Mysig måndag med Audrey Hepburn

Dags för en ny träff med Filmklubben i Bergmans visningssal på gamla Filmstaden i Råsunda. Stiftelsen Filmstadens kultur hade denna gång bjudit in filmkommissionären Ingrid Rudefors, som valt att visa Breakfast at Tiffany's från 1961. Baserad på Truman Capotes kortroman med samma namn, med Audrey Hepburn i sin succéroll som Holly Golightly - vacker och kaxig men med en ohälsosam distans till sig själv och sin omgivning.

Vad som slog mig denna gång, tydligare än vid tidigare tillfällen, var hur fantastiskt mysiga dessa filmkvällar är. Upplägget, att någon presenterar en favoritfilm som man sedan ser tillsammans och därefter samtalar kring, är så enkelt och bra att man undrar varför man inte gör det själv hemma på veckobasis. Bemötandet och platsen gör såklart sitt till. Man får ett glas bubbel vid välkomnandet och kan sedan strosa omkring i den vardagsrumsliknande biosalongen - 24 platser och två fåtöljer, lågt i tak och med filmhistoriska attribut här och där - medan man väntar på inledningen. Man småpratar med varandra, hälsar på kvällens värd och kanske bekantar sig med denne, och annars bara småmyser i största allmänhet. Filmgodis plockar man själv ihop i en påse, och förutom bubblet och snacksen finns kaffe och småkakor att hämta före, under och efter filmen för den som vill.

Ingrid Rudefors presenterade filmen (se bild) och sin historia med den, och boken, på ett lärorikt och personligt sätt. Utan alltför många spoilers (jag hade inte sett den tidigare) och med några krokar inför visningen att ta upp efter filmen. Föredömligt. Hon verkade också genuint glad över att få vara där och göra detta med oss i Filmstadens vänner, inte minst på just den här platsen. Se också hennes eget blogginlägg om kvällen här.

Kort sagt, bättre än såhär kan man inte ha det en måndagkväll! Hoppas mina foton kan bidra till känslan jag vill förmedla...

Och filmen då..?

Breakfast at Tiffany's fyllde på ett njutningsfullt sätt flera luckor i min allmänbildning. För det första har jag nog aldrig sett en hel Hepburn-film förut och kan nu sakligt konstatera att hon har filmhistoriens gulligaste mungipor. Och samtidigt som man lätt kan se varför hon blev ett skönhetsideal på 60-talet, måste jag personligen hålla med hennes ex-man i filmen: So skinny...

Kopplingen till Capote var också intressant, och jag tror på allvar att jag kommer att läsa boken, inte minst som den uppenbarligen har ett bättre slut än filmen. Och så är den ju inte så tjock - det gäller att välja korta böcker så man hinner blogga lite också...

Blake Edwards regisserade, också lite kul. Själv har jag mest förknippat honom med Blåst på konfekten som blev en jättehit när jag var tonåring (men som jag själv aldrig gillade). När jag nu tog en snabbtitt på hans filmografi på IMDB kunde jag konstatera att han hunnit med en hel del annat också...

Men jag ska sluta där jag började, med filmens stjärna. Under samtalet efter visningen var det någon som jämförde filmen med Pretty Woman. Och när man tänker efter så är jämförelsen hur relevant som helst, med kopplingen till prostitution/eskorttjänster, mental hemlöshet och landsortstös/storstad inte minst. Ändå hade jag själv inte gjort kopplingen till just den filmen, trots att jag under visningen tänkt på Hepburn som en Julia Roberts-typ av skådespelerska flera gånger.

Ja, den parallellen - inklusive de etiska och filmiska reflektioner det kan leda till - skulle jag gärna fördjupa mig i någon gång på denna plats, men det får vänta. Jag har nämligen en liten bok att läsa...