När den franske regissören Jean Pierre Jeunet gjorde den tredje (och sista?) uppföljaren på Alien från 1979, var det dags för en nystart. Den tunna Alien 3 gav inte direkt mersmak, och dessutom dog huvudpersonen Ellen Ripley i slutet, så ett nytt upplägg var helt nödvändigt. Turligt nog förvaltar Jeunet förtroendet oväntat väl, och håller igen sitt egensinniga formspråk tillräckligt för att inte göra det hela till en cirkus à la Delikatessen eller De förlorade barnens stad.För min del kom misstanken redan under förtexterna, med den mer drömska musiken och de skeva "geggiga" bilderna, som ger ett ganska annorlunda intryck än i föregångarna: tänker regissören avvika helt från Alien-känslan nu eller..? Nästan omedelbart efter förtexterna kommer dock en signal om att så inte är fallet. Den allra första musiksnutten i själva filmen visar sig nämligen vara ett exakt citat från den allra första Alien-filmen, med sin kanske mest typiska ekoeffekt samt en av de mest originella och mystiska ljudeffekterna från orkestern. Båda utgör alltså klockrena referenser till originalet, omedelbart igenkända av oss hardcore-fans, och dessutom en vink om att även skaparna av Alien: Resurrection insett musikens enorma betydelse för Alien-konceptet som helhet.
Efter denna inledning är det emellertid ganska snålt med referenser i atmosfärljud och musik. Det räckte med blinkningen alldeles i början, tycks man ha resonerat. Jag störs dock mindre av det än väntat, jag tycker Jeunet lyckas skapa en egen känsla i den här filmen som gör att den håller streck ändå. Faktum är att Alien: Resurrection är den av uppföljarna som jag tycker allra bäst om - något otippat eftersom jag trots allt upplever den som den mest självständiga gentemot originalet. Eller kanske är det just därför.
Big Corporation och Big Brother - pålitliga skurkar från början till slut
En sak som är uppenbar efter fyra filmer, är att det onda och okontrollerade alltid trivs bäst i periferin. Det är långt ute i rymden eller i skydd av diverse olagliga och ljusskygga aktiviteter som det okända lurar och kan växa till sig, för att inom kort visa sig okontrollerbart och börja röja runt bland både skyldiga och oskyldiga. Och de mänskliga misstagen gör att faran hela tiden kommer närmare och närmare Jorden. Från att i första filmen ha dykt upp på säkert avstånd från mänsklighetens vagga, är den i denna fjärde film obehagligt nära att få fäste på vår egen planet, helt på grund av mänsklig hybris.
I Alien från 1979 är det storföretagens råkapitalism som utgör hotet. Genom att instruera sin android att skydda utomjordingen och till varje pris föra tillbaka den till Jorden för tester och (vapen-)utveckling, visar koncernen Weyland-Yutani sitt fula tryne. Besättningsmedlemmarnas liv är nämligen av underordnad betydelse, liksom människoliven fortsätter vara i både Aliens och Alien 3 när de vägs mot möjligheten att dra nytta av de unika egenskaper som rymdens rovdjur besitter.
I Alien: Resurrection har boven i dramat emellertid ett nytt ansikte. Nu är det inte längre ett storföretag som är ute efter monstren, utan en mycket ljusskygg del av den militära statsapparaten som gått ännu mycket längre i denna moraliska utförsbacke. United Systems Military slinker förbi diverse lagstiftning och insyn genom att hålla sig vid sidan av gängse befälsordningar. Här experimenterar man med mänsklig och utomjordisk DNA, och skyr inga medel för att snabbt få fram resultat. För att få fram en drottning-alien klonar man Ellen Ripley (som ju offrade sitt liv i Alien 3, med en utomjordisk parasit växande i sig) och låter henne leva efter att ha extraherat utomjordingen, som en oväntad "genetisk biprodukt" av experimentet. Snart inser vi att Ripley inte är helt mänsklig längre, utan fått en hel del utomjordiska egenskaper inmixade i generna. Egenskaper som såklart kommer väl till pass när allt, som vanligt, går över styr och rovdjuren börjar härja i skeppets korridorer.
