måndag 29 mars 2010

Bill Murray typecastad som soffsittare..?



På filmaffischen till Sofia Coppolas "Lost in translation" sitter Bill Murray på en hotellsäng i Japan, i morgonrock, och ser obeskrivligt nollställd ut - en av Murrays många begåvningar. I filmen spelar han också en mycket framgångsrik man, som dock tvivlar på värdet av sig själv och det han gör.

Samma sorts stumma, men på sitt sätt ändå rättframma, framgångsrika man med problem med livets mening, är centrum i Jim Jarmuschs film "Broken flowers", återigen med Murray i huvudrollen. Många och långa stunder i filmen sitter han nollställd och ser rakt framför sig med uttryckslöst ansiktsuttryck, på samma sätt som på nämnda affisch, men denna gång i soffan istället för hotellsängen (även om han verkar sova i den där soffan ganska ofta).


Jag kan förstå regissörerna i dessa båda fall, trots risk för typecasting. Det krävs faktiskt något visst för att på ett meningsfullt sätt sitta och stirra meningslöst rakt fram, om man säger så. Det är en konst som få behärskar som Murray - och det har nog lika mycket med utseende och publikförväntningar som med skådespeleri att göra. Han har ju en sorts sävlighet i blicken och komisk tajming i repliken, som han nu på ålderns höst lyckats förädla till ett minimalistiskt icke-skådespeleri som faktiskt blir väldigt uttrycksfullt. Spjuveraktighet och sorgsenhet blandas i det där ansiktet på ett sätt som gör åskådaren lite osäker hela tiden, vilket förmodligen är vad som ligger bakom de lovord Murray har fått på senare år.

Det kräver dock sin regissör för att utnyttja läget. Medan Coppola gjorde det till ett relationsdrama i kammarformat i "Lost..." så tycker jag nog Jarmusch lyckas ännu bättre genom att ställa Murray mot ett flertal typer i sin stillastående road movie. Genom att bara vara just nollställd blir de övrigas spel så utmejslat, liksom...

Mina favoritscener i "Broken flowers", som jag tyckte mycket om, är framförallt två: dels mötet med den totalt skamlösa (i ordets naturligaste och bästa bemärkelse) tonårsdottern till en tidigare flickvän - det är ju helt underbart när hon kommer tillbaka för att hämta den andra telefonen, till synes helt omedveten om sin spritt språngande nakenhet; dels middagen "hemma" hos det stela mäklarparet som både tillsammans och var för sig strålar ut ångest som en sprucken kärnreaktor...

Och min poäng är att det krävs just en nollställd Bill Murray i samma rum för att locka fram humorn i sådana scener. Eller annorlunda uttryckt: humorn består delvis i det man anar att Murray skulle ha kunnat göra av dessa situationer om han hade velat göra sig rolig över dem. Men därmed tror jag också man har satt upp begränsningarna för Murrays skådespelartalang. Vi kan nog inte förvänta oss fler stordåd från honom i den seriösa skolan, är jag rädd. Att sitta nollställd på sängar och soffor funkar nog inte i mer än två filmer...

måndag 15 mars 2010

Asiatisk långsamhet trollbinder och tråkar ut

Jag ser inte alls mycket asiatisk film, även om några av mina starkaste filmminnen är signerade Kurosawa (originellt, eller hur). Det ska till något speciellt för att jag ska välja en kinesisk eller japansk film framför någon annan, en rekommendation eller kanske en positiv recension. (Hong-Kong-action lämnar mig för övrigt iskall.) Genom den bioklubb jag är medlem i via jobbet hamnade jag emellertid på den japanska Avsked (Departures) för en tid sedan. Nyligen fick jag också via Lovefilm den kinesiska Stilla liv.

Något jag förknippar med asiatisk film är att den låter saker och ting få ta sin tid. Äter man så äter man, dricker man te så dricker man te. Man pratar inte nödvändigtvis samtidigt för att stressa handlingen vidare medan man ändå "inte gör något speciellt", d.v.s. äter eller dricker te. I en japansk film är tedrickandet ofta något som är värt att skildra, gärna i tystnad en god stund innan det kanske kommer någon kort replik eller två.

Denna långsamhet inbillar jag mig motsvarar beteenden i den asiatiska kulturen, något som jag instinktivt uppskattar och på något sätt känner mig förtrogen med. Ofta upplever jag därför denna långsamhet som ett positivt inslag i dessa filmer. Samtidigt upplever man ofta den kulturella avgrund som skiljer oss från asiaterna - filmernas underförstådda bakgrund (deras förståelsehorisont om man så vill) visar med all önskvärd tydlighet att man egentligen inte fattar ett skvatt av vad dessa filmer förmodligen säger till en inhemsk åskådare.

I dessa filmer, som man helt enkelt inte begriper, blir samma långsamhet istället en obeskrivlig plåga för den västerländska åskådaren - den förmedlar inte längre en känsla av meningsfullt uppgående i stunden utan snarare en av att ingenting händer - eller ännu värre att det som händer inte är avsett att begripas av någon som dig.

Stilla liv är alltså exempel på en långsamhet som får det att krypa i skinnet på mig, medan Avsked firar triumfer med sina många uppvisningar av hur man förbereder ett lik för den sista vilan - motsvarigheten till den traditionella te-ceremonin. Till och med under eftertexterna bara MÅSTE man se färdigt på ännu ett exempel på det hantverk som huvudpersonerna ägnar sig åt med en - just det - rent asiatisk noggrannhet.

Stilla liv (Kina)

Vissa konventioner är vi så vana vid att vi inte ser dem förrän de ändras - det är väl en del av den kulturella etnocentrism som vi sitter ohjälpligt fast i i denna del av världen. Ofta är det till synes oväsentliga detaljer som röjer detta faktum.

När jag sett asiatiska filmer (japanska, kinesiska) har jag flera gånger tänkt på att namnen i förtexterna inte kommer i samma ordning som i amerikanska och svenska filmer. I Stilla liv som jag nu ser, kom till exempel både producenten och regissören väldigt tidigt i listan.

Däremot avslutades de med "En film av ...". Har de alltid gjort så, eller är det en eftergift till den västerländska konventionen, liksom de engelska orden under de kinesiska tecknen i textpåläggen under filmens gång..?