Cloverfield och Apollo 18 - exempel på ny genre i realityseriernas kölvatten?

Den pågående och utbredda trenden att skapa dramer av verkligheten är bland det jobbigaste och mest förljugna jag upplevt som mångårig, numera medelålders TV-konsument. Det slår till och med reklamen, som åtminstone är ärlig i sin avsikt att manipulera oss. Förljugenheten ligger inte så mycket i innehållet som i presentationen. Med klipp, musik, effekter och voice-over gör man allt för att dramatisera, sentimentalisera och krydda "verkligheten" så att vi ska bli åtminstone lite uppjagade/bekymrade/tårögda i TV-soffan när något barn föds, någon smiter från polisen, någon inte uppskattar sin mors omsorger, någon hämtas med ambulanshelikopter, och så vidare, och så vidare i all oändlighet.

Jag har länge känt att välskriven fiktion är mycket mer realistisk än dessa "verklighetsskildringar", vilket kan tyckas paradoxalt. En sekvens ur ett P1 Sommar från i år (kanske David Hellenius?) stärkte mig i den övertygelsen. Sommarprataren återgav nämligen en episod från en filminspelning på en brygga, där inspelningen av en dokusåpa också pågick alldeles i närheten. Och medan scenen i spelfilmen klarades av i en tagning, fick deltagaren i dokusåpan köra om sin "spontana" replik ett antal gånger för att regissören ville få det att låta så naturligt som möjligt. Obetalbart.

Dokusåpan och reality-serien som koncept har många år på nacken nu, så egentligen är det väl ingen idé att uppröras. Gilla läget och byt kanal, liksom. Dessutom finns det en positiv sida av den här trenden också, nämligen det jag för mig själv börjat kalla för "dokumentär spelfilm". Det är det jag egentligen vill skriva om här, nu när jag gnällt färdigt.

Precis som det låter så är dokumentär spelfilm egentligen ren fiktion, alltså skriven dramatik, men filmad så att det vi ser skulle kunna vara dokumentärt material - eller åtminstone skickligt uppblandat med sådant för att upplevas som dokumentärt material. Alltså lite grann som reality-TV, fast tvärtom. Jag sitter just nu och tänker på två riktigt bra filmer som använder denna stilistik och som jag gärna vill puffa lite extra för: Cloverfield (2008) och Apollo 18 (2011). Det är väl på sin plats att nämna en pionjärfilm som The Blair Witch Project (1999) här också, även om jag inte skriver om den här på grund av att den redan är så känd i vida kretsar. Jag varnar också för spoilers i fortsättningen.

Två guldkorn med trista föregångare

Cloverfield är en amerikansk lågbudgetfilm som man inte kan tala om utan att nämna den väsentligt dyrare storproduktionen Godzilla som kom några år tidigare. Handlingen i båda filmerna utgår nämligen från ett enormt amfibie- eller ödleliknande monster som går bärsärk på Manhattan och jagas av den amerikanska militärens alla grenar. Jag minns ett recensionscitat i stil med "Cloverfield är allt det som Godzilla borde ha varit" - och det är precis så jag känner det. Den är så oerhört mycket smartare och effektivare gjord, till stor del just tack vare stilen den är filmad i.

Apollo 18 hade helt undgått mig, jag kände inte till den alls förrän den dök upp som streaming-bonus på lovefilm.se. Det blev en glad överraskning, inte minst vid den naturliga jämförelsen med storfilmen Apollo 13 (1995) som ju var snygg, realistisk, verklighetstrogen och - ganska tråkig. Apollo 18 är istället raspig, realistisk, ändå helt otrolig och - fantastisk.

I Cloverfield består den film vi ser helt och hållet av innehållet på ett DV-band från en privatpersons digitala videokamera, i filmen angivet som ett hemligstämplat dokument från det skeende som filmen gestaltar. Det skulle lätt kunna bli krystat med ett sådant upplägg, men det hanteras skickligt. Det är huvudpersonens vän som filmar, till en början för att dokumentera dennes avskedsfest innan han lämnar landet för ett nytt jobb i Japan (en blinkning till Godzilla-karaktärens ursprungsland såklart). När konstiga saker börjar hända fortsätter han filmandet, vilket skulle kunna bli ganska genomskinligt. Men som sagt, det är bra gjort, det funkar. Återkommer till det längre ner.

