tisdag 26 oktober 2010

Två fullpoängare med något gemensamt...


Genom andras försorg har jag på senare tid sett inte bara en, utan två fullpoängare, något som annars händer väldigt sällan. Nu hände det två gånger på en vecka, ena gången via DVD och andra på bio. "De andras liv" hade jag blivit tipsad om av medlemmarna i en exklusiv privat bioklubb som sett den på bio för länge sen; "Hämnden" var den film som vi såg i bioklubben på jobbet. Så tack för det, vänner och kollegor!

För det första har de båda filmerna den saken gemensamt att de är fulländade. Med det menar jag att jag, hur jag än tänker och funderar, inte kan komma på något alls som borde ha gjorts annorlunda för att berätta den berättelse som skulle berättas. Det är annars ofta fallet även med mycket bra filmer, även fullpoängare, att man kan ha en idé om något i filmen som man själv hade gjort annorlunda. Men icke. Allt hänger ihop, allt passar in, ingenting är överdrivet, man får veta det man behöver men måste ändå använda sin fantasi som åskådare, filmerna VISAR saker istället för att TALA OM det för oss (viktigaste kriteriet för bra filmer, om ni frågar mig), rätt skådespelare i rätt roller... Ja, så kan jag fortsätta, men det är rätt trist att läsa i längden. Gällande dessa filmer behövs bara ett råd: se dem. Resten förklarar sig själv.

Istället tänkte jag säga något om den ANDRA saken som förenar dessa filmer, åtminstone för mig. Det tog ett tag innan jag själv insåg att det var något mer än att vara fullpoängare som gjorde att jag framöver kommer att sätta dem i samma fack i mitt filmminne, så att säga.

Det kunde inte röra sig om likheter i handlingen, det förstod jag direkt. De andras liv handlar ju om ett fall av Stasi-övervakning i gamla Öst-Tyskland, blandat med lite politisk korruption och medlöperi som skär sig mot en lojal medborgares rättspatos och trohet mot de OFFICIELLT kommunistiska idealen. Hämnden är istället ett familjedrama med två pojkar i centrum, vilkas båda familjer genomgår kriser på olika sätt - en psykologisk och relationsmässig djupdykning som gjorde åtminstone mig alldeles matt och medtagen resten av den kvällen. HELT outstanding!

Inte förrän jag tänkte på hur jag skulle beskriva filmerna om de vore levande personer, började jag närma mig svaret. Jag tänkte mig dem nämligen som lugna, jag-säkra och reflekterande "personer". Och hur visar sig ett lugn i filmsammanhang, vad utmärker en film som inte tvivlar på sig själv och styrkan och känslan i sin berättelse? Jo, i klippningen. Det kan kännas som ett trist och tekniskt svar, men redigeringen har ju en o-er-hörd betydelse för upplevelsen av en filmberättelse.

För att tvärsäkert påstå detta borde jag se båda filmerna minst en gång till, men jag chansar lite nu. Jag är nämligen säker på att tempot i klippningen förblir ungefär detsamma filmerna igenom. Jag tror inte att man, varken med klipptempo eller musikval, nämnvärt försöker intensifiera känsloupplevelsen i någon av dessa filmer, inte ens i de mest dramatiska och avgörande scenerna. Lugnet i berättandet (klipptempo) består, regissörerna har fullt förtroende för att dramernas inneboende spänning, skådespelarna och deras eget filmhantverk är tillräckligt för att intressera och beröra publiken - inga övriga effekter nödvändiga.

Så fick jag kanske något vettigt (och oväntat?) sagt om dessa filmer utöver det banala faktum att de är såå jäääkla braaa!