Så har man fyllt en lucka till i sin filmiska allmänbildning: jag har sett en Tati-film! Kanske kan det tyckas pinsamt att helt ha undgått en sådan klassiker, men Tati står trots allt för en form av humor som jag aldrig känt mig lockad av. Så det har liksom aldrig blivit av, förutom några korta snuttar på teve.
Återigen, liksom i Audrey Hepburn-fallet, var det Filmstadens kultur som kom till undsättning genom Filmklubben. Som värd denna gång var Cecilia Frode inbjuden, och hon hade valt Tatis Mon Oncle (Min Onkel) att visa och tala om. Så då tänkte jag varför inte, nån gång ska väl vara den första. Och det är ju ändå Frode, liksom...
Lugnt och fint...
Min Onkel är 1 timme och 50 minuter lång, och i början kändes det verkligen som om det skulle bli en lång kväll. Det sävliga tempot, den nära nog obefintliga dialogen och de många gånger förutsägbara scenuppläggen gjorde mig onekligen lite otålig till och från. Men se, efter kanske tjugo minuter så försvann den känslan. Man fick kapitulera helt enkelt och inse att man hamnat i ett annat tempo än man vant sig vid från dagens filmer och teveproduktioner.
När man väl gjort det så kunde man istället börja uppskatta att berättelsen tog god tid på sig. Scener som först verkade långsamma visade sig vara lite underfundiga, och bäras framåt av sin egen rytm. De många ganska töntiga inslagen visade sig innehålla en underfundig koreografi (garden partyt, till exempel), och ju längre filmen led desto mer vävdes berättelsens olika beståndsdelar in i varandra - och då blev det faktiskt riktigt roligt på riktigt ibland.
Denna långsamhet och varma "töntighet" var också det Cecilia Frode själv framhöll som den kanske främsta behållningen av filmen, och Tatis stil rent allmänt även om långtifrån alla filmer är favoriter för henne. Även den sparsamma dialogen, att det faktiskt får vara tyst ibland (till skillnad från i de flesta moderna filmerna) var något hon uppskattade. Man kan hålla med.
Varm humor utan buskis
Om det är något jag tar med mig känslomässigt från denna film, så är det nog den otvungna värme och... tja, livsglädje i vardagen kanske, som Tati lyckas förmedla genom några av sidohandlingarna. Framför allt de pigga små hundarna, som utgör anslaget till hela filmen och sedan dyker upp lite här och där med sin spontana lekfullhet. Filmens Onkel kunde nästan vara en av dessa hundar, som oreflekterat stryker omkring på gatorna och är sig själv. Han är inte heller riktigt välkommen hemma hos systern och hennes man utan snarare - likt hundarna vid flera tillfällen - utskälld, ivägschasad och utkörd till exempel för sitt sätt att sova (vänder divanen på högkant för att göra den liggbar!).
Ska man rent tematiskt hitta ett budskap så blir det såklart motsättningen mellan det ultramoderna högstatusliv som det gifta paret arbetat sig upp till, och den slacker-mentalitet varmed sonens onkel glider genom tillvaron, fast rotad i den franska bygemenskapen med grönsaksförsäljare, gatsopare och ölcaféer. Den tragikomiskt livsfientliga plätt som parets tomt och hus utgör, framställs rentav övertydligt som ett onaturligt inslag för människorna som desperat försöker få till ett liv därinne bakom murarna. Och sonens håg står givetvis till onkeln, som låter honom busa och umgås med vanliga barn i hans ålder, till föräldrarnas förtret.
Några klipp
Först ett exempel på hur familjens löjliga modernitetsiver gör att sonens mysiga mellanmålsstund istället mest liknar förberedelser för en rotfyllning:
Sedan ett exempel på de absurda sketchinslag med sjuk humor som dyker upp ibland, och som känns riktigt roliga när man väl vant sig vid Tatis "värld":
Därmed nog för denna gång. Man kanske skulle prova en Tati till under julhelgerna trots allt...
