Gudfadern - vad är det jag missar..?

"I'm gonna make him an offer he cannot refuse..." När Coppolas 70-talsklassiker Gudfadern kommer på tal är det alltid någon i sällskapet som bara måste yttra detta klassiska citat, gärna i samma hesa tonläge som Marlon Brando hade i sin lika klassiska rolltolkning.

Nu har jag redan använt ordet "klassiker" tre gånger, och det känns ganska ofarligt att göra det i en text om Gudfadern-filmerna. På i stort sett varje etablerad lista över filmhistoriens 100 bästa filmer, återfinns minst en, ofta båda, av de två som gjordes 1972 respektive 1974 - på flera listor kommer faktiskt tvåan högre än den första, och de uppfattas av många som ett sammanhängande epos snarare än ett original och en uppföljare. (Den tredje, avslutande 90-talsfilmen kan vi förbigå med tystnad, det gör topplistorna också.)

När det gäller många av de övriga filmerna på dessa topplistor som jag har sett, kan jag i så gott som samtliga fall både förstå och uppleva verkens kvaliteter och hålla med om att de hör hemma högt upp på listorna. Med Gudfadern är det inte riktigt så, jag har aldrig riktigt uppfattat vad som är så fantastiskt med dem. Nu var det många år sedan jag såg någon av dem, och när jag nyligen fick låna trean beslöt jag mig för att inleda med att se om de två första.

Jag har förvisso inte svårt att direkt se saker i filmen som jag uppskattar mycket: det fantastiska skådespeleriet, den episka känslan av ett historiskt skeende, en fin rytm i klippning och musikanvändning, två av de bästa filmmelodierna någonsin (huvudtemats trumpetsolo och den sicilianska signaturen)... Men hur jag än försöker kan jag inte uppleva filmernas storhet, vilket stör mig lite - jag vill också bli sådär betagen, vad är det jag missar..?

Nå, jag uppehåller mig inte längre vid det, utan går vidare till en annan aspekt av filmerna som jag inte uppmärksammat tidigare: ljussättningen. Jag har ingen koll på ljussättningens ABC i 70-talets början, men det skulle inte förvåna mig om Coppola gör något nytt här (vilket i så fall säkert bidragit till kritikernas förtjusning). Förutom att det överlag är väldigt mörkt och murrigt i de flesta inomhusscener, gör man nämligen väldigt lite för att "snygga till" tagningarna. För även om det ska vara mörkt - säkert för att förstärka känslan av den instängdhet som maffians livsföring obevekligen för med sig - så behöver man ju inte låta talaren i flera scener vara belyst endast bakifrån av en taklampa, med osynliga ögon och till stor del beskuggat ansikte som följd. (Se bilden överst som ett litet exempel.) Någon slump kan det definitivt inte vara, med tanke på regissörens omsorg om detaljerna i allt övrigt - frågan är som sagt hur pass "nytt" detta grepp var.

Efter att ha noterat denna egenhet i de två första filmerna, var jag såklart mycket nyfiken på hur det skulle se ut i den tredje. Emellertid märktes det att den var gjord i en annan tid, nu var det minsann ljust och fint överallt oavsett stämningsläge kändes det som. Annars kunde man ju tänka sig att hyckleriet och korruptionen i Vatikanen mycket passande kunde kläs i dunkla vrår, hotande pelarpassager och biskopsanleten med rembrandtskuggor åtminstone. Men icke.

Avslutningsvis kan jag meddela att jag med några få undantag inte gillar maffiafilmer som genre speciellt. Genrens grundpremisser för karaktärer och händelseförlopp kanske är mig så främmande att jag inte kan upprätta suspension of disbelief hur jag än försöker. I ett kommande inlägg ska jag försöka förklara varför jag ändå gillar de få maffia- och gangsterfilmer som ändå funnit nåd inför mitt kräsna filmöga...

"The Road". Världsrekord i dystopi..?

"Vägen" är en sån där film som jag är glad över att den blivit gjord, och som jag alltid kommer tänka tillbaka på med viss respekt - men som jag kommer att tänka på väldigt sällan. Den fastnar liksom inte riktigt, och har också ett slut som i ett slag raderar ut den kompromisslöshet jag dittills uppskattat mest i filmen. För att ge mina reflektioner en vettig bakgrund vill jag dock börja med några tankar om olika sorters dystopier.

