Hungerspelen fegar ur

Jag har inte kunnat hänga med i hypen kring Hungerspelen (2012) riktigt eftersom jag inte läst böckerna och inte heller ansträngt mig för att hänga med i förhandssnacket. Delar av den intensiva diskussionen har emellertid gått in via diverse medier, och jag har förstått att många uppfattar filmen som kontroversiell. Dels för att den till slut blev tillåten från 11 år i Sverige och därmed kan ses även av 7-åringar i vuxens sällskap; dels för att man har gjort en våldsam (vuxen)film av en i och för sig våldsam ungdomsbok; dels för att det är obehagligt med skildringar av barn som dödar andra barn.

På flera håll har tonläget varit så pass uppskruvat att jag väntade mig en film som faktiskt tog ut svängarna lite. Men där fick jag tji. För även om grundstoryn är nog så grym undviker Hungerspelen effektivt det som hade kunnat bli intressant och kontroversiellt på riktigt.

Framtida diktatur inspirerad av antiken, fascismen och Big Brother

En referens som gärna nämns i samband med Hungerspelen är Flugornas herre, William Goldings klassiska roman (och flera gånger filmatiserad) om en grupp strandsatta barn som faller offer för gruppdynamikens och den mänskliga naturens mer otrevliga sidor. Själv har jag svårt att göra den kopplingen. Istället ser jag filmer som Running Man (1987), Death Race (2008) och Gladiator (2000) som mer naturliga referenspunkter. Och faktiskt även en dokusåpa som Big Brother.

Filmen utspelar sig i en framtid där samhället är strikt uppdelat, med en välmående huvudstad som dominerar och exploaterar ett antal fattiga distrikt. Distrikten har en gång gjort ett misslyckat uppror, och sedan dess håller centralmakten minnet av detta levande genom de årliga så kallade hungerspelen. Till dessa spel tvångsrekryterar man en manlig och en kvinnlig spelare i åldern 12-18 år från varje distrikt. Dessa lämnas i ett skogslandskap där det bland annat finns vapen utplacerade, samt oräkneliga kameror som direktsänder allt dygnet runt. Alla är allas fiender, den som överlever vinner.

Associationen till antikens gladiatorspel är den mest uppenbara. Likt gladiatorerna tränas och förbereds deltagarna inför spelen, och visas slutligen upp i hästdragna vagnar som plockats direkt från antikens Colosseum och placerats i en parad som påminner om ett massmöte i någon totalitär stat i Europas mörkaste 1900-tal. Och denna blandning av estetiska element fungerar ganska bra, vilket bidrar till att förloppet som föregår själva spelen nästan är det bästa med filmen. Det var svårt att hitta foton som exemplifierar detta, men bilden nedan ger en antydan liksom även affischen överst på sidan.

Det smartaste med upplägget i Hungerspelen är emellertid mixningen av gladiatortemat med en av det moderna medielandskapets största trender, dokusåpan eller realityserien.

Gladiatorn som dokusåpa-kändis

De nämnda influenserna Running Man och Death Race tangerar stora delar av det som utgör Hungerspelens handling - TV-sänd våldsunderhållning med människor som i påtvingade situationer tvingas mörda för att vinna och överleva. Det som gör Hungerspelen lite extra intressant är emellertid spelens karaktär av direktsänd TV-underhållning där publiken kan påverka utgången genom ekonomisk sponsring av deltagarna.

Detta är nytt och intressant. Det försätter nämligen deltagarna i ett speciellt beroendeförhållande till sin blodtörstiga publik. Genom sponsringsaktiviter, som att skicka in medicin till en skadad deltagare, kan publiken nämligen öka sin favorits chans att vinna - och överleva.

Att vara populär och "TV-mässig" som deltagare blir därmed livsviktigt. Mitt i tragiken av att vara kidnappad och tvingad till en nästan säker våldsam död, måste man därför "gå genom rutan" och anpassa sig efter mediet för att öka sina chanser. Parallellen till diverse TV-tävlingar i vår alldeles egna verklighet blir därmed plågsamt påtagliga. Man lider med huvudpersonen Katniss när hon - sin råbarkade natur till trots - försöker vara charmig och kvick under intervjuerna, påtvingad smink och en prinsessklänning som hon egentligen bara vill bränna upp. Under själva spelen fortsätter denna påtvingade falskhet att göra sig påmind, då den manlige spelaren från hennes distrikt visar sig vara förälskad i henne och hon spelar med för att maximera sina vinstchanser.

Problemet med filmen är att detta visar sig bli Katniss svåraste prövning, vilket är märkligt när det gäller en tävling på liv och död. Och det är här jag tycker att Hungerspelen fegar ur.

Snällaste mördaren vinner

Det som kunde blivit intressant med Hungerspelen är de val som spelarna tvingas till för att ha en chans att vinna. Vinnaren måste ju överleva inte bara alla motståndare från de andra distrikten utan även sin medspelare från det egna - i Katniss fall en som hon vet älskar henne, och som hon själv har vissa positiva känslor för, oklart hur starka. Utan kunskaper om böckernas innehåll såg jag därför fram emot den psykologiska utveckling som Katniss skulle tvingas genomgå på något sätt. Skulle hon visa sig blödig när det inte bara var djuren i skogen som skulle jagas, eller tvärtom stålsätta sig emotionellt och bli en iskall människojägare. Hur skulle hon i så fall hantera sin beundrare, och de små gulliga 12-13-åringarna som också måste dö.

Men Katniss behöver inte göra några smärtsamma val, vilket jag tycker är oerhört trist. Om jag minns rätt så tar hon själv  bara livet av två medspelare, och i båda fallen har manuset försett henne med det moraliska alibi som hjälten så ofta ursäktas med i storfilmer. I det första fallet använder hon sin pilbåge mer eller mindre i självförsvar, och den hon dödar har precis själv mördat en av de gulliga yngre deltagarna. Hennes andra kill sker via ombud i sista fighten, och då är det spelens mest osympatiske figur som tas av daga samtidigt som han hotar döda Katniss medspelare. Alltså kan publiken fortsätta heja på hjältinnan utan att behöva fundera på om även hon kanske är kapabel till mörka dåd i ett trängt läge.

Detta förstärks ännu mer i slutet, då hon istället för att avrätta sin sista medspelare - som dessutom ber henne göra det - föreslår ett gemensamt självmord. Detta stoppas av tävlingsledningen och leder istället till att de båda utses till vinnare. Det lyckliga slutet innebär nu att diktatorn Mr Snow blir snuvad på en del av den önskade brutaliteten i årets hungerspel, att den cyniske tävlings-/programledaren tvingas till självmord av samme Mr Snow, samt att både Katniss och medspelaren Peeta kan återvända till Distrikt 12 som hjältar och nyblivet par, åtminstone officiellt. Enda smolken i glädjebägaren är de blickar som Katniss vid hemkomsten utväxlar med sin förmodat äkta romans på hemmaplan, samt såklart att den rådande samhällsordningen består och att hungerspelen lär återkomma även nästa år.

Men har några jobbiga frågor ställts? Nej. Känns filmen kontroversiell? Inte ett dugg. Var den ens särskilt våldsam? Inte ens det. Så jag måste fråga mig what's the big deal..?