Vi börjar från början, med det som på manusspråk kallas anslaget, Anslaget är den första scenen i filmen, där skaparna ofta försöker sammanfatta filmens handling och känsloläge i komprimerad form. I Apflickornas inledning går en av huvudpersonerna, tonårstjejen Emma, med sin hund i skogen och övar dressyr. Först genom att ömsom gå, ömsom stanna till för att testa hundens följsamhet. Och till slut genom att gå ifrån hunden, som på avstånd börjar morra och skälla till synes ganska aggressivt, innan den undergivet skyndar fram till henne igen på en given signal. En bit därifrån står en betydligt yngre flicka, kanske sex år, som besvärad håller för öronen när hunden skäller.Som anslag till filmen är scenen förträfflig. Apflickorna är nämligen i första hand en berättelse om maktkamp, om att kontrollera och hantera något potentiellt farligt: sin gryende sexualitet, sina hormonstormar, en utsatt social position, nederlag, makten över andra, att släppa kontrollen, insikten om sina mörka sidor - ja, det jobbiga livet helt enkelt. Hela filmen är något av en prövning, för huvudkaraktären och för åskådarna. Jag vill dock påstå att den slutar lyckligt - men det återkommer jag till på slutet.
Konsekvent hantverk med mörk underton
Det mest utmärkande för Apflickorna som filmupplevelse är förmodligen den obehagliga underton som vibrerar strax under ytan filmen igenom. Den är skickligt frammanad och underhållen och förmodligen en av anledningarna till de lovord som östs över detta debutverk av Lisa Aschan. Konsekvens i hantverket uppskattas av recensenter, och konsekvens finns verkligen på de väsentliga punkterna. Det är också genom att hålla sig på spåret som Aschan lyckas bibehålla denna spänning genom hela berättelsen. Jag har funderat lite på vad det är som ger denna upplevelse, och kommit fram till några element som jag tror är avgörande.
De båda flickornas relation är från första början präglad av dominans, kontroll och underkastelse. Cassandra är från början mycket medveten om detta medan nyinflyttade Emma, som just blivit lagkamrat med Cassandra i ortens voltige-klubb, nyfiket och prövande låter sig föras med in i relationen. Ingen av dem är ett offer mer än den andre, även om Cassandra oftast går före i de utmanande lekar som ibland får publiken att sitta på helspänn. Hur långt kan de gå? Ska de verkligen..? Denna spänning mellan dem bibehålls ända fram till filmens vändpunkt, som vi återkommer till.
Den underliggande spänningen uppstår också i den säkert mycket medvetna kombinationen av personregi, dialog och många och långa närbilder på flickornas ansikten. När Emma och Cassandra interagerar, genom tal och rörelse, är allting mycket återhållet. Repliker känns ofta halvt oavslutade med oklar syftning, kroppsspråket är långsamt och sällan yvigt. Eventuella leenden - framför allt från Emma är de inte många - är mest antydda och aldrig hjärtliga. Tystnaderna är ibland långa och gåtfulla i de långa närbilderna.
Med andra ord blir publiken gång på gång snuvad på den förlösande effekt man är van att få genom en klart uttalad önskan, ett ansikte som spricker upp i ett smittande leende, två blickar som faktiskt möts i en vilja att faktiskt se varandra. Men inget sånt. Ingen förlösning alls. Någonsin, i hela filmen, vad jag kan minnas. Man känner några gånger att nu, kanske... Men nej. Det är skickligt gjort, men samtidigt - tror jag - den främsta anledningen till att många upplever filmen som jobbig att se, lite arbetsam liksom.
