A Royal Affair (2012)

Säsongens sista träff med bioklubben på jobbet blev alltså en kunglig tillställning på Filmstaden Råsunda. Den handlar om en dramatisk parentes i dansk historia som under några år gjorde Danmark till ett föregångsland i upplysningens Europa. Samma period är också ämnet för P O Enqvists prisbelönta bok Livläkarens besök (1999), som jag av en slump inhandlat på ett antikvariat för några veckor sedan. Därför passade jag på att läsa den dagarna innan vi skulle se filmen, vilket färgat detta inlägg en hel del.

För lite mer utförliga noteringar kring romanen, läs mina anteckningar på litteraturbloggen rix-litt.blogspot.com (nystartad minsann!).

Historisk iscensättning utan storebrorskomplex
När jag tänker tillbaka på filmen såhär några dagar efteråt, känns den alldeles naturlig och inte direkt storslagen. Det gillar jag. Det är annars vanligt när historiska dramer spelas in i mindre länder, att man försöker få dramat att bli större och mer "episkt" än man har budget till. Då ekar det gärna tomt. Men det misstaget gör man inte här, allt känns istället rimligt och realistiskt, både på det personliga och politiska planet.

Att iscensätta ett historiskt skeende innebär att arbeta inom vissa givna ramar, nämligen de faktiska historiska händelserna sådana de finns dokumenterade. Utmaningen består främst i att på ett trovärdigt sätt ge liv och gestalt åt de personer, relationer och diskussioner som finns dolda bakom den skrivna historien. Vem sa vad till vem, hur vanns en argumentation mellan vissa personer, vilka osynliga allianser formades i korridorerna inför vissa avgörande möten. Här måste antaganden göras om de medverkandes personligheter, begåvningar, styrkor och svagheter och inbördes sociala relationer.

Boken och filmen kompletterar varandra väl
P O Enqvist uppehåller sig mycket kring hur dramats framåtrörelse påverkas av de historiska aktörernas psykologiska profiler, inte minst deras förhållande till sexualiteten, vetenskapen, kyrkan och tidens moraluppfattning - samt de framväxande upplysningsidéerna. Filmen blundar såklart inte för detta, men kan med nödvändighet inte skildra personernas inre liv lika inlevelsefullt som boken. Men jag upplever inte detta som en brist. Livläkarens besök är nämligen ganska torrt redovisande och saklig i sin litterära stil, och A Royal Affair bidrar med precis det jag saknade under läsningen, nämligen lite kött och blod, doft och färg.

I filmen får man också en mer balanserad bild av kung Christian VII, även om man kan sakna Enqvists inkännande analys av den nedbrytande uppfostran som kungen fått under den pennalistiske greve Reventlow som i filmen bara skymtar förbi i några korta scener. Denna brutala och kärlekslösa uppväxt tjänar i romanen nämligen som en psykosocial förklaring till en stor del av Christians oförmåga att senare i livet göra bruk av sina sinnen. Här framstår han snarare som svårt traumatiserad än som sinnessjuk, med skräck som ständig följeslagare och med verklighetsflykt i tanken som ren försvarsmekanism. I filmen blir han helt enkelt lite svagsint utan att någon bakgrund gives.

Å andra sidan tycker jag filmen ger en mer rimlig bild av hur kungen faktiskt uppförde sig, hur han lät, såg ut och förde sig. I romanen låter det som om många situationer borde bli rent löjeväckande och absurda som följd av hans agerande, medan samma situationer i filmen gör det trovärdigt att dessa episoder trots allt kunnat passera utan större uppståndelse än det faktiskt blev. Sedan är det ju en annan sak att hela historien blir ytterligare ett bevis på hur idiotisk tanken är att makt och befogenheter ska vara ärftliga överhuvud taget. Så har jag kommit ut som republikan också, men det står jag för.

Till sist...

Caroline Mathilde

...kan jag rekommendera både läsning av Livläkarens besök och ett biobesök för att se A Royal Affair - varför inte i en kombination enligt mitt eget lyckade exempel? Framför allt överträffade filmen mina förväntningar, vilket inte är att räkna med efter att precis ha läst en bok om samma skeende (och det tvistas ju fortfarande om huruvida filmen är baserad på Enqvists roman eller inte).

En detalj jag tänkte på under filmen var också hur väl aktörerna var sminkade. Flera gånger kändes det verkligen som om man såg de personer som förekommer på alla porträttmålningar från 1700-talet, precis sådär lagom pudrade och röda om kinderna - tydligt men inte för mycket. Mycket bra. Jag hittar inget sådant foto att lägga in här, men njut av den danska prinsessan på porträttmålningen istället.

