Jag ser inte alls mycket asiatisk film, även om några av mina starkaste filmminnen är signerade Kurosawa (originellt, eller hur). Det ska till något speciellt för att jag ska välja en kinesisk eller japansk film framför någon annan, en rekommendation eller kanske en positiv recension. (Hong-Kong-action lämnar mig för övrigt iskall.) Genom den bioklubb jag är medlem i via jobbet hamnade jag emellertid på den japanska Avsked (Departures) för en tid sedan. Nyligen fick jag också via Lovefilm den kinesiska Stilla liv.
Något jag förknippar med asiatisk film är att den låter saker och ting få ta sin tid. Äter man så äter man, dricker man te så dricker man te. Man pratar inte nödvändigtvis samtidigt för att stressa handlingen vidare medan man ändå "inte gör något speciellt", d.v.s. äter eller dricker te. I en japansk film är tedrickandet ofta något som är värt att skildra, gärna i tystnad en god stund innan det kanske kommer någon kort replik eller två.
Denna långsamhet inbillar jag mig motsvarar beteenden i den asiatiska kulturen, något som jag instinktivt uppskattar och på något sätt känner mig förtrogen med. Ofta upplever jag därför denna långsamhet som ett positivt inslag i dessa filmer. Samtidigt upplever man ofta den kulturella avgrund som skiljer oss från asiaterna - filmernas underförstådda bakgrund (deras förståelsehorisont om man så vill) visar med all önskvärd tydlighet att man egentligen inte fattar ett skvatt av vad dessa filmer förmodligen säger till en inhemsk åskådare.
I dessa filmer, som man helt enkelt inte begriper, blir samma långsamhet istället en obeskrivlig plåga för den västerländska åskådaren - den förmedlar inte längre en känsla av meningsfullt uppgående i stunden utan snarare en av att ingenting händer - eller ännu värre att det som händer inte är avsett att begripas av någon som dig.
Stilla liv är alltså exempel på en långsamhet som får det att krypa i skinnet på mig, medan Avsked firar triumfer med sina många uppvisningar av hur man förbereder ett lik för den sista vilan - motsvarigheten till den traditionella te-ceremonin. Till och med under eftertexterna bara MÅSTE man se färdigt på ännu ett exempel på det hantverk som huvudpersonerna ägnar sig åt med en - just det - rent asiatisk noggrannhet.
Ett tillägg angående detta att förstå eller inte förstå asiatiska filmer som västerlänning.
SvaraRaderaBerättarstrukturer är sig i stort sett lika oavsett var på jordklotet berättelsen vuxit fram. Folksagor från Sibirien har ungefär samma upplägg som fantasyromaner från Storbritannien - det mänskliga sättet att berätta - och uppskatta berättelser - verkar tämligen universellt.
När man "inte begriper" en asiatisk film, så tror jag alltså inte på att asiater "funkar annorlunda", utan att dessa filmer tar fasta på de innehållselement som är så pass kulturspecifika att vi inte kan avkoda handlingen på rätt sätt. Nyanser undgår oss, dubbeltydigheter framgår inte, symbolhandlingar förefaller konkreta, översättningen blir trubbig.
En god vän, som såvitt jag kan bedöma är ganska väl insatt i den japanska manga- och anime-kulturen, upplyste mig om en egenskap i det japanska språket, som också försvårar vår förståelse av vissa betydelsebärande nyanser i japansk film.
SvaraRaderaDet gäller de suffix som japaner har i sina tilltalsord. "Sensei" och "San" är väl kanske de mest kända för oss som endast sporadiskt utsätts för japanskspråkiga filmer. Om jag exempelvis tilltalar en person som heter Daniel med "Daniel-san" har jag därmed också betygat honom min respekt och erkänt honom som en auktoritet; "Daniel-sensei" skulle istället ange att jag ser honom som en läromästare och förebild (om jag minns rätt...).
Nu förstår jag att det finns en mängd sådana suffix, som fogas till tilltalsorden för att ange en relation mellan den talande och den tilltalade/omtalade. Ett mycket effektivt sätt att berätta saker som t.ex. är relevanta för innebörden i en scen, men som är mycket svåröversatt och därmed ofta undgår en västerländsk tittare.
På Lovefilm.se (där jag är prenumerant på DVD-film) kan man skicka in recensioner som medlem. I en sådan, angående filmen Avsked, hade någon skrivit att han skulle ha uppskattat den bättre om den haft en mer "västerländsk dramaturgi".
SvaraRaderaSjälv kände jag att Avsked hade en mycket traditionell berättarstruktur, där de ingående manuselementen kan jämföras med mängder av Hollywood-filmer. Som jag sagt tidigare i detta inlägg är det väl snarare en viss långsamhet och vissa innehållselement som gör den specifikt "japansk", ingenting annat.
Som jag ser Avsked så handlar den om en sorts vuxenblivande för huvudkaraktären, ett mycket vanligt tema i hela världen. Sedan han genomgått en serie utmaningar i relationerna till andra (hustrun, den frånvarande fadern, mentorn/chefen, barndomsvännen...) kommer han i filmens slut ut som en vuxen man: med insikt om sig själv, vad han vill i livet, ett avklarnat förhållande till fadern, med ett stärkt äktenskap, med mera...
Lägger man till flera ur filmens persongalleri (kollegan, badhusföreståndarinnan och hennes stamgäst, de vanvördiga lik-hämtarna i slutet...) ser man tydligt hur precis alla biroller i filmen bara har en enda uppgift: att belysa och kontrastera huvudkaraktärens personlighet och utveckling. Som i vilken västerländsk film som helst, med andra ord - hur man berättar en historia är sig som sakt ganska likt över hela världen, och har alltid varit det.
För att göra bara en jämförelse med en annan film med ungefär samma grundtema, nämner jag "Days of Thunder" med Tom Cruise och Gene Hackman, där den äldre Hackman i filmen har samma mentor-roll som den äldre chefen i Avsked har till huvudpersonen.
Jovisst, det var ju Robert Duvall, inte Gene Hackman, som var Tom Cruises mentor i Days of thunder - sorry...
SvaraRaderaFör att se Hackman i en mentor-roll av lite annorlunda karaktär, kan man dock återvända till exempelvis Enemy of the State, där Hackman blir den som på ett hårdfört sätt öppnar ögonen på en vilsen Will Smith och hjälper honom över tröskeln till en mindre naiv syn på sig själv och samhället.
För att nämna ytterligare några rullar med tydliga mentors-figurer i bärande roller: Karate Kid, Peaceful Warrior, Revolver (faktiskt klurigare och subtilare mentorskap än i alla de andra tillsammans, se den!), Finding Forrester, Star Wars (ep IV), Good Will Hunting... Som sagt, mentorn är en mycket vanlig karaktärstyp, och temat "ung mans snåriga väg till självkännedom och mandom" ett av de mest uttjatade/använda av alla. Ska jag nämna typexemplens typexempel på detta tema - med en oerhört tydlig och effektiv story, dock med mentorsfunktionen lite otydligt fördelad på flera av bi-karaktärerna - så måste det ju bli Top Gun, såklart.