Stalker kan dyrkas med många nycklar

Så var det dags för en filmklubbskväll på Råsunda igen, som vanligt i regi av Stiftelsen Filmstadens kultur. Lena Endre var inbjuden att välja film och hade utsett Andrej Tarkovskijs Stalker från 1979. En kultklassiker av det tyngre slaget som med sin längd, sitt långsamma tempo, sin kompromisslösa estetik och tunga ämnesval får sägas utgöra en utmaning för de flesta åskådare. Ett perfekt filmklubbsval! Själv blev jag överlycklig eftersom Stalker varit en av mina absoluta favoritfilmer sedan tonåren.

Eller film och film förresten. Tarkovskijs filmer är mer att betrakta som konstverk tycker jag, en sorts upplevelser som svårligen kan jämställas med upplevelsen av att "se en film" i största allmänhet. Lena Endre var själv inne på det i sin korta introduktion av filmen. Hon jämförde nämligen den "kulturchock" hon fått av Stalker med dels en musik- och dels en konstupplevelse. Och vi var alla rörande överens om att detta är en kvalitet som endast få filmskapare besitter, att upprepade gånger lyckas förmedla sådana upplevelser till så många människor.

Just detta var en av sakerna jag kände mig tvungen att fråga Endre om, eftersom hon själv har arbetat med en av dessa filmare, Ingmar Bergman. Vad består denna kvalitet i? En omöjlig fråga som hon säkert fått många gånger tidigare. Svaret blev ungefär att det krävs en kombination av flera saker för att på detta sätt "komma under skinnet" på åskådarna: en stark vision om vad man vill berätta eller förmedla; ett ansenligt hantverkskunnande avseende tekniska och berättartekniska faktorer; samt en förmåga att omge sig med rätt folk i den kreativa processen. Ungefär.

Jag ville själv lägga till här att dessa upphovsmän förstår att använda sig av gemensamma mänskliga arketyper (teman, symboler), inte minst i bildspråket, för att komma åt de nedärvda gemensamma reaktioner som vi inte kan värja oss mot när de väl aktiverats. Tarkovskijs återkommande användning av elementen är ett exempel. Tydliga och ibland spektakulära kombinationer av eld, vatten och vind förekommer i praktiskt taget alla hans filmer, jag tror allra tydligast i Spegeln.

Jag menar alltså att vissa berättargrepp, rätt använda i en given kulturell kontext, aktiverar dom "arketypiska triggerpunkter" som får oss att förnimma något som är så mycket större än oss själva, men samtidigt är en del av oss själva och därför så underligt bekant. Det leder till en känsla av igenkännande och hemhörighet, men samtidigt av melankoli och skrämmande storslagenhet. Det är en upplevelse av ett "större jag" som jag tror är nära besläktad med den religiösa erfarenheten. För oss vetenskapskramande intellektuella agnostiker får alltså konsten ersätta religionen som förmedlare av andliga upplevelser - kan det vara så? Jag tror åtminstone att jag är något intressant på spåren här...

I sammanhanget nämnde jag att filmens höjdpunkt för min del är scenen där Författaren har varit lite för snabb upp ur den skrämmande tunnel i Zonen som går under det otrevliga namnet "Köttkvarnen". Han hamnar i en sal där mängder av mjuka sandkullar täcker golvet, en avgrundsdjup brunn öppnar sig och en fågel dyker upp - försvinner i tomma intet - och sedan dyker upp igen för att landa. Stalkern ropar förfärat efter Författaren, kastar en mutter som studsar i slow motion på en av kullarna. Zonen reagerar,  allt blir vitt för en kort sekund, och Författaren ligger plötsligt utslagen på golvet.

De få sekunder när detta minidrama i dramat utspelar sig - till synes en bagatell i en lång film - är varje gång en sån där upplevelse som är svår att klä i ord. Håren reser sig, jag håller andan och får för ett ögonblick en glimt av verkligheten där bakom verkligheten. Jag blev därför lite glad när jag förstod att både Lena E och arrangören Miranda fick liknande förnimmelser av exakt samma ställe i filmen. Man är inte helt ensam...

Nya dyrkar från öst

Tack vare några i publiken som stammade från olika öststater, blev jag ikväll också varse hur Stalker kan läsas som kommentar till vissa förhållanden som rådde under Sovjet-eran i östblocket. Det har uppenbarligen funnits riktiga "förbjudna zoner" där det inte alltid var så tydligt vad som motiverade avspärrningen - kemiska föroreningar, mystiska meteoritnedslag, att isolera befolkningsdelar från varandra..? Den klaustrofobiska känslan i filmen och förbuden mot vissa tankemönster fick dessa personer att göra politiska associationer, vilket var en nyhet för mig som alltid tänkt på Tarkovskij enbart som mystiker och inte som politisk kommentator.

I Stalker är det förvisso tydligt att specifika religiösa idéer inte nämns vid namn, det som diskuteras är mer allmänt olika förhållningssätt till livets och människans mening, eventuella godhet, och så vidare. Detta kan ju ha sin grund i att regissören inte ville stöta sig med det ateistiska Sovjet, även om jag inte kan se hur filmen skulle ha vunnit på det. Dessutom görs minst två direkta referenser till ett kristet bildspråk: dels när Författaren sätter på sig en törnekrona när dom närmar sig det innersta Rummet; och dels när stalkerns dotter plötsligt befinner sig i en lång kameraåkning med närbild på hennes ansikte och huvud.

Hon har en guldfärgad sjal runt huvudet, vilket påminner starkt om den gloria som ofta målades runt den heliga jungfruns huvud på de ikonmålningar som vi vet att Tarkovskij var så begeistrad i - allra tydligast i Den Yttersta Domen men även i hans sista film Offret. Men även i Stalker hittar vi några ikonmålningar, bland annat i den långa åkningen över ett vattentäckt (fabriks?)golv där en mängd av "mänskliga rester" ligger kvar i Zonen och eroderar bort.

Mera Tarkovskij...

...kommer det garanterat bli här på rix-KINO i framtiden. Jag har länge haft en serie inlägg om Tarkovskij i tankarna (jfr serien om Arvet efter Alien från 2011 här på bloggen), och nu fick jag lite blodad tand. Men jag kunde inte hålla mig utan ville skriva av mig de nya tankarna från kvällens visning. Hoppas det inte blev för ostrukturerat. God natt.