Jo, det var det uppenbarligen. En artikel i DN Kultur (8/4 2010) påminde mig, där fyra skribenter skriver om hur de upplevde kultserien, som snabbt gjorde den egensinnige regissören David Lynch till filmnördarnas superhjälte och satte fart på ett antal skådespelarkarriärer. Eftersom jag tillhörde dem som blev omedelbart och ohjälpligt förhäxade av serien, var det roligt att få en anledning att tänka tillbaka på den.
Två av DN-skribenterna tar fasta på den obehagliga figuren "Bob", som är en sorts manifestation av det ondskefulla i människan/samhället/naturen - eller kanske ondskan själv, tolkningarna varierar. Förvisso är flera av "Bob"-scenerna mycket obehagliga, men inte har jag honom som något bestående minne mer än något annat inslag. Däremot är Lynchs förmåga att locka fram den där krypande känslan av osynlig annalkande fara något av det jag minns bäst från serien (och från hans tidigare och senare filmer). Men den känslan låg ju som en underton i hela serien, bara undantagsvis åskådliggjort just i Bobs gestalt.
Starkaste intrycket var nog snarare den helt sanslösa blandningen av genrer och stilgrepp, som ändå smälte samman till en fungerande helhet. Ett avsnitt kunde inledas med ren slapstick-humor, medan man en kvart senare satt med kalla kårar; de mest schablonartade element (t.ex. amerikanska poliser och deras besatthet av munkar/doughnuts) fick samsas med helt surrealistiska inslag (baklängestalande dvärgar som delar ut kryptiska ledtrådar i ryckiga drömsekvenser); sockersöt tonårsromantik avlöstes av rent övernaturliga inslag; och så vidare. Det var i sanning något helt nytt, och jag minns tydligt hur ofta jag beundrade både modet och stilsäkerheten hos David Lynch: hur VÅGADE karl'n blanda allt på detta vis, dessutom UTAN att tappa greppet. Jag tycker fortfarande att det är helt fantastiskt... (Med andra ord är det Nils Hanssons intryck som ligger mig närmast av de fyra DN-texterna.)
Jag minns också att serien dök upp i en period när postmodernismen diskuterades livligt. Ett nytt TV-landskap växte fram, och MTV var liksom sinnebilden för den nya tiden och de nya medierna. Datorn som var mans egendom skulle dröja flera år till, och internet fick vänta ännu längre för att bli ett naturligt inslag i vardagen. MTV-kanalens konstanta flöde av starka intryck blev det tydligaste exemplet på det postmoderna, och Twin Peaks stilblandning hamnade på något sätt i samma kategori, som ett tecken i tiden. Och visst kunde Twin Peaks kännas lite "arty", men - jag upprepar - storheten består i att det ändå verkligen VAR roligt, det VAR riktigt läskigt och spännande, OCH konstnärligt nyskapande - den innehåll liksom ALLT.
Idag, när den är kult och allt, är det dock lätt att glömma alla motsatta reaktioner. Många i min bekantskapskrets tyckte, och tycker, att Twin Peaks är det sämsta och fånigaste de någonsin sett i en TV-ruta, och ser klentroget på mig när jag istället uttrycker mig i snarast religiösa ordalag om fenomenet. Och inte kan jag påstå att de har "fel" - to each his own, liksom...
För att gå några år framåt i tiden, till 1994, så döm om min förvåning när en DANSK TV-serie dök upp, med en lika absurd stilblandning, dessutom med tydliga inslag av distanseringseffekter, samt en estetik som låtit sig påverkas av ytterligare några års inflytande från musikvideo-estetik, med handkamera, en "synlig" och upphackad klippteknik, med mera. Klart influerad och möjliggjord av Twin Peaks, men ta mig tusan LIKA BRA om än på ett annat, lite kärvare sätt. Det är såklart Riket jag syftar på, Lars von Triers insteg i rampljuset, och ett avstamp för en regissörs-karriär lika imponerande och egensinnig som David Lynchs.
Jag hejdar mig där, innan jag förlorar mig i detaljer. Kanske kommer jag med några kommentarer till inlägget senare. Men vad har ni andra för syn på Twin Peaks, tro..? Kommentera!
Jag kom på ett bra exempel på hur von Trier i Riket ger små vinkar om att han har influerats av just Twin Peaks. I slutet av varje avsnitt av Riket, kommer ju von Trier själv fram och talar direkt till tittarna - sammanfattar vad vi nyss sett och spekulerar i hur det ska gå i nästa avsnitt. Lite grann som en antik teaterkör, kan man säga. Poängen är att han i dessa inslag står framför ett draperi, och det MÅSTE ju bara vara en blinkning till det röda draperi som utgör fonden i många av Twin Peaks drömscener, och som blev något av ett signum för serien. Eller..?
SvaraRadera