söndag 30 oktober 2011

Remake: True Grit


Här kommer ett första inlägg i vad som kommer bli ett oregelbundet återkommande tema på rix-KINO: remakes. Idén har jag haft länge - att se först originalet och sedan den nya versionen för att jämföra dem - men inte förrän nu kommit till skott. Vi får se hur det går.


Hathaway, Wayne, Darby, Campbell (1969) - Coen, Bridges, Steinfeld, Damon (2010)

Det enda jag visste om originalet innan jag såg den, var att det är en western med John Wayne och att han fick en Oscar för sin roll som Rooster Cogburn. Att den är gjord så sent som 1969 överraskade mig - jag associerar annars John Wayne mest till 50-talet - men även om jag inte lärt mig det via DVD-omslaget, skulle kanske hantverk och skådespeleri ändå ha skvallrat om att det inte var 50-tal längre.

Jag tycker att Wayne & Co klarar sig ganska bra med moderna filmögon sett. Vid 60-talets slut hade väl filmmakarna redan frångått det mesta av det teatrala överspel som karakteriserade agerandet tidigare, till förmån för alltmer realistiska uttryck. Därmed slipper man det som åtminstone jag tycker är det mest irriterande med många äldre filmer.

Detta möjliggjordes väl delvis av den tekniska utvecklingen, som gjorde kameraarbetet mindre tungfotat och ljudupptagningen mer flexibel. Det blev då allt mindre av stå-still-och-prata-scener, och skådespelarna behövde inte överdriva röstvolym och artikulering för att fastna på ljudbandet. Man kan säkert hitta filmexempel där denna utveckling gått ännu längre, men jag har ingen vidare överblick över filmfloran under 50- och 60-talet, så det får jag överlåta åt andra att forska i.

Faktum är, att när jag nu spelar upp vissa scener i minnet efter att ha sett båda filmerna med en natts mellanrum, så känner jag inte av någon större "upplevelseskillnad" i minnet av skådespelarinsatserna. Visst har originalet en viss gapighet och en del kantigheter i agerandet, men de stora skillnaderna lyser som sagt med sin frånvaro.

Förresten, det finns en scen där den gamla skådespelarstilen är i vägen för den komiska effekten och bara verkar överspelad. Det är när Mattie Ross förhandlar med hästhandlaren - de två scenerna är oerhört mycket bättre i Coens version.

Effektivare filmhantverk gör Coens version bättre

Den skillnad som gör störst skillnad är absolut manuset, det vill säga bearbetningen av den roman som filmerna baseras på. När jag såg 69-versionen tyckte jag den var ganska trögstartad, den tog lite väl lång tid på sig att komma igång. En jämförande genomgång av strukturen på filmernas första halva visar tydligt varför man upplever det så.

Historien inleds med att Mattie Ross far åker till stan med sin hantlangare Tom Cheney, som samma kväll skjuter sin arbetsgivare utanför saloonen. Mattie åker till stan för att ta hand om begravningen, dessutom fast besluten att hämnas mördaren. I 1969 års film tar det ganska exakt fem minuter tills Mattie anländer till stan med tåget, medan det i 2010-versionen klaras av på precis halva den tiden. Eftersom en films första minuter är så viktiga för åskådarens ingång och fortsatta förväntningar till filmen, har det större betydelse än man kanske tror att det inte blir för segt i början.

Därefter håller filmerna samma berättartempo under den kommande kvarten eller så innan skillnaden blir ännu större. Under denna del av filmen, den så kallade presentationsfasen, ser den 14-årige men fantastiskt brådmogna Mattie till att övertala Cogburn att ta jobbet; avfärda Texas Rangern LaBoeuf; samt förhandla sig till en häst och pengar från hästhandlaren hennes far gjort affärer med. Efter att oönskad ha hängt på Cogburn och LaBoeuf, som nästlat sig in i avtalet, accepterar de till slut att hon hakar på i mördarjakten.

Det är i senare delen av denna fas som originalet sackar betydligt och man börjar känna men kom iväg nån gång för helsike, eftersom man ändå anat hur just den delen av historien kommer sluta. Det blir alldeles för många, och för långa, samtal med LaBoeuf, Cogburn och andra, helt onödiga för att få med sig publiken på nästa fas i berättelsen. Förmodligen har de motiverats med att man lär känna karaktärerna bra inför fortsättningen - men ack så träligt, en underskattning av publiken.

