Jag har säkert sett ett dussintal "avhoppar-filmer" genom åren. I skrivande stund har jag tyvärr märkligt svårt att dra mig titlarna till minnes, men ett är jag ändå säker på: de kändes alla som just "avhoppar-filmer", avhoppet är ofta det som filmen kretsar kring, både tematiskt och känslomässigt. Ett av de goda omdömen jag tänker ge Mao's last dancer är just att den inte alls känns som en avhoppar-film, trots att det är just vad den är. Om jag hade "läst på" mer om filmen (kollat trailern, läst recensioner) skulle jag såklart ha vetat det innan jag slog mig ner i biofåtöljen, men jag är glad att jag inte gjorde det. Om jag hade suttit och väntat på själva avhoppet, hade jag kanske inte kunnat uppskatta filmen för det gripande levnadsöde den skildrar.
Ju mer jag tänker på det, desto mer förvånad - och imponerad - blir jag av att den politiska fond som utgör filmens viktigaste premiss, inte alls tillåts dominera upplevelsen av berättelsen. Egentligen är ju ALLT som händer i filmen i högsta grad en funktion av hur det kommunistiska Kina fungerade, samt spänningen mellan Kina och det kapitalistiska USA, som man trots allt hade ett visst kulturellt utbyte med. Ändå blir alla delar av berättelsen personliga snarare än politiska. Här några exempel. - När Li blir utvald för att testas som eventuellt förädlingsbar råvara i en statlig balettskola - enligt det helt absurda kinesiska systemet för att vaska fram talanger inom olika områden - så blir det en berättelse mer om hur den strävsamma och Mao-lojala familjen upplever det, än ett exempel på totalitära staters sjuka urvalsmekanismer.
- När Li efter hårt arbete närmar sig chansen att få dansa i USA en sommar, sitter man som publik och hoppas på HONOM och hans chans att få betalt för sitt slit, snarare än att oja sig över de uniformkläddas tvivel på om han är tillräckligt "politiskt mogen" för att stå emot de kapitalistiska frestelserna.
- När Li gifter sig med sin amerikanska flickvän - och därmed möjliggör ett "lagligt avhopp" för sig själv - tror man verkligen på hans kärlek till henne (i alla fall jag gjorde det, men jag kanske är en hopplös romantiker?); hustruns senare fråga om varför han verkligen gifte sig med henne blir till ett litet tvivel dem emellan som liksom RÅKAR vara politiskt - det görs inte till någon huvudsak.
- Och slutligen: när Lis föräldrar blir inbjudna att närvara vid en av sonens premiärer - honom ovetande - snuddar man bara vid tanken på att det är lite märkligt (och storsint) av diktaturen att tillåta detta. Mest känner man istället för det oerhörda och djupt mänskliga i deras återförening.
Där har ni några exempel på varför jag tyckte filmen var varm och personlig, SAMTIDIGT som den sa ganska mycket om den lilla människans lott i det stora systemet.
Jag får också lust att nämna några andra filmer som jag kommer att tänka på i efterdyningarna av Mao's last dancer (förutom alla de där avhoppar-filmerna jag inte minns längre, jäkligt irriterande).
- Den första är "Billy Elliott", om en balettintresserad ung pojke i en skotsk (engelsk?) arbetarstad som tar sig en kringelkrokig väg till balettscenen - för Billy är det alltså klasskamp snarare än en politisk dito som krävs för att nå sin livsdröm.
- En annan, som jag kan rekommendera, är filmatiseringen av Graham Greenes "Den stillsamme amerikanen", som utspelar sig i Vietnam strax innan USA ger sig in på allvar i konflikten - ett annat exempel på hur varmt skildrade personliga historier vävs samman med storpolitiska skeenden.
- På ett sätt är den hyllade (och enligt mig grovt överskattade!)" Lust Caution" också ett exempel på detta tema, fast med Kina - Hong Kong-konflikten som bakgrund.
- Nej, i så fall föredrar jag den lite mer kontroversiella kärleksstoryn i "Älskaren" efter Marguerite Duras bok - oväntat bra filmatisering av en sådan egensinnig författare, eller densammes "Hiroshima min älskade" för den delen.
