Pina är en enda lång njutning

För någon vecka sedan hade jag ingen aning om vem Pina Bausch var. Däremot visste jag mycket väl vem Wim Wenders var. Sedan jag blev trollbunden av hans Himmel över Berlin för länge sedan har han en speciell plats i mitt filmhjärta, trots att hans filmer därefter inte ingivit samma varma känsla.

Men nu var det dags att bli trollbunden igen. Hans dansfilm om den bortgångne (2009) dansaren och koreografen Pina Bausch seglade upp på biodukarna - och min radar - nyligen, och som tur var hade en god vän och jag redan bestämt att vi skulle på bio denna vecka. Eftersom han är den jag har att tacka för min fascination för modern dans, var filmvalet ganska lätt.

Till min glädje tyckte han också att Pina var riktigt riktigt bra. Bådas vår första reaktion efter filmen var att vi måste se den igen - och det hör ju inte till vanligheterna nu för tiden, luttrad som man är...

En egen konstform

Jag kan inte påstå att jag tar mitt intresse för modern dans på särskilt stort allvar. Jag går sällan på föreställningar och är inte uppsökande i övrigt heller. När något "dyker upp" på TV eller på annat sätt, är jag emellertid alltid ivrig att inte missa tillfället. Det är sällan jag blir besviken.

Varje gång jag ser modern dans som tilltalar mig, fascineras jag just av dansen som uttryckssätt, som egen konstform. Med det menar jag att det finns sådant som kan uttryckas just genom dans och inte på något annat sätt. Det är svårt att förklara det närmare än så, så jag hoppas att det räcker.

Tyvärr är denna unika egenskap hos modern dans som konstform något som har svårt att "gå igenom rutan" som det heter. TV-sända föreställningar - även föreställningar regisserade för TV - tycker jag har svårt att förmedla den där känslan av levande uttrycksfullhet som finns endast i dansen. Det har ofta att göra med produktionen - det är för många klipp, för många närbilder, för mycket "filmarbete" som tar ifrån dansen dess... dans, helt enkelt. Det finns dock undantag, och Wim Wenders Pina är från och med nu det klarast lysande av dem alla. Jag har nog aldrig älskat dans mer än under denna films hela längd. Jag försöker förstå varför.

Film på dansens villkor

Wenders är sparsam med klipp och kamerarörelser - regel nr 1 när man filmar dans. Jag noterade flera gånger vid klippen, hur följsamt redigeringen följde koreografin - aldrig för att höja tempot eller visa något ansiktsuttryck i onödan, utan för att accentuera delar av dansens innehåll och på så sätt bli en naturlig del av koreografin, så att säga. Kamerapositionerna är också mycket noggrant valda för att inte frånta scenrummet eller koreografin något väsentligt i bakgrund, förgrund eller periferi.

Det finns också en återkommande etableringsbild som förstärker intrycket av att se dansen live. Den består av en dansscen filmad från publikplats, beskuren så att de första bänkraderna är synliga längst ner i bildkant. En first person view av scenen, med andra ord. Mycket effektivt.

Även "intervju-tagningarna", där en i taget av dansarna i Pina Bauschs ensemble sitter i närbild, är gjorda på dansens villkor, vill jag påstå. Dansaren i bild talar nämligen inte, man hör bara hans/hennes röst. Egentligen ganska självklart i en dansfilm, det är ju inte med rösten man dansar. Subtilt och genialt.

Äntligen - 3D växer upp!

Att filma Pina i 3D är inget effektsökeri, det är ett konstnärligt val som tillför en ytterligare dimension till upplevelsen av dansen och filmen. I den bästa av världar vore detta en självklarhet, men flera av de senaste årens 3D-upplevelser bevisar tyvärr motsatsen. Action och animationer, gärna blandat gör ju ingen glad särskilt många gånger. Visst är James Camerons Avatar snygg, men vem bryr sig om vad den berättar? Uttrycker den filmen överhuvud taget någonting?

I och med Wenders Pina inser jag för första gången vad 3D faktiskt kan innebära för en filmupplevelse, och jag är glad att jag fick vara med när tekniken lämnade koltåldern.

Lösa associationer

Ett av mina kriterier för en riktigt bra (kultur)upplevelse är att den visar mig något som jag aldrig skulle ha upptäckt den förutan. En ny association, en ny känsla, en ny kombination av idéer... Pina gav mig flera, här är några av dem.

En av dansscenerna, där först en, sedan två och slutligen ett tiotal manliga dansare fingrar, petar, tuggar undersökande på en ensam kvinnlig dansare, fick mig att tänka på en scen ur filmen Svart Venus som jag såg för några veckor sedan. Hottentott-kvinnan, som förevisas i Europa som ett exotiskt exemplar från Afrika, mer eller mindre tvingas blotta sig för ett aristokratiskt festsällskap, som klämmer, petar och tar på henne ända in till genitalierna. Vet inte riktigt hur jag ska förhålla mig till kopplingen, men den finns där...

Den suggestiva koreografin med en kvinnlig dansare som sitter fast i ett bälte med ett långt rep och inte kommer någon vart, innehåller två portaler bakom varandra, med en kvinna som dyker upp i det bortre rummet bärande ett träd på ryggen. För mig var det en bild à la Tarkovskij, och framför allt var det några scener från Stalker som trängde sig på i minnet.

Wim Wenders är långtifrån den första att förlägga koreografi i utomhusmiljöer, urbana och naturliga. Men det här är banne mig första gången jag kan känna att dansen helt naturligt hör hemma där - i gatukorsningen, på spårvagnen, i sandtaget, på fabrikstomten... Har ingen aning om hur han lyckas med det.

Så om du tillhör alla oss som någon gång, någonstans, har känt att dans kan säga dig något - missa för bövelen inte att se denna film på bio!