Vad vet man egentligen om vardagslivet i en iransk storstad? Väldigt lite, måste jag nog erkänna som hyfsat bildad svensk. Denna lucka i bildningen delar jag nog med större delen av svenska folket, vilket leder till ett moment 22 när man ska gå på bio. Eftersom man vet så lite om Iran känns det riskabelt att välja en iransk film - chansen är ju stor att nyanserna går en förbi. Å andra sidan lär man sig ju inget om man inte börjar ta del av landets kulturyttringar.
I det perspektivet är en film som Nader och Simin... alldeles utmärkt - här kan man lära sig mycket om det dagliga livet för iransk medel- och arbetarklass. Att skriva så känns i och för sig djupt orättvist, eftersom Nader och Simin... är en alldeles utmärkt film i sin egen rätt, dessutom prisbelönad internationellt. Trots detta måste jag säga att just insikten i "hur det kan funka där borta" är en av de stora behållningarna för min del. Vilket alltså säger mer om min egen etnocentrism än om filmen. Eller om Iran.
Att exempelvis ett förhör kan gå till på detta sätt - med båda parter närvarande med både man och hustru, tydligen fri yttranderätt för alla inblandade, inklusive att avbryta varandra och kasta smädesord fram och tillbaka tills tjänstemannen (domare? åklagare? jurist?) tröttnar och då kan sätta den han är mest trött på i arrest om han vill...
Det faktum att det finns ett journummer man kan ringa om man behöver snabb religiös konsultation i någon svårtolkad livsregel, kanske bara förefaller märkligt om man är från ett så sekulariserat land som Sverige. Eller?
Ingen gång nämns med ett ord att det finns möjlighet att faktiskt få den demente fadern inlagd på ett vårdhem av något slag. Existerar inte någon institutionaliserad åldringsvård i Iran, inte ens i storstäder, för en arbetande medelklass..?
Man har ju bilden av Iran som ett starkt patriarkat - vilket bland annat visar sig i skilsmässoreglerna - men samtidigt verkar inte kvinnorna ha några svårigheter att göra sin röst hörd i de flesta sammanhang. Vid flera tillfällen känns det också som att personerna upplever de (religiösa?) reglerna i samband med detta mer som onödiga hinder för praktiska lösningar - exempelvis att Razieh egentligen behöver sin mans tillstånd för att arbeta hemma hos Nader.
Trots detta verkar Simin anse att just dottern Termehs möjligheter att leva ett fullödigt liv, är huvudorsak för viljan att emigrera. Detta förklaras inte närmare och problematiseras inte heller, varför jag tror att detta kanske är självklart för filmens iranska publik. Dock inte för mig..?
Men nu över till själva historien.
Skickligt uppbyggt vardagsdrama
När filmen börjar är sprickan mellan Nader och Simin redan ett faktum: de sitter och argumenterar nästan in i kameran, som ser dem från någon sorts skiljedomares position. Samtalet gäller att Simin vill ta deras 13-åriga (?) dotter med sig och flytta utomlands, vilket Nader inte vill. Hans pappa är nämligen dement och måste tas om hand och övervakas under dygnets alla timmar. Eftersom inget av de godkända kriterierna för skilsmässa föreligger säger domaren dock nej, och mannens vilja får råda. Simin flyttar då till sin mor i en annan del av staden och dottern, som inte vill följa med mamman utomlands, bor kvar hos pappa Nader.
Nader anställer en kvinna för att sköta pappan när han är på jobbet. Hon missköter dock jobbet av någon anledning och under grälet som uppstår får Nader handgripligen se till att hon lämnar lägenheten - precis hur handgripligen blir sedan föremål för den rättstvist som inleds efter att kvinnan - som var gravid - faller i trappan utanför Naders lägenhet och därför (?) mister sitt barn.
Riktiga människor med riktiga problem
Allt i denna film känns helt äkta, i den mån jag nu kan bedöma det utan inblick i iranskt vardagsliv, som sagt. Den lågmälda men intensiva spänningen mellan Nader och Simin, i ett äktenskap som för övrigt förefaller väldigt jämställt, är grundpremissen för berättelsen. Jag placerar dem i den intellektuella medelklassen (da Vinci-teckningar och Einstein-porträtt i vardagsrummet, jobbar som lärare respektive banktjänsteman), och båda månar mycket om dottern Termeh. Om än upprörda, behåller de båda alltid sitt lugn och argumenterar sakligt både mot varandra, tjänstemän och övriga.
