måndag 14 juni 2010

"The Road". Världsrekord i dystopi..?


"Vägen" är en sån där film som jag är glad över att den blivit gjord, och som jag alltid kommer tänka tillbaka på med viss respekt - men som jag kommer att tänka på väldigt sällan. Den fastnar liksom inte riktigt, och har också ett slut som i ett slag raderar ut den kompromisslöshet jag dittills uppskattat mest i filmen. För att ge mina reflektioner en vettig bakgrund vill jag dock börja med några tankar om olika sorters dystopier.


Det finns dystopier av olika slag. Utan att ha tänkt igenom det hela speciellt noga, skulle jag vilja dela upp dem i tre typer: teoretiska, romantiska och existentiella dystopier. De teoretiska (som ofta är de mest uttalat politiska) betonar samhällsskick och organisatoriska egenskaper hos framtiden, och flera av de mest kända varnar för vänsterpolitikens extrema avarter. Orwells "1984" i litteraturen och Gilliams "Brazil" inom filmen kan tjäna som goda exempel.


De romantiska dystopierna kan i och för sig också ha politisk udd, men utgår mer från hur den privata, business-mässiga delen av samhället utvecklats och brett ut sig. Även om de är pessimistiska så tycker jag dessa berättelser ändå är mindre skarpa i sin direkta kritik av hur framtiden utvecklats, de drar mer ut spåren av det som kan uppfattas som en skenande utveckling åt det "kapitalistiska" hållet. Det framtida samhälle som målas upp tjänar också oftare som en mörk fond framför vilken en spännande historia gärna utspelar sig, snarare än att vara huvudnummer i berättelsen. Bra bokexempel är Gibsons roman "Neuromancer" med uppföljare, och Ridley Scotts "Blade Runner" står såklart ut som den klarast lysande stjärnan på filmens område.


Och vad är då en existentiell dystopi? Tja, det är väl det man får om man skalar bort både de teoretiskt-politiska och de romantiskt-politiska inslagen, och helt enkelt gör en dyster skildring av framtiden utan att försöka göra någon samhällsanalys, eller ens försöka skissera någon orsakskedja eller "förklaring" till den framtid som visas upp. Kvar att behandla blir människorna - eller Människan - och hur de/Hon förhåller sig till sakernas tillstånd. Genom att göra dessa avsevärt värre än fallet är idag, kan mycket ställas på sin spets inte minst om människornas moral och humanitetens (humanismens?) bristningspunkter. Det är här vi hittar en film som "Vägen", och det är den främsta anledningen till att jag ändå verkligen gillar den.


I "Vägen" råder en sorts atomvinter i hela världen, men orsaken till denna är uppenbarligen inte viktig. Förmodligen ett atomkrig, men kanske någon klimatkatastrof..? Mulet och regnigt är det konstant i alla fall, och knappt några djur eller växter finns kvar tio-tolv år efter katastrofen. Den far som rör sig söderut med sin son (för att undkomma nästa vinter) har fullt sjå med att hålla sig och sonen levande; svälten är konstant, och kannibalistiska banditgäng utgör ett konkret och ständigt hot på vägen. Själva talar de om att de inte själva vill bli "the bad guys" och att de måste hålla "elden" brinnande inombords. Denna "eld" är den rest av mänsklighet och värdighet de vill behålla trots omständigheterna, och som skulle tillintetgöras om de själva hemföll till kannibalism, vilket de heller inte gör. Att fadern, till sonens förtvivlan, ser sig tvungen att låta ändamålen helga medlen på andra sätt blir dock en delikat moralisk balansgång, och denna grundkonflikt i berättelsen utgör också det främsta spänningsmomentet i filmen - detta är som sagt en existentiell dystopi.


För att vara en amerikansk film finns här befriande lite hjältemod av det heroiskt-romantiska slaget. Allt som görs, görs av nödtvång på ett eller annat sätt. Konsekvensen är också imponerande, och räcker faktiskt nääästan hela vägen - endast i de korta tillbakablickarna på livet före katastrofen finns någon färg eller ljus alls, och man känner verkligen in på skinnet hur smutsigt, kallt, blött och skitigt allting är efter flera år i samma kläder och utan tak över huvudet. Till slut händer också det som utgör det största hotet mot den eld som trots allt fortfarande brinner: fadern dör och lämnar sonen ensam i denna skoningslösa värld.


Men då orkar man inte längre som filmmakare, då känner man att "Näe, någon jävla familjelycka måste vi väl ändå bjuda på innan ridån går ner!". Typ så måste snacket ha gått i produktionsledningen, eller har månne någon testpublik tillåtits kladda ner i manuset..? För visst dyker det upp en liten kärnfamilj som den övergivne pojken genast bjuds in till, och plötsligt är dystopin inte lika dystopisk längre. Trots att man helst hade sluppit, tvingas man nu med andra ord att tänka denna tanke: skulle "Vägen" verkligen ha kunnat sluta på det viset om inte filmskrället gjorts just i USA..?


Synd på en annars mycket konsekvent och välgjord existentiell dystopi, alltså. (Och för den som vill ta del av överkursen på området, finns såklart Tarkovskijs "Stalker" att få tag på på DVD, liksom också den mycket originella franska "Ascension".)

2 kommentarer:

  1. Inte förrän nu uppmärksammar jag att filmen baseras på en prisvinnande bok (som jag alltså inte läst). Kanske har man följt boken vad gäller slutscenen också, men det är ingen ursäkt. Berättelsen vinner inte på det, man borde ha lämnat slutet ännu mer öppet tycker jag.

    SvaraRadera
  2. Men vad skulle filmen annars handla om - om inte slutet tillförde ett visst litet hopp? En ren beskrivning av att människan blott och endast är en apa bland andra (vilket jag redan utgått från sen länge)?

    Alltså; jag ser filmen som en film som handlar om en förälders skyddande - till varje pris - av sin avkomma; att inte ge upp - att ha "elden" - hoppet på något bättre levande. Frugan väljer ju att gå under - orkar inte fajtas vidare då allt rasat.

    Alltså en väldigt basal och enkel historia om just hur vi som människor - en art bland andra - just lever för att skydda vår avkomma; detta är den enda "meningen" med individens tillvaro; just i detta blir vi någonting mer än en skränande rovdjursflock som äter sina artfränder; i skyddandet av vår avkomma blir vi något större (moraliskt); ur detta kan vår så kallade "mänsklighet" sen byggas. Ur grundbiologi bygges civilisationen. Hoppet är människans omvårdnad av sina barn (liksom hos andra djurarter), en biologisk grundval för vår fortlevnad; grundvalen för vår moral och - i förlängningen - vår civilisation.

    SvaraRadera