I Apollo 18 utgörs filmen vi ser av påstått ihopklippt material från de kameror som följde med på den (hittills) okända månlandningen som gjordes efter det att USA officiellt ställt in alla bemannade rymdfärder. Dokumentationen har då ingått som en naturlig del av rymdexpeditionen, måhända med lite fler kameror än vanligt. Astronauterna inser långt senare just varför alla dessa kameror behövs, men publiken köper den officiella förklaringen eftersom astronauterna också gör det till en början - kontraktet med tittarna upprättas därmed utan problem.

Risker och fördelar med stilen
Fördelarna med att göra dokumentär spelfilm är kanske mer uppenbara än riskerna. Det första jag själv tänker på är att det nog är lättare att få till en "naturlighet" i filmen med den här stilen. Men då måste man först få publiken att acceptera anledningen till att hela filmen "blir filmad" så att säga - och göra det trovärdigt filmen igenom. Jag har sett några exempel där en förment "privatfilmad" film (eller episod i en film) i vissa sekvenser helt klart är artificiellt filmade och klippta. Som om publiken skulle glömma denna grundpremiss efter en stund och plötsligt gå på vad som helst. Svagt. (Kommer tyvärr inte på något exempel nu.)

Både Cloverfield och Apollo 18 lyckas som sagt väl med denna nyckelingrediens för att få till en bra dokumentär spelfilm. Själva genomförandet är inte sämre heller. I Apollo 18 är kamerornas ständiga närvaro så naturlig i handlingen att det är först när nyckelscenen närmar sig som de alls kommenteras av karaktärerna. Dels det klassiska "Det här måste dokumenteras", vilket väl är en naturlig sak att säga för någon som nyss träffat på en utomjordisk organism; dels inser de till slut att det är något lurt med Försvarsdepartementets och NASAs ovanligt noggranna dokumentation av just den här månfärden.

I Cloverfield får filmaren i filmen flera gånger kommentarer av typen "Men kan du lägga av filmandet nån gång!". Men kombinationen av (återigen) "Detta måste dokumenteras" och filmarens behov av att genom kameran distansera sig från den skrämmande omgivningen, gör att det fungerar hur bra som helst. Jag är mycket imponerad av hur Cloverfield hanterar denna ingrediens, det gör halva filmen för min del.

Här måste jag också ge en särskild eloge till Cloverfields manusförfattare Drew Goddard för den fullständigt lysande idén att integrera själva videobandet direkt i handlingen. Medan filmen spelas in så spelas nämligen DV-bandets tidigare innehåll över - några sekunder av den gamla inspelningen blir dock kvar på bandet varje gång filmaren i filmen stänger av, spolar, byter batteri. Dessa glimtar utgör de flashbacks vi behöver för att få en emotionell bakgrund till huvudpersonens ovilja att lämna det monsterhärjade Manhattan, vilket alltså ytterligare motiverar filmandets plats i handlingen. Jag tycker det är rent genialiskt.

Less is more
En annan fördel med tekniken är att den verkar hjälpa regissörerna att visa lagom mycket av exempelvis monster och utomjordingar. Man får nästan gå tillbaka till första filmen i Alien-serien för att hitta ett paradexempel på en konventionellt filmad spelfilm som visar just lagom mycket av sitt monster för att bevara maximal skrämseleffekt och osäkerhetskänsla hos sin publik. I båda de här filmerna gör man även detta riktigt bra, med möjligt undantag för några sekunder mot slutet av Cloverfield om jag ska vara petig. De äckliga kryp som dyker upp på månen visas också högst indirekt, i sekundsnabba bilder och i de korta fotoblixtar som lyser upp en annars kolsvart månkrater.

I Apollo 18 är filmen förvisso klippt, men den anges vara ihopklippt av autentiska upptagningar från kamerorna på rymdfärden. Detta möjliggör - paradoxalt nog - en ökad autenticitetskänsla samtidigt som filmen inte behöver dölja att materialet faktiskt är redigerat. Genom att "smutsa ner" vissa sekvenser, det vill säga fejka dålig bildkvalitet med underförstådd hänvisning till gammal videoteknik och atmosfäriska bildstörningar, får man till en hyperrealistisk bildupplevelse; genom att fejka en förstoring och en repetition av några sekunder då en månsten plötsligt rör på sig, så förstärker man genom denna manipulation faktiskt illusionen av dokumentärt material snarare än tvärtom. Också listigt.

Alltså: samtidigt som reality-TV tar något verkligt och behandlar det som spelfilm, tar de dokumentära spelfilmerna något påhittat och behandlar som något verkligt. Ni vet vilken av dessa jag föredrar.