I rena siffror slutar tidsdifferensen på cirka 15 minuter fram till denna punkt i historien, vilket är en evighet i biomörkret: 36 minuter in i 2010-versionen, hela 51 minuter in i originalet!

Resten av filmen utökas differensen ytterligare. Genom smartare kombinationer av dialoger och yttre händelser och - allra främst - genom mycket effektivare redigering, håller bröderna Coen berättartempot uppe. Det innebär också förhöjd kvalitet i upplevelsen, bäst illustrerad med scenen där Mattie till slut stöter på Cheney med skottlossning med mera som följd. Mycket bättre och rappare klippt i 2010-versionen, seg och snackig i originalet, med meningslösa transportsträckor mitt i det som ska vara ett intensivt skeende.

Slutresultatet blir en remake som är hela 22 minuter kortare än originalet - och man saknar absolut ingenting!

Var det bättre förr?

Med ledning av ovanstående så får väl svaret bli nej, även om övervikten för Coen-brödernas version inte alls är så stor som jag hade väntat mig. Originalet visade sig i och för sig vara gjord senare än jag trodde från början - 1969 är trots allt nästan 70-tal, då filmen ändå övergick till att få den form och professionalitet som den fortfarande har (åtminstone enligt mitt 44-åringsperspektiv - mina söner kanske inte håller med mig...).

Kanske beror den upplevelsen också delvis på att handlingen i filmerna följer varandra oerhört nära. Detta är verkligen en remake snarare än en ny version, om man säger så. Stora delar av handling, bildutsnitt och dialog är i stort sett identiska i första och andra filmen, även det i mycket högre grad än jag hade kunnat ana.

Under skrivandet av denna text har jag ibland haft båda versionerna uppe på skärmen, i varsitt fönster. I flera scener noterade jag då att bröderna Coen kopierat hela scener - klippning, dialog etc - förutom att de spegelvänt bildkompositionerna från originalfilmen. D.v.s. om Mattie står till vänster i bild och pratar med Cogburn 1969, så står hon till höger i bild och pratar med Cogburn år 2010. På bilderna nedan ser ni ett exempel på detta, med 1969 års film överst och remaken underst.


Några bekanta ansikten från senare tider

Två skådespelare som jag uppskattar mycket dyker upp i varsin biroll under Henry Hathaways regi: Robert Duvall som Lucky Ned Pepper och Dennis Hopper som Moon. Duvall kände jag omedelbart igen, däremot fattade jag inte att det var Hopper förrän under eftertexterna. Först med lite pausande kunde jag känna igen ansiktsdragen (se bild nedan). Hade jag varit en Star Trek-fantast (vilket jag absolut inte är) hade jag kanske känt igen även Kim Darby som spelar Mattie Ross - hon var tydligen med i första Star Trek-omgången på 70-talet.


torsdag 27 oktober 2011

Pina är en enda lång njutning


För någon vecka sedan hade jag ingen aning om vem Pina Bausch var. Däremot visste jag mycket väl vem Wim Wenders var. Sedan jag blev trollbunden av hans Himmel över Berlin för länge sedan har han en speciell plats i mitt filmhjärta, trots att hans filmer därefter inte ingivit samma varma känsla.

Men nu var det dags att bli trollbunden igen. Hans dansfilm om den bortgångne (2009) dansaren och koreografen Pina Bausch seglade upp på biodukarna - och min radar - nyligen, och som tur var hade en god vän och jag redan bestämt att vi skulle på bio denna vecka. Eftersom han är den jag har att tacka för min fascination för modern dans, var filmvalet ganska lätt.

Till min glädje tyckte han också att Pina var riktigt riktigt bra. Bådas vår första reaktion efter filmen var att vi måste se den igen - och det hör ju inte till vanligheterna nu för tiden, luttrad som man är...

En egen konstform

Jag kan inte påstå att jag tar mitt intresse för modern dans på särskilt stort allvar. Jag går sällan på föreställningar och är inte uppsökande i övrigt heller. När något "dyker upp" på TV eller på annat sätt, är jag emellertid alltid ivrig att inte missa tillfället. Det är sällan jag blir besviken.

