och korruptionen i Vatikanen mycket passande kunde kläs i dunkla vrår, hotande pelarpassager och biskopsanleten med rembrandtskuggor åtminstone. Men icke.

Avslutningsvis kan jag meddela att jag med några få undantag inte gillar maffiafilmer som genre speciellt. Genrens grundpremisser för karaktärer och händelseförlopp kanske är mig så främmande att jag inte kan upprätta suspension of disbelief hur jag än försöker. I ett kommande inlägg ska jag försöka förklara varför jag ändå gillar de få maffia- och gangsterfilmer som ändå funnit nåd inför mitt kräsna filmöga...