Bara några ord om en svensk film som jag tänkte mig skulle vara en liten bagatell att se och sedan glömma: Ella Lemhagens Patrik 1,5. På sätt och vis var den det också, men en omständighet gjorde att jag faktiskt blev alltmer glad i själen ju längre filmen gick.
En av grundbultarna i handlingen är nämligen att två av huvudkaraktärerna är ett manligt homosexuellt par som är nyinflyttade i ett villaområde, samtidigt som de blivit godkända som adoptivfamilj och tillsammans ser fram emot att bli pappor för första gången. Det upplägget gör ju att jag förväntar mig ett antal billiga humorpoänger enligt gay-humorns formulär 1A, parat med ett tolerant budskap som blir lite lagom sliskigt mot slutet av filmen.
Förvisso finns en del av detta i Patrik 1,5 - vissa av sovstadens invånare är svårt homofoba, och några korta scener och replikskiften kan sägas vara typiska "gay-par möter heteronormativ omgivning"-skämt. Men det hålls på en lågmäld nivå, och är inbakat i scener som för övrigt känns tillräckligt "äkta" för att det inte ska störa. Ett fint skådespeleri av framförallt Gustav Skarsgård bidrar i hög grad till detta. Det är också befriande att, i Torkel Pettersons karaktär, se en bög i en svensk film som har både alkoholproblem och fördomar utan att det känns som bara ett alibi för att motverka risken för en överdriven politisk korrekthet.
Så till det som gjorde mig riktigt positivt överraskad: sexscenerna mellan de båda männen. Det är inget speciellt med dem, inte alls, varken särskilt heta eller bra eller dåliga, bara helt liksom... vanliga. Och det är det som är grejen. Jag tror nästan detta är första filmen jag ser, där sexscenerna mellan två män fungerar på precis samma sätt, fyller precis samma funktion, som de typiska sexscener ett heteropar i motsvarande manus skulle förväntas ha i en motsvarande film utan gay-temat. Befriande!
Och detsamma gäller det mesta övrigt i handlingen också. Patrik 1,5 skulle vara samma film - i stort sett - om dessa förvecklingar i samband med adoptionen skulle ha drabbat ett heterosexuellt par. De allra flesta ingredienserna är faktiskt INTE beroende av att de är bögar. Visst blir det en tacksam extra komplikation att hantera utöver de andra, men det är liksom inte det som motiverar filmen, så att säga. Som sagt: befriande.
Kan det kanske vara så att Ella Lemhagen blev den förste i svensk film att på allvar "normalisera" homosexualiteten i svensk film. Och hon gör det just genom att INTE ta gay-temat på större allvar än det förtjänar - och lyckas därför göra just det.
