I detta tredje inlägg om science fiction-klassikern Alien från 1979, ger jag min syn på vad som gör filmen som helhetsupplevelse så unik. Jag listar också några orsaker till att Alien-konceptet fortsatt vara så framgångsrikt i de många efterföljarna. Dessa efterföljare kommer sedan också att få ett inlägg här så småningom. (Däremot ställer jag in det inlägg som skulle handla om mina mer personliga emotionella upplevelser i samband med filmen. Det visade sig bli en text som inte passar i en film-blogg, med förgreningar in i båda andra konstarter och religions-psykologiska teorier. Spännande - men för ett annat forum...)
Filmer är "allkonstverk" i högre grad än de flesta andra kulturyttringar. Detta är såklart en truism på många sätt: i en film samverkar och samexisterar text, ljud, musik, agerande, scenografi, foto etc för att tillsammans utgöra det färdiga verket. Självklart - det är ju liksom det som film är. Däremot är det olika i vilken mån enskilda filmer använder sig av filmspråkets hela register för att bli de filmer som de är. Vanligast är trots allt genrefilmer - man vet vilken sorts film det är redan när man ser filmaffischen/annonsen, och regissören kan använda sig av ett stort antal schabloner och vedertagna berättargrepp för att åstadkomma en bra film. Resultatet är ofta ett gott hantverk, men sällan något nyskapande. När en genrefilm någon gång höjer sig över mängden beror det ofta på att något av elementen sticker ut, till exempel en skådespelarinsats utöver det vanliga i ett relationsdrama, eller ett ovanligt klurigt manus i en deckare.
Varför nämner jag detta självklara? Jo, för att jag tycker att Alien är ett exempel på hur bra det kan bli när flera av de olika elementen i filmspråket utnyttjas på ett nyskapande sätt, samtidigt som allting hålls ihop av en skicklig regissör. Varje enskild kreatörs skapelse - scenografi, musik, ljudeffekter, manus, skådespeleri, foto, mekaniska effekter - hjälper de andra delarna att bli ännu bättre genom samverkan. Helheten blir större än delarna, så att säga. För min del har detta blivit tydligt under skrivandet av de två första inläggen om Alien; det är väldigt svårt att skriva om en aspekt av filmen utan att samtidigt skriva om alla eftersom de speglar och förhöjer varandra så oerhört integrerat.
I det sammanhanget måste jag nämna att film som produktionsform också är en alldeles speciell konst. Med producenten som samordnande kraft gäller det att tussa ihop ett antal personer och kompetenser som tillsammans ska åstadkomma ett resultat, som det i stora delar är omöjligt att ha en helt klar bild av på förhand. Visst finns ofta ett halvfärdigt manus, ibland en vision om något "nytt" som man vill åstadkomma. Men ingen producent kan med säkerhet veta vad som kommer att hända när ett team faktiskt börjar jobba tillsammans i en kreativ process. I fallet Alien råkade flera nyckelpersoner hamna på precis rätt film i precis rätt tid för att åstadkomma ett unikt mästerverk tillsammans, och med precis rätt ung och lovande regissör för att hålla ihop och hålla emot på ett mycket moget sätt.
Att inte säga eller visa för mycket
Den första Alien-filmen sysselsatte mina tankar länge sedan jag sett den som tolvåring första gången och omtumlad stapplat ut ur biografen. Jag återkom till filmen många gånger under åren som gick, och en anledning var säkert att den lämnade så mycket till min egen fantasi. Jag har flera gånger återkommit till hur filmen inte bryr sig om att försöka förklara sakernas tillstånd i den framtid som berättelsen utspelar sig i. Istället får man känslan av att plötsligt kika in i en vardag som liksom bara finns där i framtiden, lika självklar för människorna i filmen som vår egen tid är för oss. Och då blir det väldigt lätt att som publik acceptera det som sker. Några exempel:
När en i besättningen visar sig vara en robot nämns inte det faktum att det alls finns så sofistikerade artificiella intelligenser med ett enda ord. Parker, som är den som slår huvudet av roboten så att sladdar, kopplingar och någon sorts kladdig mjölkvit maskinolja väller fram, utbrister i och för sig "He's a robot. Ash is a goddam robot!". Men hans förvåning rör ju inte det faktum att det finns robotar, bara att Ash visat sig vara en.
