A Royal Affair (2012)

Säsongens sista träff med bioklubben på jobbet blev alltså en kunglig tillställning på Filmstaden Råsunda. Den handlar om en dramatisk parentes i dansk historia som under några år gjorde Danmark till ett föregångsland i upplysningens Europa. Samma period är också ämnet för P O Enqvists prisbelönta bok Livläkarens besök (1999), som jag av en slump inhandlat på ett antikvariat för några veckor sedan. Därför passade jag på att läsa den dagarna innan vi skulle se filmen, vilket färgat detta inlägg en hel del.

För lite mer utförliga noteringar kring romanen, läs mina anteckningar på litteraturbloggen rix-litt.blogspot.com (nystartad minsann!).

Historisk iscensättning utan storebrorskomplex
När jag tänker tillbaka på filmen såhär några dagar efteråt, känns den alldeles naturlig och inte direkt storslagen. Det gillar jag. Det är annars vanligt när historiska dramer spelas in i mindre länder, att man försöker få dramat att bli större och mer "episkt" än man har budget till. Då ekar det gärna tomt. Men det misstaget gör man inte här, allt känns istället rimligt och realistiskt, både på det personliga och politiska planet.

Att iscensätta ett historiskt skeende innebär att arbeta inom vissa givna ramar, nämligen de faktiska historiska händelserna sådana de finns dokumenterade. Utmaningen består främst i att på ett trovärdigt sätt ge liv och gestalt åt de personer, relationer och diskussioner som finns dolda bakom den skrivna historien. Vem sa vad till vem, hur vanns en argumentation mellan vissa personer, vilka osynliga allianser formades i korridorerna inför vissa avgörande möten. Här måste antaganden göras om de medverkandes personligheter, begåvningar, styrkor och svagheter och inbördes sociala relationer.

Boken och filmen kompletterar varandra väl
P O Enqvist uppehåller sig mycket kring hur dramats framåtrörelse påverkas av de historiska aktörernas psykologiska profiler, inte minst deras förhållande till sexualiteten, vetenskapen, kyrkan och tidens moraluppfattning - samt de framväxande upplysningsidéerna. Filmen blundar såklart inte för detta, men kan med nödvändighet inte skildra personernas inre liv lika inlevelsefullt som boken. Men jag upplever inte detta som en brist. Livläkarens besök är nämligen ganska torrt redovisande och saklig i sin litterära stil, och A Royal Affair bidrar med precis det jag saknade under läsningen, nämligen lite kött och blod, doft och färg.

I filmen får man också en mer balanserad bild av kung Christian VII, även om man kan sakna Enqvists inkännande analys av den nedbrytande uppfostran som kungen fått under den pennalistiske greve Reventlow som i filmen bara skymtar förbi i några korta scener. Denna brutala och kärlekslösa uppväxt tjänar i romanen nämligen som en psykosocial förklaring till en stor del av Christians oförmåga att senare i livet göra bruk av sina sinnen. Här framstår han snarare som svårt traumatiserad än som sinnessjuk, med skräck som ständig följeslagare och med verklighetsflykt i tanken som ren försvarsmekanism. I filmen blir han helt enkelt lite svagsint utan att någon bakgrund gives.

Å andra sidan tycker jag filmen ger en mer rimlig bild av hur kungen faktiskt uppförde sig, hur han lät, såg ut och förde sig. I romanen låter det som om många situationer borde bli rent löjeväckande och absurda som följd av hans agerande, medan samma situationer i filmen gör det trovärdigt att dessa episoder trots allt kunnat passera utan större uppståndelse än det faktiskt blev. Sedan är det ju en annan sak att hela historien blir ytterligare ett bevis på hur idiotisk tanken är att makt och befogenheter ska vara ärftliga överhuvud taget. Så har jag kommit ut som republikan också, men det står jag för.

Till sist...

Caroline Mathilde

...kan jag rekommendera både läsning av Livläkarens besök och ett biobesök för att se A Royal Affair - varför inte i en kombination enligt mitt eget lyckade exempel? Framför allt överträffade filmen mina förväntningar, vilket inte är att räkna med efter att precis ha läst en bok om samma skeende (och det tvistas ju fortfarande om huruvida filmen är baserad på Enqvists roman eller inte).

En detalj jag tänkte på under filmen var också hur väl aktörerna var sminkade. Flera gånger kändes det verkligen som om man såg de personer som förekommer på alla porträttmålningar från 1700-talet, precis sådär lagom pudrade och röda om kinderna - tydligt men inte för mycket. Mycket bra. Jag hittar inget sådant foto att lägga in här, men njut av den danska prinsessan på porträttmålningen istället.