Varje gång jag ser modern dans som tilltalar mig, fascineras jag just av dansen som uttryckssätt, som egen konstform. Med det menar jag att det finns sådant som kan uttryckas just genom dans och inte på något annat sätt. Det är svårt att förklara det närmare än så, så jag hoppas att det räcker.

Tyvärr är denna unika egenskap hos modern dans som konstform något som har svårt att "gå igenom rutan" som det heter. TV-sända föreställningar - även föreställningar regisserade för TV - tycker jag har svårt att förmedla den där känslan av levande uttrycksfullhet som finns endast i dansen. Det har ofta att göra med produktionen - det är för många klipp, för många närbilder, för mycket "filmarbete" som tar ifrån dansen dess... dans, helt enkelt. Det finns dock undantag, och Wim Wenders Pina är från och med nu det klarast lysande av dem alla. Jag har nog aldrig älskat dans mer än under denna films hela längd. Jag försöker förstå varför.


Film på dansens villkor

Wenders är sparsam med klipp och kamerarörelser - regel nr 1 när man filmar dans. Jag noterade flera gånger vid klippen, hur följsamt redigeringen följde koreografin - aldrig för att höja tempot eller visa något ansiktsuttryck i onödan, utan för att accentuera delar av dansens innehåll och på så sätt bli en naturlig del av koreografin, så att säga. Kamerapositionerna är också mycket noggrant valda för att inte frånta scenrummet eller koreografin något väsentligt i bakgrund, förgrund eller periferi.

Det finns också en återkommande etableringsbild som förstärker intrycket av att se dansen live. Den består av en dansscen filmad från publikplats, beskuren så att de första bänkraderna är synliga längst ner i bildkant. En first person view av scenen, med andra ord. Mycket effektivt.

Även "intervju-tagningarna", där en i taget av dansarna i Pina Bauschs ensemble sitter i närbild, är gjorda på dansens villkor, vill jag påstå. Dansaren i bild talar nämligen inte, man hör bara hans/hennes röst. Egentligen ganska självklart i en dansfilm, det är ju inte med rösten man dansar. Subtilt och genialt.

Äntligen - 3D växer upp!

Att filma Pina i 3D är inget effektsökeri, det är ett konstnärligt val som tillför en ytterligare dimension till upplevelsen av dansen och filmen. I den bästa av världar vore detta en självklarhet, men flera av de senaste årens 3D-upplevelser bevisar tyvärr motsatsen. Action och animationer, gärna blandat gör ju ingen glad särskilt många gånger. Visst är James Camerons Avatar snygg, men vem bryr sig om vad den berättar? Uttrycker den filmen överhuvud taget någonting?

I och med Wenders Pina inser jag för första gången vad 3D faktiskt kan innebära för en filmupplevelse, och jag är glad att jag fick vara med när tekniken lämnade koltåldern.


Lösa associationer

Ett av mina kriterier för en riktigt bra (kultur)upplevelse är att den visar mig något som jag aldrig skulle ha upptäckt den förutan. En ny association, en ny känsla, en ny kombination av idéer... Pina gav mig flera, här är några av dem.

En av dansscenerna, där först en, sedan två och slutligen ett tiotal manliga dansare fingrar, petar, tuggar undersökande på en ensam kvinnlig dansare, fick mig att tänka på en scen ur filmen Svart Venus som jag såg för några veckor sedan. Hottentott-kvinnan, som förevisas i Europa som ett exotiskt exemplar från Afrika, mer eller mindre tvingas blotta sig för ett aristokratiskt festsällskap, som klämmer, petar och tar på henne ända in till genitalierna. Vet inte riktigt hur jag ska förhålla mig till kopplingen, men den finns där...

Den suggestiva koreografin med en kvinnlig dansare som sitter fast i ett bälte med ett långt rep och inte kommer någon vart, innehåller två portaler bakom varandra, med en kvinna som dyker upp i det bortre rummet bärande ett träd på ryggen. För mig var det en bild à la Tarkovskij, och framför allt var det några scener från Stalker som trängde sig på i minnet.