Stalker kan dyrkas med många nycklar

Så var det dags för en filmklubbskväll på Råsunda igen, som vanligt i regi av Stiftelsen Filmstadens kultur. Lena Endre var inbjuden att välja film och hade utsett Andrej Tarkovskijs Stalker från 1979. En kultklassiker av det tyngre slaget som med sin längd, sitt långsamma tempo, sin kompromisslösa estetik och tunga ämnesval får sägas utgöra en utmaning för de flesta åskådare. Ett perfekt filmklubbsval! Själv blev jag överlycklig eftersom Stalker varit en av mina absoluta favoritfilmer sedan tonåren.

Eller film och film förresten. Tarkovskijs filmer är mer att betrakta som konstverk tycker jag, en sorts upplevelser som svårligen kan jämställas med upplevelsen av att "se en film" i största allmänhet. Lena Endre var själv inne på det i sin korta introduktion av filmen. Hon jämförde nämligen den "kulturchock" hon fått av Stalker med dels en musik- och dels en konstupplevelse. Och vi var alla rörande överens om att detta är en kvalitet som endast få filmskapare besitter, att upprepade gånger lyckas förmedla sådana upplevelser till så många människor.

Just detta var en av sakerna jag kände mig tvungen att fråga Endre om, eftersom hon själv har arbetat med en av dessa filmare, Ingmar Bergman. Vad består denna kvalitet i? En omöjlig fråga som hon säkert fått många gånger tidigare. Svaret blev ungefär att det krävs en kombination av flera saker för att på detta sätt "komma under skinnet" på åskådarna: en stark vision om vad man vill berätta eller förmedla; ett ansenligt hantverkskunnande avseende tekniska och berättartekniska faktorer; samt en förmåga att omge sig med rätt folk i den kreativa processen. Ungefär.

Jag ville själv lägga till här att dessa upphovsmän förstår att använda sig av gemensamma mänskliga arketyper (teman, symboler), inte minst i bildspråket, för att komma åt de nedärvda gemensamma reaktioner som vi inte kan värja oss mot när de väl aktiverats. Tarkovskijs återkommande användning av elementen är ett exempel. Tydliga och ibland spektakulära kombinationer av eld, vatten och vind förekommer i praktiskt taget alla hans filmer, jag tror allra tydligast i Spegeln.

Jag menar alltså att vissa berättargrepp, rätt använda i en given kulturell kontext, aktiverar dom "arketypiska triggerpunkter" som får oss att förnimma något som är så mycket större än oss själva, men samtidigt är en del av oss själva och därför så underligt bekant. Det leder till en känsla av igenkännande och hemhörighet, men samtidigt av melankoli och skrämmande storslagenhet. Det är en upplevelse av ett "större jag" som jag tror är nära besläktad med den religiösa erfarenheten. För oss vetenskapskramande intellektuella agnostiker får alltså konsten ersätta religionen som förmedlare av andliga upplevelser - kan det vara så? Jag tror åtminstone att jag är något intressant på spåren här...

I sammanhanget nämnde jag att filmens höjdpunkt för min del är scenen där Författaren har varit lite för snabb upp ur den skrämmande tunnel i Zonen som går under det otrevliga namnet "Köttkvarnen". Han hamnar i en sal där mängder av mjuka sandkullar täcker golvet, en avgrundsdjup brunn öppnar sig och en fågel dyker upp - försvinner i tomma intet - och sedan dyker upp igen för att landa. Stalkern ropar förfärat efter Författaren, kastar en mutter som studsar i slow motion på en av kullarna. Zonen reagerar,  allt blir vitt för en kort sekund, och Författaren ligger plötsligt utslagen på golvet.

De få sekunder när detta minidrama i dramat utspelar sig - till synes en bagatell i en lång film - är varje gång en sån där upplevelse som är svår att klä i ord. Håren reser sig, jag håller andan och får för ett ögonblick en glimt av verkligheten där bakom verkligheten. Jag blev därför lite glad när jag förstod att både Lena E och arrangören Miranda fick liknande förnimmelser av exakt samma ställe i filmen. Man är inte helt ensam...

Nya dyrkar från öst

Tack vare några i publiken som stammade från olika öststater, blev jag ikväll också varse hur Stalker kan läsas som kommentar till vissa förhållanden som rådde under Sovjet-eran i östblocket. Det har uppenbarligen funnits riktiga "förbjudna zoner" där det inte alltid var så tydligt vad som motiverade avspärrningen - kemiska föroreningar, mystiska meteoritnedslag, att isolera befolkningsdelar från varandra..? Den klaustrofobiska känslan i filmen och förbuden mot vissa tankemönster fick dessa personer att göra politiska associationer, vilket var en nyhet för mig som alltid tänkt på Tarkovskij enbart som mystiker och inte som politisk kommentator.

