Ordinary People / En familj som andra (1980)

Filmmagasinet Kino i radions P1 har ett tema som kallas "Om igen". Det går ut på att lyssnarna kan skriva in och berätta om den film de har sett flest gånger och vad den betyder för dem. Jag har flera gånger funderat på vilken film jag skulle välja om jag vore typen som faktiskt skulle försöka delta i en sån programpunkt.

Det var svårt, mycket svårare än jag först trodde. Inte för att jag hade svårt att peka ut flera filmer som jag sett ohälsosamt många gånger, utan snarare för att jag inte fann anledning att välja ut någon av dessa framför alla andra.

Desto roligare då att en lyssnare som "kom fram" hade valt en av de filmer som står på min short list i sammanhanget: Ordinary People (En familj som andra) från 1980. Den blev en riktig succé som vann flera Oscarstatyetter och bidrog säkert till att flera karriärer fick luft under vingarna: Timothy Hutton och Elizabeth McGovern som unga stjärnskott och inte minst Robert Redford som regissör - detta var hans debut bakom kameran. Och medan Donald Sutherland, Judd Hirsch och M Emmet Walsh kanske var etablerade redan, så var det visst här som Mary Tyler Moore bevisade att hon var mer än bara en såpaskådis.

Jag minns inte vilket år jag såg Ordinary People första gången, men jag vet att det var på video hemma - det var ju därför jag kunde se den så många gånger. Tillsammans med premiäråret kan jag därför bestämma min ålder till 16-19 år. Det är en romantisk och känslomässigt intensiv ålder, vilket såklart är en av anledningarna till att flera filmer jag såg under den perioden har fastnat lite extra. De blir så att säga ledsagare genom livet i kraft av att integreras med vuxenblivandets våndor och välsignelser.

Väl skildrad vilsenhet

I korthet handlar filmen om en familj som är i kris sedan den äldste av de två bröderna drunknat i en segelolycka. Den yngre brodern, Conrad, var med om olyckan och har försökt begå självmord. Mellan föräldrarna har en kylig distans infunnit sig, sprungen ur oförmågan att hantera sorgen. Conrad är pressad i skolan, bland annat av en okänslig simtränare, lysande spelad av M Emmet Walsh i en fantastisk scen. Han sjunger också i en kör, och en av tjejerna där börjar han umgås med lite grann...

Lyssnaren som intervjuades i Kino lyfter fram helheten i huvudkaraktärens situation och hur den skildras som främsta orsak till att han är så fäst vid filmen. En ung människa i trångmål engagerar, och dessutom hade lyssnarens egen bror dött i unga år.

Själv kände jag igen mig i Conrads allmänna vilsenhet i tillvaron, hans känsla av alienation, att stå utanför alla "normala" sammanhang trots att man deltar i dem varje dag. Jag hade absolut inget jämförbart trauma att relatera till, men hans upplevelse av distans skildras så bra att jag ändå kunde identifiera mig. Det kan jag förresten fortfarande...

Helhetsupplevelse med flera personliga ingångar

För att en film ska sätta sig ordentligt måste den för det första utgöra en väl sammanhållen berättelse som så att säga kan stå på egna ben. Och det gör verkligen Ordinary People. Conrads psykiska och personliga utveckling är filmens huvudtema. Vi följer honom genom de första trevande träffarna med McGoverns Jeannine Pratt, genom bökiga situationer med sin välvilliga men svage far och bittra distanserade mor; den sakta tilltagande förtroligheten med psykiatern och brottandet med skuldkänslorna efter broderns dödsfall. När filmen lider mot sitt slut vävs trådarna ihop på ett sätt som blir spännande och frigörande utan att vara smetigt. Ett jäkligt bra drama, helt enkelt.

Men det räcker inte för att verkligen hitta in under skinnet på mig, det krävs något mer. Och den faktor som kanske utgör den avgörande pusselbiten är väl musiken. Pachelbels Canon sjungs av huvudpersonens kör redan i anslaget och återkommer sedan flera gånger. Eftersom mitt livslånga intresse för klassisk musik tog fart ordentligt under tonåren, bidrog detta såklart till min känslomässiga förbindelse med filmen. I högstadiet hade jag köpt en LP-skiva med bland annat Pachelbels Canon och Albinonis Adagio som jag spelade mycket under dessa år - musiken och filmen förstärkte varandra.

Nyckelscener

Judd Hirsch spelar den terapeut Conrad går till för att bearbeta minnena från den segelolycka som tog hans storebrors liv. Denne Berger har en cool och lite loj attityd som man direkt känner bottnar i medkänsla och professionalitet. Hans sätt att provocera fram lite äkta känslor ur den ångestridne tonåringen är både vassa och roliga, och i nyckelscenen har han en viktig roll att spela. När Conrad försöker ta kontakt med en av sina tidigare medpatienter visar det sig nämligen att denne nyligen lyckats ta livet av sig, vilket får Conrads fördämningar att brista totalt.