Wim Wenders är långtifrån den första att förlägga koreografi i utomhusmiljöer, urbana och naturliga. Men det här är banne mig första gången jag kan känna att dansen helt naturligt hör hemma där - i gatukorsningen, på spårvagnen, i sandtaget, på fabrikstomten... Har ingen aning om hur han lyckas med det.

Så om du tillhör alla oss som någon gång, någonstans, har känt att dans kan säga dig något - missa för bövelen inte att se denna film på bio!


torsdag 6 oktober 2011

Mysig måndag med Audrey Hepburn


Dags för en ny träff med Filmklubben i Bergmans visningssal på gamla Filmstaden i Råsunda. Stiftelsen Filmstadens kultur hade denna gång bjudit in filmkommissionären Ingrid Rudefors, som valt att visa Breakfast at Tiffany's från 1961. Baserad på Truman Capotes kortroman med samma namn, med Audrey Hepburn i sin succéroll som Holly Golightly - vacker och kaxig men med en ohälsosam distans till sig själv och sin omgivning.

Vad som slog mig denna gång, tydligare än vid tidigare tillfällen, var hur fantastiskt mysiga dessa filmkvällar är. Upplägget, att någon presenterar en favoritfilm som man sedan ser tillsammans och därefter samtalar kring, är så enkelt och bra att man undrar varför man inte gör det själv hemma på veckobasis. Bemötandet och platsen gör såklart sitt till. Man får ett glas bubbel vid välkomnandet och kan sedan strosa omkring i den vardagsrumsliknande biosalongen - 24 platser och två fåtöljer, lågt i tak och med filmhistoriska attribut här och där - medan man väntar på inledningen. Man småpratar med varandra, hälsar på kvällens värd och kanske bekantar sig med denne, och annars bara småmyser i största allmänhet. Filmgodis plockar man själv ihop i en påse, och förutom bubblet och snacksen finns kaffe och småkakor att hämta före, under och efter filmen för den som vill.

Ingrid Rudefors presenterade filmen (se bild) och sin historia med den, och boken, på ett lärorikt och personligt sätt. Utan alltför många spoilers (jag hade inte sett den tidigare) och med några krokar inför visningen att ta upp efter filmen. Föredömligt. Hon verkade också genuint glad över att få vara där och göra detta med oss i Filmstadens vänner, inte minst på just den här platsen. Se också hennes eget blogginlägg om kvällen här.

Kort sagt, bättre än såhär kan man inte ha det en måndagkväll! Hoppas mina foton kan bidra till känslan jag vill förmedla...

Och filmen då..?

Breakfast at Tiffany's fyllde på ett njutningsfullt sätt flera luckor i min allmänbildning. För det första har jag nog aldrig sett en hel Hepburn-film förut och kan nu sakligt konstatera att hon har filmhistoriens gulligaste mungipor. Och samtidigt som man lätt kan se varför hon blev ett skönhetsideal på 60-talet, måste jag personligen hålla med hennes ex-man i filmen: So skinny...

Kopplingen till Capote var också intressant, och jag tror på allvar att jag kommer att läsa boken, inte minst som den uppenbarligen har ett bättre slut än filmen. Och så är den ju inte så tjock - det gäller att välja korta böcker så man hinner blogga lite också...

Blake Edwards regisserade, också lite kul. Själv har jag mest förknippat honom med Blåst på konfekten som blev en jättehit när jag var tonåring (men som jag själv aldrig gillade). När jag nu tog en snabbtitt på hans filmografi på IMDB kunde jag konstatera att han hunnit med en hel del annat också...

Men jag ska sluta där jag började, med filmens stjärna. Under samtalet efter visningen var det någon som jämförde filmen med Pretty Woman. Och när man tänker efter så är jämförelsen hur relevant som helst, med kopplingen till prostitution/eskorttjänster, mental hemlöshet och landsortstös/storstad inte minst. Ändå hade jag själv inte gjort kopplingen till just den filmen, trots att jag under visningen tänkt på Hepburn som en Julia Roberts-typ av skådespelerska flera gånger.

Ja, den parallellen - inklusive de etiska och filmiska reflektioner det kan leda till - skulle jag gärna fördjupa mig i någon gång på denna plats, men det får vänta. Jag har nämligen en liten bok att läsa...