Det finns dystopier av olika slag. Utan att ha tänkt igenom det hela speciellt noga, skulle jag vilja dela upp dem i tre typer: teoretiska, romantiska och existentiella dystopier. De teoretiska (som ofta är de mest uttalat politiska) betonar samhällsskick och organisatoriska egenskaper hos framtiden, och flera av de mest kända varnar för vänsterpolitikens extrema avarter. Orwells "1984" i litteraturen och Gilliams "Brazil" inom filmen kan tjäna som goda exempel.

De romantiska dystopierna kan i och för sig också ha politisk udd, men utgår mer från hur den privata, business-mässiga delen av samhället utvecklats och brett ut sig. Även om de är pessimistiska så tycker jag dessa berättelser ändå är mindre skarpa i sin direkta kritik av hur framtiden utvecklats, de drar mer ut spåren av det som kan uppfattas som en skenande utveckling åt det "kapitalistiska" hållet. Det framtida samhälle som målas upp tjänar också oftare som en mörk fond framför vilken en spännande historia gärna utspelar sig, snarare än att vara huvudnummer i berättelsen. Bra bokexempel är Gibsons roman "Neuromancer" med uppföljare, och Ridley Scotts "Blade Runner" står såklart ut som den klarast lysande stjärnan på filmens område.

Och vad är då en existentiell dystopi? Tja, det är väl det man får om man skalar bort både de teoretiskt-politiska och de romantiskt-politiska inslagen, och helt enkelt gör en dyster skildring av framtiden utan att försöka göra någon samhällsanalys, eller ens försöka skissera någon orsakskedja eller "förklaring" till den framtid som visas upp. Kvar att behandla blir människorna - eller Människan - och hur de/Hon förhåller sig till sakernas tillstånd. Genom att göra dessa avsevärt värre än fallet är idag, kan mycket ställas på sin spets inte minst om människornas moral och humanitetens (humanismens?) bristningspunkter. Det är här vi hittar en film som "Vägen", och det är den främsta anledningen till att jag ändå verkligen gillar den.

I "Vägen" råder en sorts atomvinter i hela världen, men orsaken till denna är uppenbarligen inte viktig. Förmodligen ett atomkrig, men kanske någon klimatkatastrof..? Mulet och regnigt är det konstant i alla fall, och knappt några djur eller växter finns kvar tio-tolv år efter katastrofen. Den far som rör sig söderut med sin son (för att undkomma nästa vinter) har fullt sjå med att hålla sig och sonen levande; svälten är konstant, och kannibalistiska banditgäng utgör ett konkret och ständigt hot på vägen. Själva talar de om att de inte själva vill bli "the bad guys" och att de måste hålla "elden" brinnande inombords. Denna "eld" är den rest av mänsklighet och värdighet de vill behålla trots omständigheterna, och som skulle tillintetgöras om de själva hemföll till kannibalism, vilket de heller inte gör. Att fadern, till sonens förtvivlan, ser sig tvungen att låta ändamålen helga medlen på andra sätt blir dock en delikat moralisk balansgång, och denna grundkonflikt i berättelsen utgör också det främsta spänningsmomentet i filmen - detta är som sagt en existentiell dystopi.

För att vara en amerikansk film finns här befriande lite hjältemod av det heroiskt-romantiska slaget. Allt som görs, görs av nödtvång på ett eller annat sätt. Konsekvensen är också imponerande, och räcker faktiskt nääästan hela vägen - endast i de korta tillbakablickarna på livet före katastrofen finns någon färg eller ljus alls, och man känner verkligen in på skinnet hur smutsigt, kallt, blött och skitigt allting är efter flera år i samma kläder och utan tak över huvudet. Till slut händer också det som utgör det största hotet mot den eld som trots allt fortfarande brinner: fadern dör och lämnar sonen ensam i denna skoningslösa värld.

Men då orkar man inte längre som filmmakare, då känner man att "Näe, någon jävla familjelycka måste vi väl ändå bjuda på innan ridån går ner!". Typ så måste snacket ha gått i produktionsledningen, eller har månne någon testpublik tillåtits kladda ner i manuset..? För visst dyker det upp en liten kärnfamilj som den övergivne pojken genast bjuds in till, och plötsligt är dystopin inte lika dystopisk längre. Trots att man helst hade sluppit, tvingas man nu med andra ord att tänka denna tanke: skulle "Vägen" verkligen ha kunnat sluta på det viset om inte filmskrället gjorts just i USA..?

Synd på en annars mycket konsekvent och välgjord existentiell dystopi, alltså. (Och för den som vill ta del av överkursen på området, finns såklart Tarkovskijs "Stalker" att få tag på på DVD, liksom också den mycket originella franska "Ascension".)