Den "manliga blicken" förblir otillfredsställd
Det känns som att regissör Lisa Aschan är mycket medveten om att tonårstjejer på film oftast blir sexualiserade, även i filmer som säger sig betona vikten av deras självständighet och vill kritisera rådande kvinnoideal. Det lyckas Apflickorna dock undvika på ett mycket stilsäkert sätt. Sexualiseringen av flickor på film sitter inte bara i själva handlingen, utan minst lika mycket i de outtalade förutsättningar som de flesta filmer jobbar med: skådespelarnas utseende, deras sminkning, ljussättningen av kvinnokroppen, valet av vilka kroppsdelar som visas i bild, och så vidare. Jag gissar också att man valt skådespelare till Apflickorna bland annat utifrån kriteriet att de inte får vara modellsnygga bombnedslag med putmun, framskjutet bröstparti och midjelångt hår - det här handlar om vanliga tjejer.
Som man är jag mycket medveten om att jag besitter den "manliga blicken". Som analytiskt lagd filmnörd och medieintresserad är jag också mycket uppmärksam på när vi karlar förväntas styras av denna blick i vår tolkning av en berättelse. Och en av Apflickornas bästa sidor är just hur effektivt den retas med den manliga blicken. För att exempelvis återgå till de många och långa närbilderna på tjejernas ansikten, så noterar man snabbt att inga förskönande knep används för att framhäva deras spänstiga persikohy, oskuldsfulla blickar eller mjuka läppar. Nej då. Ljuset är "vanligt", man är svettig efter träningen, man har finnar som tonåring, orkar inte alltid tvätta håret, och man har tydliga mörka ringar under ögonen efter en sömnlös natt - punkt slut. Och bara det kan vara provocerande för många.
Om det är något som den manliga blicken är speciellt inställd på att sukta efter, så är det att se två unga tjejer hångla med varandra. Ni läsare får tycka eller tro vad ni vill om detta men så är det, orsakerna därtill går jag däremot inte in på här. Hur det är med den kvinnliga publiken kan jag inte svara för, men detta är jag säker på: direkt efter den första scenen där det framgår att Emma och Cassandra nog kommer bli vänner, är den manliga delen av publiken fullt sysselsatt med att leta tecken på att de kommer inleda ett lesbiskt förhållande, eller åtminstone utforska saken i någon lagom avklädd scen. Filmen lyckas dock lura denna längtan gång på gång. Trots att intensiteten i tjejernas relation byggs upp, trots att deras beröringar flera gånger förekommer i närbild, trots att flera scener börjar som om de var ämnade att schablonmässigt tillfredsställa denna blick, så hamnar Apflickorna aldrig i den fällan - inte en enda gång! Det är både imponerande, befriande och mycket stilsäkert.
Men hallå, invänder någon, till slut så gör ju faktiskt en av tjejerna en lesbisk framstöt! Jo visst, men då har den sexuella laddningen redan desarmerats. Tidigare i samma scen har Emma nämligen både kissat på sig och kräkts - utan att varken duscha eller borsta tänderna innan den romantiska inviten kommer. Dessutom blir det nobben efter två obesvarade pussar på munnen, i ytterligare en scen som inte får sin förlösning - tji fick vi!
Nyckelscen, vändpunkt och det lyckliga slutet
Som lite dramaturgiskt intresserad är det tacksamt att ibland få berättelsens grundelement så tydligt presenterade för sig som är fallet i Apflickorna. Jag har redan nämnt det tydliga anslaget, som man förstår vitsen med först efter att ha sett filmen. Nu tänkte jag ta vändpunkt, nyckelscen och slutet.
Första gången Emma och Cassandra träffas och inleder sin vänskap, inleds det med att Cassandra kittlar Emma lätt under foten - i närbild - när hon stöter på henne i badhuset. Denna närbild är en så kallad plantering som återkommer i slutet, vi återkommer till den. Under större delen av filmen är Emma den som blir ledd och Cassandra den som tar initiativet, både till själva vänskapen och de utmaningar och konfrontationer som den innehåller. Inför filmens vändpunkt är Emma på botten - petad ur laget, grälat med pappan, brädad av kompisen. Men just genom sin desperata situation kan hon gå över sina egna gränser och ta över kommandot från Cassandra, och över sitt liv.