Mer eller mindre mänskliga hjältinnor
Den andra huvudpersonen i filmen vid sidan av Sigourney Weavers Ellen Ripley, är Winona Ryders karaktär, androiden Call. Från början antagonister närmar de sig varandra under filmens gång och visar sig sedan vara de två som faktiskt får utomjordingarna på fall denna gång. Efter att ha räddat jorden från en möjlig alien-invasion är det dessa två "kvinnor" som ser ut över Jorden. "What happens now?", frågar Call och Ripley svarar: "I don't know. I'm a stranger here myself."
På ett sätt fullföljer man alltså det female power-inslag som varit genomgående i filmserien, om än hittills endast genom Ripleys person. På ett annat sätt gör man det inte alls, eftersom ingen av dessa två kvinnor är riktigt mänsklig. Däremot är de båda skapade av människan på olika sätt - en genmanipulerad och klonad, den andra en artificiell intelligens i form av en robot programmerad till en övermänsklig altruism. Båda är också misslyckanden på olika sätt: Ripley som en restprodukt som egentligen inte skulle överlevt experminetet; Call som ett av få exemplar av en androidmodell som fick skrotas på grund av att de inte var så lydiga som man ville.
Och kanske är det den viktigaste sensmoralen man kan utläsa ur filmen: det är människans blinda strävan efter det perfekta som utgör mänsklighetens och humanitetens största fara - oavsett om det gäller att åstadkomma rasens renhet eller att manipulera fram den perfekta människan. Det är de defekta som till slut räddar oss.
Maskiner, människor och allt däremellan
Genom filmserien kan man alltså följa hur robotar, intill förväxling lika människor, är ett naturligt inslag i detta framtida samhälle och kan tjäna det onda likaväl som det goda, precis som människorna. I detta kan man jämföra med t.ex. Terminator-filmerna där robotar pendlar mellan att utgöra hot och räddning. Samtidigt är det uppenbart att det är människan - som programmerare och ofta egennyttig entreprenör - som i sista hand avgör om androiderna är till nytta eller skada. Den oundvikliga parallellen häri är såklart den schizofrena HAL9000 i Kubricks År 2001 - ett rymdäventyr.
Den mest relevanta jämförelsen med annan media när det gäller inslaget av artificiell intelligens i Alien-filmerna, är emellertid William Gibsons romansvit som inleds med Neuromancer. Där är robotarna och det nutidsliknande framtidssamhället naturligt integrerade i det allmänna medvetandet på samma sätt som i filmerna, och svårigheten att dra gränsen mellan människa och maskin minst lika svår som den blir i Alien: Resurrection. Ripley är ju själv en laboratorieprodukt, om än inte mekanisk, och hon kallar androiden Call för "more humane than any human" när denne avslöjas som icke mänsklig. Calls irriterade anmärkning mot den okänslige Johner - "Like you never fucked a robot" - får mig också att tänka både på vissa passager hos Gibson och, inte minst, förekomsten av "entertainment models" i robotsortimentet, som nämns i Ridley Scotts andra science fiction-klassiker Blade Runner.
Jag har hur som helst lite svårt att bestämma mig för om Alien-filmerna sammantagna är negativa gentemot teknikutvecklingen - egentligen alltså mot människan som förvaltare av sin egen skaparkraft - eller neutrala och ser det som en naturlig utveckling för att klara mänsklighetens överlevnad, utan att människan därför blir varken godare eller ondare i sig själv.
Är det slut nu?
Efter slutscenen i Alien: Resurrection känns det faktiskt som om detta verkligen var den sista Alien-filmen. Förmodligen beror det på att de överlevande hamnar på jorden till slut, en planet som inte varit i bild en enda gång hittills i serien. Cirkeln blir sluten så att säga.
Vad var då cirkelns början? Man måste nästan gå till de filmer som utgör en sorts prequels (föregångare) till Alien-serien, nämligen hopslagningen av Rovdjuret-filmerna med Alien-konceptet: Alien vs Predators. Räkna dock inte med att jag tar upp dem här, de känns lite off topic och ganska onödiga, även om de säkert kan ha sina goda sidor.
Mer intressant blir det såklart med den nya film från den ursprunglige Alien-regissören Ridley Scott - en film som från början skulle bli en ny del i Alien-serien, men som sedermera utvecklats till en annan berättelse, om än med drag från Alien-världen. Hur som helst, den kommer jag inte att missa.
Till dess lägger jag dock ner mina funderingar på Alien för den här gången, och funderar på vilket nästa tema blir i bloggen. Det lär ligga ganska långt ifrån rymden och monster i alla fall. Omväxling förnöjer.