I Stalker är det förvisso tydligt att specifika religiösa idéer inte nämns vid namn, det som diskuteras är mer allmänt olika förhållningssätt till livets och människans mening, eventuella godhet, och så vidare. Detta kan ju ha sin grund i att regissören inte ville stöta sig med det ateistiska Sovjet, även om jag inte kan se hur filmen skulle ha vunnit på det. Dessutom görs minst två direkta referenser till ett kristet bildspråk: dels när Författaren sätter på sig en törnekrona när dom närmar sig det innersta Rummet; och dels när stalkerns dotter plötsligt befinner sig i en lång kameraåkning med närbild på hennes ansikte och huvud.

Hon har en guldfärgad sjal runt huvudet, vilket påminner starkt om den gloria som ofta målades runt den heliga jungfruns huvud på de ikonmålningar som vi vet att Tarkovskij var så begeistrad i - allra tydligast i Den Yttersta Domen men även i hans sista film Offret. Men även i Stalker hittar vi några ikonmålningar, bland annat i den långa åkningen över ett vattentäckt (fabriks?)golv där en mängd av "mänskliga rester" ligger kvar i Zonen och eroderar bort.

Mera Tarkovskij...

...kommer det garanterat bli här på rix-KINO i framtiden. Jag har länge haft en serie inlägg om Tarkovskij i tankarna (jfr serien om Arvet efter Alien från 2011 här på bloggen), och nu fick jag lite blodad tand. Men jag kunde inte hålla mig utan ville skriva av mig de nya tankarna från kvällens visning. Hoppas det inte blev för ostrukturerat. God natt.

Hungerspelen fegar ur

Jag har inte kunnat hänga med i hypen kring Hungerspelen (2012) riktigt eftersom jag inte läst böckerna och inte heller ansträngt mig för att hänga med i förhandssnacket. Delar av den intensiva diskussionen har emellertid gått in via diverse medier, och jag har förstått att många uppfattar filmen som kontroversiell. Dels för att den till slut blev tillåten från 11 år i Sverige och därmed kan ses även av 7-åringar i vuxens sällskap; dels för att man har gjort en våldsam (vuxen)film av en i och för sig våldsam ungdomsbok; dels för att det är obehagligt med skildringar av barn som dödar andra barn.

På flera håll har tonläget varit så pass uppskruvat att jag väntade mig en film som faktiskt tog ut svängarna lite. Men där fick jag tji. För även om grundstoryn är nog så grym undviker Hungerspelen effektivt det som hade kunnat bli intressant och kontroversiellt på riktigt.

Framtida diktatur inspirerad av antiken, fascismen och Big Brother

En referens som gärna nämns i samband med Hungerspelen är Flugornas herre, William Goldings klassiska roman (och flera gånger filmatiserad) om en grupp strandsatta barn som faller offer för gruppdynamikens och den mänskliga naturens mer otrevliga sidor. Själv har jag svårt att göra den kopplingen. Istället ser jag filmer som Running Man (1987), Death Race (2008) och Gladiator (2000) som mer naturliga referenspunkter. Och faktiskt även en dokusåpa som Big Brother.

Filmen utspelar sig i en framtid där samhället är strikt uppdelat, med en välmående huvudstad som dominerar och exploaterar ett antal fattiga distrikt. Distrikten har en gång gjort ett misslyckat uppror, och sedan dess håller centralmakten minnet av detta levande genom de årliga så kallade hungerspelen. Till dessa spel tvångsrekryterar man en manlig och en kvinnlig spelare i åldern 12-18 år från varje distrikt. Dessa lämnas i ett skogslandskap där det bland annat finns vapen utplacerade, samt oräkneliga kameror som direktsänder allt dygnet runt. Alla är allas fiender, den som överlever vinner.

Associationen till antikens gladiatorspel är den mest uppenbara. Likt gladiatorerna tränas och förbereds deltagarna inför spelen, och visas slutligen upp i hästdragna vagnar som plockats direkt från antikens Colosseum och placerats i en parad som påminner om ett massmöte i någon totalitär stat i Europas mörkaste 1900-tal. Och denna blandning av estetiska element fungerar ganska bra, vilket bidrar till att förloppet som föregår själva spelen nästan är det bästa med filmen. Det var svårt att hitta foton som exemplifierar detta, men bilden nedan ger en antydan liksom även affischen överst på sidan.

