
Detta andra inlägg om science fiction-klassikern Alien från 1979, fokuserar på ljudspåret i filmen, framför allt de stilbildande atmosfärljuden som är så viktiga för filmens karaktär. Det första inlägget koncentrerade sig på den banbrytande scenografin, och de två kommande behandlar filmen som helhet respektive det som utgör den största behållningen av den för min egen del. Här följer alltså några reflektioner kring den makalösa integrationen mellan musik och ljudläggning.
En omgivning som lever, andas och dödar.
Det är svårt att undgå känslan av att själva rymdskeppet är en levande organism i sig. Jag tror det främst beror på en konsekvent använd egenskap hos filmens ljudspår. När skeppsdatorn - Mother - har väckt besättningen ur dess hypersömn i filmens inledning, så blandas redan de allra första mänskliga andetagen med det mörka pulserande blåsljud som kommer tillbaka med sin dova rytm filmen igenom och förefaller tillhöra rymdskeppets konstitution. Det här ljudet etableras på allvar några minuter in i filmen, när kaptenen tar sig in i skeppets innersta "hjärta" för att ta emot informationen om varför Mother har avbrutit resan långt innan de kommit tillbaka till Jorden: besättningen ska undersöka en signal med okänt ursprung. Ljudet återkommer sedan som spänningshöjare flera gånger, men även som bakgrundsrytm i olika tempon, tonhöjd och tydlighet. På slutet, när Ripley som siste överlevande förbereder "livbåten" för hemfärd, stegras det också hastigt när filmens avgörande konfrontation närmar sig...
Jag kan sätta en rejäl slant på att detta dova blåsljud, som låter som en blandning mellan fläktljud och andning, tillhör ett av de mest "lånade" enskilda bakgrundsljuden i science fiction-historien sedan dess - ja inte bara science fiction förresten - som ett effektivt sätt att skapa en hotfull stämning, dock sällan så effektivt och konsekvent utnyttjat som här.
Nästan lika kopierat är ett annat ljud, som används mer som signatur för det skrämmande och ödsliga utanför rymdskeppet. Det låter mindre "personligt" om man kan säga så, mer som en störande oroande ton i den kosmiska bakgrundsstrålningen. Det är detta dovt skorrande ljud jag hör i huvudet varje gång jag läser eller tänker på filmens oöverträffade tag line: In space no one can hear you scream...
För att illustrera ljuden (svårt!) har jag hittat ett youtube-klipp med en trailer, där båda ljuden finns, om än i väldigt korta snuttar. Båda ligger alldeles i slutet, det första (blåsljudet) kommer cirka 1.35 in i filmen (precis innan "handen" kommer ut), och det andra kommer vid 1.43. Flera av de övriga pulserande ljud som hörs i filmen finns också med i detta klipp. Lyssna...
Andra rytmiska ljud är också frekvent återkommande i bakgrunden filmen igenom, ofta mer typiskt maskinella som hos fläktar, turbiner etc, men också genom andning och inte minst också i musiken, där återkommande eko-effekter har en liknande effekt på stämningsläget. Flera gånger går filmmusiken sömlöst över i och blandas med olika atmosfärljud, så att åtminstone jag ibland har svårt att avgöra vad som är vad. Återigen är öppningsscenen ett bra exempel. Några av de ekande ljuden som hörs alldeles i början (under den suggestiva åkningen över "ägget i rymden" medan ordet "Alien" långsamt bildas) låter mer som ljudeffekter än musik, och övergången till skeppsinteriörerna är ljud- och stämningsmässigt suveränt integrerad.
Och för den som undrar över mer klassiska hjärtslagsliknande ljud kan jag säga att de visst förekommer också, men sparsamt och endast i ett par scener där livsfaran är uppenbar.
Kedjor och vattendropp - en patenterad kombination
Jag ska också nämna ett exempel på hur scenografi (som jag skriver mer om i Arvet efter Alien (1). Rymden som arbetsplats.) samspelar med ljudläggning, dessutom på ett sätt som skamlöst lånats inte minst av otaliga skräckfilmer sedan dess. Om någon ur Alien-gänget tänkt på att registrera patentet "hängande kedjor som slår i varandra i kombination med droppande vatten i ekande inomhusmiljö", hade vederbörande kunnat dra sig tillbaka, rik som ett troll. För just det har man ju sett huuuur många gånger som helst sedan 1979, och jag har hört fler än jag sucka i biomörkret att "det där har de ju snott från Alien, rakt av alltså!".
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar