Remake: True Grit

Här kommer ett första inlägg i vad som kommer bli ett oregelbundet återkommande tema på rix-KINO: remakes. Idén har jag haft länge - att se först originalet och sedan den nya versionen för att jämföra dem - men inte förrän nu kommit till skott. Vi får se hur det går.

Hathaway, Wayne, Darby, Campbell (1969) - Coen, Bridges, Steinfeld, Damon (2010)

Det enda jag visste om originalet innan jag såg den, var att det är en western med John Wayne och att han fick en Oscar för sin roll som Rooster Cogburn. Att den är gjord så sent som 1969 överraskade mig - jag associerar annars John Wayne mest till 50-talet - men även om jag inte lärt mig det via DVD-omslaget, skulle kanske hantverk och skådespeleri ändå ha skvallrat om att det inte var 50-tal längre.

Jag tycker att Wayne & Co klarar sig ganska bra med moderna filmögon sett. Vid 60-talets slut hade väl filmmakarna redan frångått det mesta av det teatrala överspel som karakteriserade agerandet tidigare, till förmån för alltmer realistiska uttryck. Därmed slipper man det som åtminstone jag tycker är det mest irriterande med många äldre filmer.

Detta möjliggjordes väl delvis av den tekniska utvecklingen, som gjorde kameraarbetet mindre tungfotat och ljudupptagningen mer flexibel. Det blev då allt mindre av stå-still-och-prata-scener, och skådespelarna behövde inte överdriva röstvolym och artikulering för att fastna på ljudbandet. Man kan säkert hitta filmexempel där denna utveckling gått ännu längre, men jag har ingen vidare överblick över filmfloran under 50- och 60-talet, så det får jag överlåta åt andra att forska i.

Faktum är, att när jag nu spelar upp vissa scener i minnet efter att ha sett båda filmerna med en natts mellanrum, så känner jag inte av någon större "upplevelseskillnad" i minnet av skådespelarinsatserna. Visst har originalet en viss gapighet och en del kantigheter i agerandet, men de stora skillnaderna lyser som sagt med sin frånvaro.

Förresten, det finns en scen där den gamla skådespelarstilen är i vägen för den komiska effekten och bara verkar överspelad. Det är när Mattie Ross förhandlar med hästhandlaren - de två scenerna är oerhört mycket bättre i Coens version.

Effektivare filmhantverk gör Coens version bättre

Den skillnad som gör störst skillnad är absolut manuset, det vill säga bearbetningen av den roman som filmerna baseras på. När jag såg 69-versionen tyckte jag den var ganska trögstartad, den tog lite väl lång tid på sig att komma igång. En jämförande genomgång av strukturen på filmernas första halva visar tydligt varför man upplever det så.

Historien inleds med att Mattie Ross far åker till stan med sin hantlangare Tom Cheney, som samma kväll skjuter sin arbetsgivare utanför saloonen. Mattie åker till stan för att ta hand om begravningen, dessutom fast besluten att hämnas mördaren. I 1969 års film tar det ganska exakt fem minuter tills Mattie anländer till stan med tåget, medan det i 2010-versionen klaras av på precis halva den tiden. Eftersom en films första minuter är så viktiga för åskådarens ingång och fortsatta förväntningar till filmen, har det större betydelse än man kanske tror att det inte blir för segt i början.

Därefter håller filmerna samma berättartempo under den kommande kvarten eller så innan skillnaden blir ännu större. Under denna del av filmen, den så kallade presentationsfasen, ser den 14-årige men fantastiskt brådmogna Mattie till att övertala Cogburn att ta jobbet; avfärda Texas Rangern LaBoeuf; samt förhandla sig till en häst och pengar från hästhandlaren hennes far gjort affärer med. Efter att oönskad ha hängt på Cogburn och LaBoeuf, som nästlat sig in i avtalet, accepterar de till slut att hon hakar på i mördarjakten.

Det är i senare delen av denna fas som originalet sackar betydligt och man börjar känna men kom iväg nån gång för helsike, eftersom man ändå anat hur just den delen av historien kommer sluta. Det blir alldeles för många, och för långa, samtal med LaBoeuf, Cogburn och andra, helt onödiga för att få med sig publiken på nästa fas i berättelsen. Förmodligen har de motiverats med att man lär känna karaktärerna bra inför fortsättningen - men ack så träligt, en underskattning av publiken.

I rena siffror slutar tidsdifferensen på cirka 15 minuter fram till denna punkt i historien, vilket är en evighet i biomörkret: 36 minuter in i 2010-versionen, hela 51 minuter in i originalet!

Resten av filmen utökas differensen ytterligare. Genom smartare kombinationer av dialoger och yttre händelser och - allra främst - genom mycket effektivare redigering, håller bröderna Coen berättartempot uppe. Det innebär också förhöjd kvalitet i upplevelsen, bäst illustrerad med scenen där Mattie till slut stöter på Cheney med skottlossning med mera som följd. Mycket bättre och rappare klippt i 2010-versionen, seg och snackig i originalet, med meningslösa transportsträckor mitt i det som ska vara ett intensivt skeende.

Slutresultatet blir en remake som är hela 22 minuter kortare än originalet - och man saknar absolut ingenting!

Var det bättre förr?

Med ledning av ovanstående så får väl svaret bli nej, även om övervikten för Coen-brödernas version inte alls är så stor som jag hade väntat mig. Originalet visade sig i och för sig vara gjord senare än jag trodde från början - 1969 är trots allt nästan 70-tal, då filmen ändå övergick till att få den form och professionalitet som den fortfarande har (åtminstone enligt mitt 44-åringsperspektiv - mina söner kanske inte håller med mig...).

Kanske beror den upplevelsen också delvis på att handlingen i filmerna följer varandra oerhört nära. Detta är verkligen en remake snarare än en ny version, om man säger så. Stora delar av handling, bildutsnitt och dialog är i stort sett identiska i första och andra filmen, även det i mycket högre grad än jag hade kunnat ana.

Under skrivandet av denna text har jag ibland haft båda versionerna uppe på skärmen, i varsitt fönster. I flera scener noterade jag då att bröderna Coen kopierat hela scener - klippning, dialog etc - förutom att de spegelvänt bildkompositionerna från originalfilmen. D.v.s. om Mattie står till vänster i bild och pratar med Cogburn 1969, så står hon till höger i bild och pratar med Cogburn år 2010. På bilderna nedan ser ni ett exempel på detta, med 1969 års film överst och remaken underst.

Några bekanta ansikten från senare tider

Två skådespelare som jag uppskattar mycket dyker upp i varsin biroll under Henry Hathaways regi: Robert Duvall som Lucky Ned Pepper och Dennis Hopper som Moon. Duvall kände jag omedelbart igen, däremot fattade jag inte att det var Hopper förrän under eftertexterna. Först med lite pausande kunde jag känna igen ansiktsdragen (se bild nedan). Hade jag varit en Star Trek-fantast (vilket jag absolut inte är) hade jag kanske känt igen även Kim Darby som spelar Mattie Ross - hon var tydligen med i första Star Trek-omgången på 70-talet.