Den skriftliga informationen vi får om rymdskeppet i filmens början skapar också den mer nyfikenhet än klarhet. Nostromo är alltså ett bogserings-rymdfartyg med sju i besättningen som släpar på ett raffinaderi med 20 miljoner ton mineralmalm tillbaka till jorden. Inte den typiska, över-informativa inledningen alltså, med ett påhittat årtal långt in i framtiden och en story om varför man är långt ute i världsrymden för att leta råvaror. Varför det är så får vi fundera på själva.
Slutligen det mest uppenbara, nämligen monstret. Inte bara är monstret i bild väldigt få sekunder under filmens gång vilket bidrar till den skräck och osäkerhet det sprider, vi får också veta väldigt lite om det. Tre stadier i dess livscykel beskrivs i olika scener: ägg - parasit inuti kroppen - fullvuxet rovdjur. Även detta förblir dock en i huvudsak okommenterad bakgrund till den akuta situation som besättningen sedan hamnar i. Det exotiska i detta djurs existens, hur det hamnade här, vad som hände med den utomjordiska besättningsmedlem som de hittar i det fossiliserade rymdskeppet där någon (vem, vad?) lagt en massa ägg - allt detta får publiken också reflektera över på egen hand.
Skummar man några recensioner och kommentarer på nätet märker man också att flera gör reflektionen att Alien egentligen inte är en science fiction-film, utan mer en skräckfilm som råkar utspela sig i rymdmiljö. Det ligger en del i detta, och det är definitivt en av filmens styrkor att regissören Ridley Scott aldrig tappar fokus på filmens egentliga huvudtema, nämligen kampen mellan besättningen och dess formidabla motståndare. Men visst tusan är det en sci-fi-rulle! Mycket av det som överlevt och påverkat filmskapare i årtionden har ju att göra med just gestaltningen av framtiden, utomjordingar och rymdfärder.
En klassiker som håller än
Sammanfattningsvis kan man säga att Alien är en så väl sammanhållen filmberättelse att helheten så att säga blir större än de ingående delarna. Samtidigt är många av dessa delar var för sig så välgjorda och nyskapande att ingen av dem kan ändras eller tas bort utan att filmen som helhet skulle få en helt annan karaktär. I de två första inläggen kring filmen har jag koncentrerat mig på två av dessa delar, scenografi och ljudbild. Att jag valde dessa beror ju på att de inte är så iögonenfallande vid en första titt för den som inte har ett specialintresse från början, och det finns andra delar som också skulle förtjäna egna redogörelser, och som jag bara snuddat vid här.
Att kalla Alien för en klassiker tror jag inte är speciellt kontroversiellt, oavsett vilken definition av begreppet man väljer. Helt klart är att den håller ännu och inte känns alltför frånsprungen av den tekniska utvecklingen. Ganska imponerande med tanke på att det är science fiction vi pratar om och att inte mindre än 32 år har passerat sedan premiären.
Det faktum att Alien var före sin tid i så många avseenden, gör att den innehåller tillräckligt mycket som fortfarande är gångbart för att den inte ska kännas "gammal". Många bärande element från Alien återfinns också i så många nyproducerade sf-filmer att man som publik fortfarande känner igen sig om man skulle råka peta in originalet från 1979 i DVD-spelaren. Den som vill ha exempel på det kan exempelvis ta hem den tyska Cargo eller den fantastiska Sunshine, en av mina favoriter från senare år.
Därmed nog om Alien från 1979, detta startskott på en hel underavdelning inom science fiction-genren sedan dess. Nu samlar jag mig och laddar DVD:n inför ett (minst) avslutande inlägg om de tre efterföljarna: Aliens - återkomsten, Alien 3 och Alien - resurrection.
