Och efter ett tag kom jag på varför jag kände igen mig - det är ju en Michael Mann-film! Eller nej, det är ju danske Nicolas Winding Refn som regisserat, men när jag väl gjort kopplingen till Mann så kändes hela filmen faktiskt som en enda stor rip-off, och en ganska lyckad sådan.
Framför allt var det Michael Manns Thief (Gatans lag) från 1981 som dök upp i huvudet, men atmosfären och känslan i flera av Manns filmer kändes mycket närvarande i Drive som helhet: miljöerna, neonblänket i regnvåta gator och motorhuvar, font och färg på titeln (se bild), den ensamme hjälten som står fri från sociala sammanhang, kopplingen till organiserad brottslighet som orsaken till att allt går åt helvete... Rubbet.
Den här stilen på titlarna är förvisso inte typisk bara för Mann utan för många 80-talsfilmer - lite "slängigt" handskrivet och gärna i klara neonfärger. Att 80-talsestetiken varit en inspirationskälla för Wending Refn har framgått med stor tydlighet i flertalet artiklar och recensioner jag läst, och främst är det musiken som nämnts i sammanhanget.
Men jag tycker inte 80-talet räcker som referenspunkt för att förstå varför Drive har det uttryck den har - känslan och filmhantverket är helt enkelt så mycket Michael Mann att man bara måste göra även den jämförelsen. När jag snabbt skannade igenom 15-20 svenska recensioner och artiklar om Drive blev jag därför mycket förvånad att hitta en direkt referens till Mann i endast en (1) av dem! Detta föranledde följande twitterinlägg från underteckad, varav ett direkt till recensenten ifråga, Fredrik Virtanen:
Men detta kanske kräver en närmare motivering. Vad är det för något i det Mann-ska uttrycket som Drive så tydligt följer, och som inte är gemensamt för alla 80-talsfilmer? Ja, utan att ha sett alla 80-talets filmer vill jag ändå påstå att följande lista visar på något av det unika med Michael Manns omvittnat stilbildande estetik, och hur Drive imiterar den. Så, för den inbitne filmnörden som orkar läsa vidare har jag här snickrat ihop...
Några stilgrepp typiska för Michael Mann
Musiken
Vi börjar väl med musiken eftersom den blivit så uppmärksammad i samband med Drive. Det typiska 80-talssoundet med synthmusiken är inte alls unikt för Mann vad gäller sound och instrumentering, men jag vill påstå att atmosfären är typisk. Mann beställer såklart musik för att understryka temat i filmerna, och det är ganska minimalistiska kompositioner som dominerar, tillräckligt låga tempi för att matcha klipptempot, och gärna ett eller två stycken som understryker det episka och ödesmättade som ofta finns inbyggt i handlingen vid någon punkt, gärna under eller strax före filmens vändpunkt. Återkommer till det.
Att 80-talsprodukterna Thief, Miami Vice och Manhunter låter så är väl ingen chock, men även i Heat från 1995 dröjer sig synth-slingorna kvar. I fallet med kopian Drive funkar det otroligt bra framför allt i öppningsscenen, som inte alls skulle ha samma spänning och puls utan den lågmälda men effektiva musiken!
Låga kameraplaceringar
I ovanligt många scener är kameran ovanligt lågt placerad i Manns filmer. Man ser allt lite grann underifrån, och inte minst i gatumiljöer bidrar detta till en känsla av ödslighet och ofta även av... ja, hur ska man beskriva det, kanske av obehag eller annalkande fara, det blir liksom lite "obekvämt" på något sätt. Här är några typiska scenbilder enligt detta från Manhunter och Drive.
Det var redan när jag såg Manhunter som jag reagerade på Manns bildspråk, utan att då veta vem han var så att säga. Den gången var det främst symmetrin i flera scenbilder jag reagerade på. Det är nämligen ganska ovanligt att kameran ställs upp "rakt framför" motivet, förmodligen för att filmskaparna tycker det känns lite amatörmässigt och stelt. Mann har i stället gjort det till en del av sitt filmspråk, och i kombination med en låg kameraplacering ger det i vissa fall en väldigt "stor" eller ödslig upplevelse av miljön ifråga. Här några exempel från Manhunter, Heat och kopian Drive.
Tragisk ödesbundenhet för manliga hjältar utan möjlighet till normala liv
Jag vet, en lite knölig rubrik, men det är svårt att sammanfatta kortare. I Thief, Heat och Drive möter vi fyra huvudkaraktärer (Heat har ju faktiskt två) som alla är socialt frikopplade på olika sätt. Samma sak gäller Robert De Niros proffsrånare i Heat, som också uttalar att han måste leva så att han när som helst kan "lämna allt och försvinna inom 30 sekunder" så fort han blir varse att polisen är honom på spåret. Polisen som jagar honom beskriver sitt liv som ett "katastrofområde" i samma dialog, just på grund av att han bara är uppfylld av att sätta fast rånare som honom.
I fallet Drive får vi veta ännu mindre om huvudkaraktären i Ryan Goslings gestalt, vilket gör att han känns ännu mer socialt flytande än de övriga. Han är också extremt fåordig och förefaller blyg och tillbakadragen, samtidigt som han uppvisar extrem handlingskraft och våldsamhet när det visar sig behövas. Hur blev han sån, liksom..? Publiken lämnas i ovisshet.
Frank i Thief känner också bara till fängelse- och rånarlivet och har för att överleva gjort upp en plan i scrapbook-format som är psykologiskt mycket tvivelaktig.
Gemensamt är hur som helst känslan av att det liksom bara måste gå åt helsike, och man kan nästan ana en sensmoral i det faktum att det är kopplingen till det brottsliga livet som gör att dessa personer aldrig kan gå loss, hur de än försöker. Samtidigt känns det aldrig någonsin som att filmerna tar ställning för eller emot dessa figurer - de bara är, och de är som de måste vara och kan inte annat. Speciellt tydligt blir detta i den berömda - och enda - dialogscenen mellan De Niro och Al Pacino i Heat.
Valet av miljöer ger också ledtrådar till karaktärernas mentala tillstånd. Liksom flera stilgrepp jag nämnt - kameraplacering, utsnitt, personligheter - ser Mann också till att miljöerna bidrar till känslan av ödesmättnad och isolering. Rent allmänt finns en förkärlek till stora, öppna miljöer som industritomter, gator, hustak, stränder, hamnar. I de få fall man ser hemmiljöer, är det oftast klargjort att det inte är permanenta "riktiga" hem för våra hjältar, och det är definitivt inte där de känner sig hemma. De är obundna själar på det sättet, trivs bäst i det fria och allra bäst på de neonblänkande nattliga gatorna i storstäder, allra helst Los Angeles.
I detta avseende är Manns estetik en modern variant av westernfilmerna, och de tysta mystiska män som befolkar dessa filmer ekar onekligen ordentligt av den ensamme cowboy från vidderna som vi otaliga gånger sett komma från ingenstans, rida in i en liten stad för att rensa upp och sedan ge sig av igen. Och när man väl tänkt den tanken, känns Michael Manns lågt placerade kamera i en öppen stadsmiljö plötsligt som en pastisch på Sergio Leone i lika hög grad som Drive känns som en pastisch på Mann. Allt går igen...
För övrigt känns det också ganska typiskt att Youtube-klippen i förra avsnittet utspelar sig på caféer, en annan typ av offentlig miljö. Men jag har inte tillräcklig koll på scenerna i alla Mann-filmer för att ge det en egen rubrik.