I denna scen, som börjar med telefonsamtalet och slutar med en akut session hos terapeuten, korsklipps hans flashbacks från olyckan med den pågående panikattacken som till slut upplöses i insikten om att det faktiskt inte var hans fel. Kvällen därefter häver sig också föräldrarnas relation slutligen över tröskeln, när pappan utmanar mammans osunda sätt att hålla sonen på avstånd.

Och jag kommer ihåg den här rytmen i berättelsen, hur jag kunde se hela filmen igen bara för att få bäras fram till den välkomponerade finalen, där en strimma hopp ändå kunde börja skönjas efter allt elände. Det finns en framtid.

Favoritscener

De flesta verkar ha den känslomässiga upplösningen i nyckelscenen som favorit, d.v.s. den ovan nämnda där panikångesten slutar med ett förlösande av skuldkänslorna hos Conrad. Så även lyssnaren i Kino som jag inledde med. Själv tycker jag dock att höjdpunkten kommer några scener senare, när föräldrarna kommit hem från sin golfresa (som slutade med ett praktgräl) och Conrad - stark och varm efter sin upplevelse - kramar om sin mor, som stel som en pinne är fullständigt oförmögen att hantera denna ömhetsbetygelse. Pappan ser nollställd på, och i denna tablå är liksom hela slutet serverat: Conrad på väg framåt i livet, pappan sorgsen över insikten att han slutat älska sin fru, och frun själv som det största och mest tragiska offret för hela situationen - känslomässigt förlamad och mentalt oförmögen att ladda om inför framtiden. Cirka 8:50 in i det här klippet:

En annan kort scen jag måste nämna är ju när M Emmet Walsh briljerar som såsig och okänslig simtränare framför en blöt och huttrande Conrad: "Are you having any fun out there?" Ooo, så vidrig... En dryg minut in i det här klippet:

Imponerande regidebut

Och var det några som hade en framtid efter denna film så var det väl Robert Redford (som regissör) och Timothy Hutton. Vilken regidebut - fyra tunga Oscars right off the bat liksom, och varsin till Hutton och Redford! Jag såg en intervju för länge sedan där Redford berättade om den panik han kände på första inspelningsdagen: vad är alla dessa prylar, tror folk att jag KAN det här, hur pratar man med skådisar, med scenografer, med ljussättare..? Men han måste ha haft bra folk omkring sig och en viss talang, för resultatet är ju helt enastående.

Jag har problem med stumfilm

På årets första Vänner-visning med Filmstadens kultur stod Mauritz Stillers stumfilm Erotikon från 1920 på programmet. Det ville man ju inte missa, stumfilm är ju sånt man gillar som filmnörd. Problemet är att jag inte riktigt gör det. Äh, skojar bara, klart jag gör. Eller? Nosferatu är ju fantastisk, Körkarlen likaså, men sen...

Tja, för det första har jag inte sett så himla många när jag tänker efter, och bara det säger kanske en del; jag hänger inte på låset direkt när de annonseras i olika sammanhang, inte heller på TV. Det finns till och med några riktiga måste-se-klassiker som jag ännu inte suttit ner och sett från början till slut (måste jag erkänna lite skamset): Pansarkryssaren Potemkin till exempel. Visst har jag sett hela, men aldrig som film så att säga, bara bit för bit, som Film-film liksom. Ja, ni förstår...

Så vad är problemet? Tja, jag tycker nog att Erotikon illustrerar det ganska väl för min del, genoom att vara både otydlig och övertydlig på samma gång. Många gånger inleds en scen med att ett par inleder någon sorts samspel som man redan innan vet exakt vad det ska gå ut på. De pratar med varandra några sekunder, och man vet alltså inte vad som sägs, bara vad det handlar om. Sedan kommer en textruta där åtminstone en replik blir "sagd". Därefter fortsätter dialogen minst lika länge som före skylten, varefter något faktiskt kanske händer.

Det här känns som futtiga och griniga invändningar, men det är det egentligen inte. Jag försöker bara förstå varför jag tycker som jag gör, och just det där scenupplägget är en av flera saker jag har svårt för. Det blir konstruerat på ett sätt som jag inte lärt mig bortse från, och då tappar jag fokus på berättelsen. Filmer från alla tider är såklart fulla av konstruktioner. Det är ju det film är, och jag tycker mig oftast vara rätt bra på det här med suspension of disbelief. Men i de flesta stumfilmer - nej, där fastnar jag.

Därmed blir det intressant att följa upp med varför jag ändå gillar vissa stumfilmer. Tyvärr kan jag inte ge någon redogörelse för det nu, för jag har aldrig satt mig ner och tänkt igenom det. Men med inspiration från denna visning av Erotikon lär jag nog göra det snart. Se där en positiv effekt av vännervisningen, även om jag inte direkt gillade filmen denna gång.