Lite som på morfars tid

Som medlem i Filmstadens vänner, genom stiftelsen Filmstadens kultur på gamla Filmstaden i Råsunda, blir man bland annat inbjuden till så kallade Vänner-visningar. I familjär anda ser man en film tillsammans, gärna ur svensk filmhistoria. Min första vänner-visning skedde ikväll, och filmen var Fröken Chic från 1959 i regi av Hasse Ekman.

Före filmen visade en av medlemmarna, Peter Olofsson, foton och illustrationer från senare hälften av 50-talet, då han jobbade där som kontorsbud och hantlangare på filminspelningarna som utgick från Filmstaden Råsunda. Det blev en uppvisning i nostalgi och filmhistoria med lokalfärg, precis som sig bör på en dylik tillställning. Personligt och charmigt, med andra ord precis som den följande filmen.

Jag hade inga större förhoppningar på själva filmupplevelsen, utan den kulturhistoriska inramningen skulle jag väl aldrig ha sett den. Men det fanns också en speciell anledning till att jag ville se en svensk film från 1959 på bio, nämligen arvet från min morfar. Det var ju han som inspirerade mig till regelbundet biogående när mitt filmintresse vaknade i tolvårsåldern. Själv gick han på bio varje vecka på måndag, från 15 års ålder till sin död. Därför är det lite pikant att vännervisningen var just på en måndag. I gästboken skrev jag också efter filmen: "Så det var så här morfar Runes biokvällar tedde sig", ungefär.

Fröken Chic är filmad i färg, i ett format som angavs som Agascope, vilket motsvarar det mer kända Cinemascope - ganska bred bild med andra ord, och på TV skärs en duktig del av bilden bort. Det är en komedi med regissören själv i en huvudroll och Sickan Karlsson i den andra. I biroller ser vi bland andra Sif Ruud, Meg Westergren, Sigge Fürst, Sune Mangs och - min favorit här - Stig Järrel. Samtidigt med Fröken Chic fanns i biotablån Ingmar Bergmans Ansiktet, De levande och de döda, samt Hasse Ekmans tidigare film Jazzgossen som haft premiär något halvår tidigare.

Det blir lite komiska poänger, några sång- och dansnummer av Sickan (inte sjunger hon väl något vidare?) och en hel del repliker som jag hoppas bara yttrades framför filmkameror. Eller vad sägs om "Nej men snälla söta lilla fröken!" eller "Om han öppnar munnen en gång till, så får han med mig att göra!", med flera... Överspel och inte så imponerande, med andra ord, och sällan roligt. Ett skratt kräver nämligen ett visst mått av överraskning, och förutsägbarheten i detta manus är tämligen monumental, inte minst inom ramen för varje enskild scen och dialog.

Hasse Ekman är ju Hasse Ekman, och visst har han sina goda stunder med viss tajming och några skickligt droppade repliker. Och att Sickan blev en publikfavorit är lätt att förstå efter att ha sett denna film (den första jag sett från början till slut med henne, tror jag faktiskt). Hon har en sorts naturlig framtoning som gör att man kan förlåta henne de taffliga sångnumren, och hennes öppna vänliga uppsyn gjorde säkert att månge kände att man skulle vilja vara hennes vän. Det vore kul att se henne i en film där hon får ett vettigt manus att jobba med - tips, någon? Annars får jag väl botanisera lite i Filmdatabasen.se och leta upp några vassare Ekman- och Sickan-prestationer - där finns ju en del att hämta.

Jag kan dock nämna att i en annan av Filmstadens kulturs återkommande evenemang - Bioklubben i Bergmans anda - valde Nils Petter Sundgren i somras att visa Bergmans "Gycklarnas afton", där Ekman spelar en synnerligen obehaglig libertin, vilket tydligen var ett tydligt avsteg från de roller som publiken vant sig vid att se honom i. Men även detta måste jag läsa på lite om, känner jag. En inspirerande kväll på Filmstaden Råsunda, med andra ord.