Nyckelscenen är den där Emma smyger in i Cassandras hem på natten efter den fest för voltige-laget som Emma inte dyker upp på. Som en riktig stalker glider hon osedd genom huset och sitter till sist på golvet vid den sovande Cassandras säng. Hon för sin hand mycket nära Cassandras fot som sticker fram utanför täcket - i närbild - men drar i sista stund tillbaka den utan att vidröra henne. Eftersom vänskapen inleddes med en liknande beröring, är detta ett tydligt "filmiskt" tecken på att Emma nu väljer bort Cassandra och deras i längden destruktiva förhållande, för att själv ta kommandot över sitt liv och sin utveckling.
Denna förändring i maktbalansen märks redan nästa dag, i nyckelscenen då Cassandra konfronterar Emma i stallet. Hon utmanar Emma att slå henne när hon märker hur arg hon är, oförberedd på att Emma denna gång inte håller tillbaka utan faktiskt slår sönder hennes knä med grepen. När Emma så får ta över Cassandras plats i tävlingen hon tidigare petats till, ser man på henne att hon kommit ut på andra sidan som en starkare och mer jag-säker person, med en ny utstrålning även på hästryggen. Och minsann, anar man inte ett leende även på den gipsade Cassandra där hon står och betraktar sin gunstling..?
Några avslutande anmärkningar...
Kanske har ni noterat att jag inte med ett ord nämnt den parallellhandling som följer Emmas lillasyster och hennes brottning med de motsägelsefulla normer, ideal och värderingar som vuxenvärlden förser henne med, dock utan att tillhandahålla några nycklar för att hantera de inre konflikter som följer. Det är fruktansvärt bra gjort, och hon spelar gudomligt den lilla tösen - i samma återhållna och anspända stil som resten av filmen vilar på. Emellertid kände jag att denna del av historien ibland kom snubblande nära att bli en samling "feministiska plakat-tablåer" eller vad jag ska kalla det. Mycket bra genomfört som sagt, men jag kände hela tiden att denna del av filmen var lite onödig, åtminstone för min upplevelse av den. Man kanske är det som någon av mina kamrater i bioklubben sa, att utan den lilla tjejen hade historien blivit alldeles för mastig från början till slut.
Värt att notera är också att alla män i filmen har enbart mindre biroller, samt att de två viktigaste mansfigurerna faktiskt är två goda män. Vi karlar får ju ofta vara hjältar på film och sno åt oss rampljuset, men å andra sidan är vi ju ofta också de mest elaka, våldsamma och eländiga typer när sådana behövs för dramatikens skull. Här är två mogna, ansvarstagande, hederliga män - varav en bara tonåring - som utgör nödvändiga förutsättningar för två av filmens kvinnliga huvudpersoner att genomgå den utvecklingsfas som berättelsen beskriver.
Är Apflickorna en westernfilm?
Vid två eller tre tillfällen reagerade jag på att såna där lätta bollar av torrt hoprullat gräs blåste omkring på de öppna ytorna vid ridhuset där flickorna tränar. Enligt en bekant som ridit i sin ungdom finns denna sorts "bollar" inte här i Sverige, däremot är de ju vanliga just i westernfilmer, där de ofta förekommer som en symbol för hur kargt och ensamt och ödsligt det är för vår hjälte när han ska ut på sina äventyr. Kanske är det en blinkning till westerngenren, ett kärleksfullt lån för att här påtala våra kvinnliga hjältars ensamhet i kampen för en vettig vuxentillvaro i slutet av den mörka tunnel som kallas tonårstiden. I samma "bild-genre" placerar jag också inslaget där Emma och Cassandra sitter på samma häst och rider (i slowmotion tror jag) i vattenbrynet - fan vet om det inte var solnedgång också. Vadan dessa western-referenser? Det ska jag fråga regissören om jag träffar henne.
Sist några rader om hur den obehagliga undertonen förstärks flera gånger av ljudeffekter och musiksekvenser som får mig att tänka på vissa thrillers och skräckfilmer, och framför allt anar jag att regissören Lisa Aschan inspirerats av David Lynchs användning av musiken som stämningsskapare, exempelvis i Twin Peaks och Mulholland Drive.