Det smartaste med upplägget i Hungerspelen är emellertid mixningen av gladiatortemat med en av det moderna medielandskapets största trender, dokusåpan eller realityserien.

Gladiatorn som dokusåpa-kändis

De nämnda influenserna Running Man och Death Race tangerar stora delar av det som utgör Hungerspelens handling - TV-sänd våldsunderhållning med människor som i påtvingade situationer tvingas mörda för att vinna och överleva. Det som gör Hungerspelen lite extra intressant är emellertid spelens karaktär av direktsänd TV-underhållning där publiken kan påverka utgången genom ekonomisk sponsring av deltagarna.

Detta är nytt och intressant. Det försätter nämligen deltagarna i ett speciellt beroendeförhållande till sin blodtörstiga publik. Genom sponsringsaktiviter, som att skicka in medicin till en skadad deltagare, kan publiken nämligen öka sin favorits chans att vinna - och överleva.

Att vara populär och "TV-mässig" som deltagare blir därmed livsviktigt. Mitt i tragiken av att vara kidnappad och tvingad till en nästan säker våldsam död, måste man därför "gå genom rutan" och anpassa sig efter mediet för att öka sina chanser. Parallellen till diverse TV-tävlingar i vår alldeles egna verklighet blir därmed plågsamt påtagliga. Man lider med huvudpersonen Katniss när hon - sin råbarkade natur till trots - försöker vara charmig och kvick under intervjuerna, påtvingad smink och en prinsessklänning som hon egentligen bara vill bränna upp. Under själva spelen fortsätter denna påtvingade falskhet att göra sig påmind, då den manlige spelaren från hennes distrikt visar sig vara förälskad i henne och hon spelar med för att maximera sina vinstchanser.

Problemet med filmen är att detta visar sig bli Katniss svåraste prövning, vilket är märkligt när det gäller en tävling på liv och död. Och det är här jag tycker att Hungerspelen fegar ur.

Snällaste mördaren vinner

Det som kunde blivit intressant med Hungerspelen är de val som spelarna tvingas till för att ha en chans att vinna. Vinnaren måste ju överleva inte bara alla motståndare från de andra distrikten utan även sin medspelare från det egna - i Katniss fall en som hon vet älskar henne, och som hon själv har vissa positiva känslor för, oklart hur starka. Utan kunskaper om böckernas innehåll såg jag därför fram emot den psykologiska utveckling som Katniss skulle tvingas genomgå på något sätt. Skulle hon visa sig blödig när det inte bara var djuren i skogen som skulle jagas, eller tvärtom stålsätta sig emotionellt och bli en iskall människojägare. Hur skulle hon i så fall hantera sin beundrare, och de små gulliga 12-13-åringarna som också måste dö.

Men Katniss behöver inte göra några smärtsamma val, vilket jag tycker är oerhört trist. Om jag minns rätt så tar hon själv  bara livet av två medspelare, och i båda fallen har manuset försett henne med det moraliska alibi som hjälten så ofta ursäktas med i storfilmer. I det första fallet använder hon sin pilbåge mer eller mindre i självförsvar, och den hon dödar har precis själv mördat en av de gulliga yngre deltagarna. Hennes andra kill sker via ombud i sista fighten, och då är det spelens mest osympatiske figur som tas av daga samtidigt som han hotar döda Katniss medspelare. Alltså kan publiken fortsätta heja på hjältinnan utan att behöva fundera på om även hon kanske är kapabel till mörka dåd i ett trängt läge.

Detta förstärks ännu mer i slutet, då hon istället för att avrätta sin sista medspelare - som dessutom ber henne göra det - föreslår ett gemensamt självmord. Detta stoppas av tävlingsledningen och leder istället till att de båda utses till vinnare. Det lyckliga slutet innebär nu att diktatorn Mr Snow blir snuvad på en del av den önskade brutaliteten i årets hungerspel, att den cyniske tävlings-/programledaren tvingas till självmord av samme Mr Snow, samt att både Katniss och medspelaren Peeta kan återvända till Distrikt 12 som hjältar och nyblivet par, åtminstone officiellt. Enda smolken i glädjebägaren är de blickar som Katniss vid hemkomsten utväxlar med sin förmodat äkta romans på hemmaplan, samt såklart att den rådande samhällsordningen består och att hungerspelen lär återkomma även nästa år.

Men har några jobbiga frågor ställts? Nej. Känns filmen kontroversiell? Inte ett dugg. Var den ens särskilt våldsam? Inte ens det. Så jag måste fråga mig what's the big deal..?