Det jag främst vill framhålla är det utomordentligt intrikata sätt på vilket historien utvecklar sig. Allt eftersom avgörande detaljer blir kända för publiken, skiftar vår bedömning av de olika karaktärernas brister och förtjänster flera gånger under filmen. Några exempel.
Nader upplevde jag först som en oerhört balanserad klippa, behärskad, målmedveten och empatisk, mån om dotterns skolgång och som arbetsgivare reko och ärlig, om än lite pressad att få vardagen att fungera. Mot slutet blir emellertid hans lögn i rättssaken avslöjad - och den kanske inte bara var vit? - och inte minst sätter han sin dotter i en omöjlig psykologisk sits genom sin tjurnackade stolthet vid flera tillfällen. Mot slutet av filmen upplever jag honom nästan som mest kompromisslös och förljugen.
Den som av Nader anställs som sköterska åt den dementa fadern, känns filmen igenom som en "riskfaktor" i hela berättelsen. Uppenbarligen vill Razieh väl, men en svår familjesituation kommer fram mer och mer, och samtidigt som man förstår Naders ilska över att hon lämnar fadern ensam bunden vid sängen, så anar man hela tiden att hon egentligen inte hade något val. När hon också blir påkommen med att undanhålla viktiga fakta i rättssaken, bibehåller hon i alla fall min förståelse, samtidigt som hon uppenbarligen ställer till en massa oreda genom sitt handlande.
Även hennes man, den hetlevrade Hodjat (ovan), är från början bara jobbig även om man förstår hans ilska och misstankar mot Nader. Först när hans sociala situation blir tydligare, och man inser att han är väl medveten om sina egna psykologiska tillkortakommanden, förstår man varför han beter sig som han gör. Hans reaktion när Razieh avslöjar sin lögn, vilket raserar hela den lösning som Simin nyss har sytt ihop så snyggt, är en av filmens höjdpunkter.
Men vad handlar filmen om - egentligen..?
Som jag ser det är det Termeh, Naders och Simins dotter, som är huvudpersonen i filmen. En films huvudkaraktär brukar ju oftast kännetecknas av att han/hon genomgår någon sorts personlig utveckling i filmen - men det tycker jag faktiskt inte att någon i filmen gör, vilket är ganska ovanligt. Snarare är de känslomässiga och personliga situationerna fixerade och låsta berättelsen igenom, och dramatiken i händelseutvecklingen är bara fluktuationer i detta tillstånd. Och inte heller Termeh utvecklas - kanske kan man säga att filmens budskap är just att barn inte kan utvecklas i situationer som denna.
Jag kan förstå dem som inte uppfattar dottern som den egentliga huvudpersonen. Termeh är nämligen väldigt lite delaktig i de olika händelseförloppen, hon blir mest en motvillig åskådare till alla konflikter - mellan mamman och pappan, mellan pappan och sköterskan, mellan den egna familjen och Raziehs familj, mellan Nader och polisen... Hon blir ovilligt indragen i dem ibland, och får då försöka balansera dels sin kärlek mellan Nader och Simin, dels mellan att hålla på sina ideal och hjälpa sin far ur den juridiska knipan. Och regissörens dotter, Sarina Farhadi, gestaltar denna situation på ett fantastiskt sätt, måste jag säga. Återhållet men känslostarkt.
Den känslomässiga höjdpunkten i filmen, enligt mig, är när Termeh efter några vändor trots allt beslutar sig för att följa med sin mor hem till mormodern för att bo där (hittills har hon ju bott kvar hos pappan, för att mamman inte ska lämna landet). Detta sammanfaller med att frågan om Naders roll i sköterskans missfall börjat framstå som mindre entydig för Termeh. När hon är på väg ut genom dörren, säger pappa Nader något i stil med detta: "Om du tror att jag är oskyldig, så gå ut och säg till mamma att du bor kvar här." Jag minns inte det exakta läget i denna scen, vem som visste/trodde vad etc, men Termehs trångmål ifråga om lojalitet, sanningsvurm och vilja att hålla ihop familjen blev här så extremt tydlig att åtminstone jag fick en ordentlig klump i magen. Bättre än så har jag aldrig sett skilsmässobarnets sorg gestaltat på film. Stort.
Slutscenen visar också på barnets utsatthet som filmens egentliga huvudtema. Filmen, som inleddes med föräldrarnas diskussion om huruvida man skulle emigrera för dotterns bästa eller ej, avslutas med att hon nu måste välja vilken av föräldrarna hon vill bo med i fortsättningen, nu när skilsmässan blir ett faktum.
För övrigt...
...är ju Leila Hatami, som spelar Simin, fantastiskt vacker och inte så lite lik Isabella Rossellini. Eller..?
